Vikken fantastisk gala för Tompa Eken

I dagarna två arrangerades en välgörenhetsgala för Tommy ”Tompa Eken” Ekengren. Det blev något utöver det vanliga. Band återförenades, gamla vänner återförenades och hade man tagit tempen på stämningen i lokalen hade kvicksilvret skjutit i höjden.

Under lördagen fick vi alla som hade biljett till söndagen en föraning om vad vi hade att se fram emot då sociala medier fylldes av bilder och filmer från Kägelbanan. Tanken slog mig samtidigt att hur i hela friden ska banden orka köra med samma energi en dag till? När söndagen nalkades så grusades min tanke väldigt snabbt. Troublemakers var första band ut och levererade sin göteborgspunk på bästa sätt. Min oro var som bortblåst redan efter första låten.

Det fanns inget officiellt spelschema, därför var det lika spännande varje gång att se vilka som stod på tur. Allt flöt på i ett rasande tempo där varje band hade 30 minuters scentid med ungefär en kvart mellan varje band. Efter Troublemakers var det dags för Charta 77 följt av Strindbergs. De sistnämnda hade jag aldrig sett live förut och om de är bra på skiva är de dubbelt så bra live.

Strindbergs

Nomads har aldrig riktigt intresserat mig men att de kan spela rock n roll råder det ingen tvekan om. Att Psykbryt kan spela punk råder det heller ingen tvekan om. De var både det yngsta och argaste bandet under den här galan. Kavalkaden fortsatte sedan med De Lyckliga Kompisarna och No Fun At All. Det var ett konstant lyckorus där jag inte ens mäktade med att äta något. För min del skulle snart lyckan bli ännu större.

No Fun At All

KSM3 med gäster stod på tur, och inte vilka gäster som helst. Kajsa Grytt, Hasse Edström, Adam Nilsson samt Stefan Sundström. Och när de brände av den gamla Fuck Off-låten Snut från Handen nådde min lycka kulmen.

Därefter tog Weeping Willows vid och Magnus Carlssons bomullsmjuka stämma var en fröjd för öronen just då. Klockan var vid det här laget strax för 20.00 och då hade jag bokstavligt talat varit på tårna i nio timmar. Rygg, fötter och ben var en katastrof och jag lyckades hitta en sittplats i fem minuter innan det var dags att gå på det igen.

Den energi Asta Kask levererade gav mig en rejäl kick, helt plötsligt kände jag mig hyfsat fräsch igen. Vilken låtskatt de sitter på. De imponerar alltid på mig, de är liksom spelglädje personifierad. Dessutom håller både deras gamla och nya låtar samma höga klass.

Nästa band imponerade också på mig. För trots att Sator alltid har funnits i min periferi har jag aldrig gett dem en chans. Men jösses vilket ös de bjöd på, och när Heikki Kiviaho sjöng Hurriganeslåten I Will Stay var gråten nära.

Tyvärr var jag tvungen att röra mig bort mot Centralen för att hinna med sista tåget hem. Det innebar att jag missade Moneybrother, Teddybears STHLM och Refused. Men framför allt missade jag även Monster vilket grämer mig.

Jag är ändå så nöjd, de här nio timmarna var det absolut bästa och vackraste jag varit med om i musikväg. Därför måste jag ta tillfället i akt och tacka arrangörerna med Johan och Tony i spetsen, Jonny för att du gjorde det möjligt för mig, alla banden och framför allt Tompa Eken. Utan Tompas 40-åriga kulturgärning skulle den här helgen aldrig existerat, utan Tompa hade min uppväxt varit betydligt tråkigare.

Fem höjdpunkter från söndagen utan rangordning

  • KSM3 och Stefan Sundström spelar Fuck Off-låten Snut från Handen. Fuck Off är ett band jag bara sett två gånger men har funnits med i 27 år för mig.
  • De Lyckliga Kompisarna spelar Total Egon-låten Hunddagiset. Låten släpptes på Total Egons tredje EP 1989 men finns även med på Samling i det gröna från 1992. Det var riktigt kul att få höra den live.
  • No Fun At All spelade så vitt jag hörde hela deras debutskiva Vision från 1993. Det är en av mina absoluta favoritskivor.
  • Weeping Willows och bara åsynen av Magnus Carlsson och hans fantastiska ödmjukhet. Om det fanns fler som honom skulle jag inte känna någon oro inför framtiden.
  • Asta Kask och deras outtröttliga energi. Vilka stålmän, är luften annorlunda på ”Schlätta”?
Liknande artiklar: