SVT sänder första säsongen och HBO den andra av “The Handmaid´s Tale”, Margaret Atwoods dystopi om den auktoritära och teokratiska republiken Gilead, där rödklädda kvinnor hålls som slavar och tvingas föda barn åt blåklädda. Serien är välproducerad och Elizabeth Moss briljant som June/Offred (ironiskt nog scientolog och privat underkastad en likadan sekt). Man kan välja att se Gilead som fiktion, men faktum är att den har verkliga och inte särskilt långsökta motsvarigheter.
A6/S1 visar Gileads uppgång. Anföraren Waterfords fru är ideologiskt drivande bakom regimen, men anar inte hur patriarkal den blir. I en scen ska hon hålla tal i Kongressen, men stoppas av sin man efter att den avskaffat kvinnors rätt att göra det. Nahid Persson har visat hur den iranska studentrörelsen hoppades på en socialistisk revolution, men för sent insåg att den kidnappats av islamister. Jag ska inte ta fler såna exempel. Nätet svämmar över av islamhat och Gilead är kristet.
I “Handmaid” finns tant Lydia, som är länk mellan de blå och röda kvinnorna. I valet 2008 hette hon Sarah Palin och var TeaParty-rörelsens kandidat som vicepresident. Palin var fembarnsmor och pro life med en tonårsdotter som blev gravid. Trots att presidentkandidaten John McCaine var pro choice, vägrade Palin stötta honom i det. Det första Donald Trump gjorde som president var att, omgiven av män, begränsa federalt stöd till abortkliniker. Alla delstater är inte Gilead, men vissa är det.
Irland har Europas strängaste abortlagar. Det har till och med varit olagligt vid våldtäkt och tusentals kvinnor har tvingats åka till Storbritannien. Men för en vecka sedan vann ja-sidan en folkomröstning och vid årsskiftet kan det komma ett förslag om att ändra i konstitutionen. Irland har en homosexuell premiärminister, Leo Varadkar. Trots sin katolska profil, känns det som om landet börjar moderniseras, men abortmotståndarna kan säkert överklaga till Europadomstolen, där religionsfriheten väger tungt.
Trots att Sverige är ett av världens mest sekulära länder, sprider sig pro life-rörelsen även här. Då används inte religiösa argument, utan så kallad samvetsfrihet i vården. SVT:s “Domstolen” skildrar två fall med en barnmorska i Jönköping och en i Sörmland. Syftet är att förlora i Sverige, överklaga till Europadomstolen och sedan tvinga oss, som undertecknat konventionen, att skärpa vår aborträtt.
I programmet nämns att barnmorskorna förlorar inkomst från sina landsting, men inte att de sponsras av den mäktiga, amerikanska lobbyorganisationen “Alliance Defending Freedom”. Samvetsfriheten öppnar också intressanta frågor om vilka fler yrkesgrupper, som ska få vägra arbetsuppgifter utifrån övertygelse. Ska t.ex jag som folkhögskollärare få vägra undervisa nyanlända deltagare p.g.a främlingsfientlighet (obs: fejkat exempel för att påvisa det absurda!).
Tjänarinnornas röda kläder och vita bahyttor har, som V för Vendetta-masken, börjat dyka upp överallt. I höstas hölls den första nordiska konferensen om surrogatmödraskap i Stockholm. Svensk kvinnolobby, en kontroversiell paraplyorganisation, protesterade. Det är en svår fråga. Trots tio års medlemskap i RFSU, som kallar det värdmödraskap, blev jag inte klok. Här tar “Handmaid” sitt mest konkreta uttryck. Hur undviker man ekonomisk press, att fattiga kvinnor utnyttjas etc?
Anförare Waterford i Sverige heter Horace Engdahl. Att Katarina Frostenson försvarar sin man kan jag förstå, men varför gör Horace det? I P1 börjar han med att hävda sekretess. Problemet är inte övergreppen, utan att offren gått ut offentligt. Vidare konstaterar han att inga olagligheter begåtts och att kvinnorna tvärtom borde vara smickrade.
Vivörliv är ju inget olagligt, som du vet. Det är inte ens alltid impopulärt faktiskt.
Tant Lydia i Akademien heter Kristina Lugn och Jane Svenungsson. Här spricker teorin om systerskap och att kvinnor ska hålla ihop. Varför försvarar de Frostensson och hennes man med sådan iver? Att en kvinna, Sara Danius (indirekt två, Sara Stridsberg), ställs mot en annan, Frostenson, är osmakligt.
Alla dessa exempel innehåller kvinnor som springer patriarkatets ärenden eller attackerar medsystrar i dess namn. De innehåller en tom, inte sällan religiös, retorik som ingen tror på, men som alla lider av. Exemplen innehåller män, som faller offer för sin egen patriarkalism. Men de innehåller också solidaritet och gemenskap. June/Offred gör motstånd, inte sällan på raffinerade sätt, och börjar få allt fler med sig. Det finns hopp, även i de mest hopplösa fallen.
Tobias Persson
