David Hillström:
I fredags ryckte vårt barnbarn in i lumpen. Så skulle vi kanske ha formulerat det – oskyldigt – här.
Men det handlar om där, i ryska armén.
Jag skriver detta under pseudonym. Om mot förmodan någon skulle forwarda till ryska myndigheter kanske vår ryska familj skulle uppmärksammas. De är inte politiska, inte aktiva i något motstånd hit eller dit, utan försöker leva sina liv med jobb, dagis, bostad, vänner och lite fritid, mitt i alltihop.
Kriget är nästan inom hörhåll, särskilt när ett par ukrainska drönare slog ned i stadsparken. För att inte tala om när väninnorna i Ukraina på andra sidan – gränsen var alltid öppen – tvingades leva i källare under de ryska bombardemangen. Ändå var kriget länge långt borta. Massakrerna och massförstörelsen i Ukraina hölls på avstånd, av vardagen, skolkonserter, barnteatrar, ryska nyhetskanaler och tron på det egna landet, kanske tillsammans med flykt från hemskheterna.
Igor, jag ger vår fina 19-åring som just lämnat yrkesskolan ett annat namn, skulle först ha placerats i Kaukasus. Skönt, men väldigt långt borta, under ett helt år utan chans till permission i hemstaden. Samtidigt ruggigt nära Tjetjenien och Ossetien. Men så ändrades tydligen placeringen till närområdet.
Skönt, sa nu istället hans mor, vår ryska dotter, då kan han komma hem på permissioner. Ännu ruggigare, tänkte jag. Då är han närmare fronten.
En del äldre läsare av Internationalen känner till bakgrunden. I samband med Sovjetunionens upplösning 1991 riktades en maning till svenska familjer att ta emot ryska barnhemsbarn på sommarferier. Familjer runt om i Sverige bildade föreningar som välkomnade ryska barnhemsbarn från efterhand ett tiotal barnhem i olika ryska städer. Till vår familj kom en tioårig flicka, sommar efter sommar efter sommar tills hon blev vuxen, lämnade barnhemmet, gifte sig och skaffade familj.
Vi och andra värdfamiljer besökte barnhemmen år efter år och bodde veckovis i fantasifullt pyntade barnrum i korridorer med myllrande barn. För vår del i skuggan av det väldiga stålverkets slammer. Efter andra världskriget måste det sovjetiska samhället ta hand om miljoner föräldralösa barn. Många företag inrättade ”internat” för barn till stupade arbetare. Det här var ett sådant.
Åren, ja årtiondena, av besök och återbesök, kontakt med gemensamma bekymmer och upplevelser, skapade närhet över alla gränser. Som började brytas efter 2012.
Det var året när Putinregeringen beslutade att barnhemsbarn inte fick bo i utländska familjer under ferierna, bara på en slags ungdomsläger med sina ryska ledare.
Orsak? Dels några skandaler. Ryska barnhemsbarn från staden Sjachty på sommarferie i Spanien, återvände aldrig. Amerikanska föräldrar som adopterat återsände barn som inte varit till belåtenhet. Och amerikanska frikyrkor krävde bibelläsning i utbyte mot barnhemsstöd. Men dels också av kulturella och ett slags ideologiska skäl.
Vi svenska värdfamiljer sammankallades för att lyssna till ryska psykologer som undervisade om vikten av att barnen, som var i pubertetens sexuella utvecklingsskede, inte utsattes för negativ påverkan. Många av flickorna riskerade att utsättas för trafficking när de fyllt 18 och lämnade barnhemmen. Vilket också var fallet med några av “våra” flickor. Kodordet var att bli “dansare i Turkiet”.
Därför, menade psykologerna, fick barnen i svenska hem inte utsättas för pornografi – eller homosexuell påverkan. Barnhemmen var som rena skolan av fostran i traditionella könsroller där flickorna lärde sig hushållsbestyr och sömnad och pojkarna beskyddande – och chevaleresk – manlighet.
Det här var skedet när Putinregimen hade börjat pumpa upp sitt reaktionära nationalistiska projekt. Rocksångaren Oleg Gazmanov fyllde idrottsarenor med anhängare av Putins ungdomsrörelse “Nashi” till tonerna av det ryska svaret på Springsteens Born in the USA: “Sdelan v SSSR” – Gjord i Sovjetunionen, med textrader som “Ukraina och Krim, Belarus och Moldavien – eto moja strana!” – det är mitt land – som dånade ur tusentals unga strupar. Varför skulle ryska barn tas om hand i utlandet, det kunde väl ryssarna själva göra, nu när ett helt samhällsskikt av “novi russki” – nyrika ryssar – formligen badade i rubel?
Putinperioden hade avlöst chockterapins och Jeltsin-kaosets 1990-tal, då barnhemsbarnen hade hungerfläckar på kroppen. De privatiserade storföretagen och kombinaten ville inte ha några barnhem på halsen och kapade trossarna, eller snarare de tunna snörena av ansvar för tusentals barnhemsbarn.
“Men varför har ni ingen mat, mjölk eller smör till barnen? I det här området produceras ju enorma mängder livsmedel?”, frågade vi häpet. Vi får bara te och kex, hade vår flicka sagt när vi chockats av hennes tillstånd. “Fråga inte oss”, svarade vospitateli, den kvinnliga personalen på barnhemmet. “Vi är inte kriminella!” Vad som på engelska har kallats “the violent entrepreneurs” – de våldsamma företagarna – hade lurat, stulit eller skjutit till sig kolchoser, mejerier, charkuterifabriker och rubb och stubb.
Med Putinregimens stabilisering återupprättades en slags ordning. Personal i skola och barnhem började få ut sina löner. Regionerna, oblasti, övertog ansvaret för offentliga verksamheter som lämnats vind för våg. Putins KGB/FSB-regim med kader från den stalinistiska statens hårda kärna hade krossat Tjetjenien 2009 och tycktes hålla oligarkerna och den galnaste nyliberalismen i schack.
Det var en fläkt av den konservativa auktoritära väg som anträtts vi upplevde, med ryska dumans beslut om att stoppa barnhemsbarnens ferieresor till svenska familjer.
Det tog ett par år innan förändringen trängde ner till marken, flera barnhemsföreståndare slingrade sig och gav sken av att vi i Sverige organiserade sommarläger. Men sedan var det slut.
För vår familjs del spelade det mindre roll. Vår flicka hade blivit vuxen, gift sig, fått lägenhet (jo, enligt rysk postsovjetisk lagstiftning hade barnhemsbarnen rätt till en lägenhet från 18 års ålder. Men istället för i rivningskåkar som förr erhöll de i marknadsekonomins tecken vouchers på hundratusentals rubel för att köpa bra lägenheter – varför många barn som aldrig ägt en rubel snabbt sålde sina värdepapper till skrupelfria “mäklare”).
Vår flickas familj reste hit och vi till dem, skrev, pratade och delade liv och vänner genom åren. Vi gick från att vara mamma (matj) och pappa (otets) till babushka och dedushka när barnbarnen kom. Igor lärde sig simma i Mälaren, snickrade på sommarhuset, köpte BMX-grejor hem till Ryssland – och en svensk Prideflagga, säkert för att garva med kompisarna. Tills kriget kom.
Från svenska myndigheters sida har allt gjorts för att kapa denna typ av mänskliga relationer över gränserna. Postnord stoppade omedelbart alla försändelser av brev och paket, svenska banker alla privata ekonomiska transaktioner och svenska myndigheter alla resor. Så vi ålar oss fram via sociala media och fysiska möten på neutral mark i fjärran land.
För någon månad sedan berättade vår flicka att hon just varit på begravning för en av hennes väninnors son som just stupat i Ukraina. Och häromveckan kom beskedet att Iras bror dödats efter en vecka vid fronten – båda från ”vårt” forna barnhem.
Genom sociala media fick vi nyss en liten inspelning från avskedsfesten för Igor och hans kompisar som en slags “sista natten med gänget”. Lite uppsluppna och ölglada killar på väg till det okända – som tiotusentals unga män i övriga Ryssland och Ukraina före dem. Kanonmaten för gamla män med imperiedrömmar.
Vår ryska flicka, Igors mamma, gick till kyrkan för att be för sin son.
Vi för vår del kan bara be till ett blekt hopp.
