Återkommande skandaler –  Kapitalet byter funktion – Från produktion till stöld

Vad skall vi med kapitalet till?

Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i den socialistiska veckotidningen INTERNATIONALEN (nr 43 2018) och i internationalen.se (26/10).

SEB som deltagare i en gigantisk stöld av tyska skattepengar, Nordea som anklagade för att tvätta pengar åt ryska kriminella. Visst går det bra för bankerna, men det var ett tag sedan vi betraktade dem som en grå men pålitlig samhällsservice. Det går nu så kort tid mellan skandalerna att man snarare blir överraskad när de inte kommer. Också inom välfärdskapitalet rör det på sig. Förra veckan tillkännagavs att Ambea köpte Aleris omsorgsverksamhet. Det finns alltjämt stora pengar att tjäna på skattebetalarnas investeringar i gemensam välfärd.

Här har vi två stora tendenser i samtiden. Vårdbolag som slåss med näbbar och klor för rätten att ta ut vilka vinster som helst ur sin verksamhet och en finanssektor som utvecklar avancerade metoder för att undvika skatt och offentlig redovisning. De här parhästarna, välfärdskapitalet och storbankerna, har en sak gemensamt bortom girigheten och föraktet mot samhället som föder dem och det är deras uppenbara onyttighet. Inte som fenomen förstås, vi behöver ju välfärd – och bankerna är ju till och med “systemviktiga”. Det är bara så oerhört svårt att motivera nyttan med att de skall befinna sig i privat ägo. Den som skulle försöka sig på ett resonemang om hur den fria konkurrensen bidrar till förbättrad service kan ju börja med att försöka leta upp ett bankkontor som överhuvudtaget är öppet. Är det däremot fråga om skattesvindel, medhjälp till grov ekonomisk brottslighet eller pengatvätt finns personligt anpassad service, bara omfattningen och summorna är stora nog. I korthet är storbankernas beteende ett hån mot hela det samhälle som de är beroende av. Ändå framstår det idag som en politisk omöjlighet att på allvar utmana deras ställning.

Detta är emellertid inte några avarter, några brott mot ett samhällskontrakt som i huvudsak hålls, tvärtom är det en förändring i kapitalismens funktionssätt. Allt mindre pengar tjänas helt enkelt på att tillverka saker. Produktivitetsutvecklingen, det vill säga den fortlöpande effektiviseringen av produktionen som möjliggör för kapital att expandera, har fortfarande inte hämtat sig efter finanskrisen för tio år sedan och lär inte göra det heller. Istället fokuserar kapitalet på att tjäna sina pengar på att göra gemensamma rikedomar privata. Vare sig det är tyska skattemedel som svindlas eller svenska välfärdskronor som helt lagligt stoppas i egen ficka.

Trenden ser likadan ut om vi tittar på var IT-miljarderna görs. Den nya allmänning som byggts upp med den digitala revolutionen styckas av och inhägnas för att skapa privata förmögenheter. När du betalar för att kunna streama musik eller film, eller när någon annan betalar Facebook för din personliga data, så är det en privatisering av vad som egentligen är en digital infrastruktur. Snarare än “tech ninjas” och hippa innovatörer borde det föra tankarna till hur ekonomin en gång dominerades av jordägande adel som levde av jordränta. Lägg till detta att vi har fler miljardärer som ärvt sin rikedom än som tjänat ihop den själva och vi kan staka ut en utveckling mot ett framtida samhälle som påminner mer om feodalismen än om Star Trek.

Det kan tyckas som en kapitalets triumf och rent politiskt har vi förstås idag ett samhälle där kapitalet håller i tömmarna och där motrörelserna är kraftigt tillbakaträngda. Men strukturellt är det ett tecken på en lång och djupgående strukturell kris i ekonomin. När den offentliga klimatdiskussionen antar systemkritiska former brukar det formuleras med dilemmat om hur kapitalismen, som gett oss så mycket välstånd också är det stora hotet. Faktum är emellertid att det är en idealiserad bild av kapitalet. Idag är snarast frågan om varför vi alls tillåter en alltmer parasitär kraft göda sig på allas vår bekostnad.

Internationalens ledarredaktion

Liknande artiklar: