Artikeln, författad av Gilbert Achcar, har tidigare (6/12) varit publicerad i nättidningen Internationalen.
På bara några dagar, efter att ha varit relativt statiskt under några år, har Syrien på nytt förvandlats till en krigsskådeplats – där Aleppo och andra städer fallit för rebellernas blixtangrepp – och svåröverskådliga intressen drabbar samman.
Mellanösternkännaren Gilbert Achcar ger här sin syn på vad kaoset handlar om.
*******
Utvecklingen liknar den senaste stora omkastningen på slagfälten som ägde rum 2016 när Assadregimen återtog kontrollen över Aleppo med iranskt och ryskt stöd och turkisk medverkan. Nu står vi inför en överraskningsattack genom en plötslig expansion av styrkorna från Hay’at Tahrir al-Sham (vanligen benämnd med sin arabiska akronym HTS), den salafistiska jihadistgrupp som sedan 2017 kontrollerar Idlibregionen i nordvästra Syrien. Som bekant går gruppens ursprung tillbaka till Jabhat al-Nusra, som grundades 2012 som en gren av al-Qaida i Syrien.
HTS’ invasion av Aleppo de senaste dagarna genomfördes mot den syriska armé som backas upp av iranska och ryska styrkor. Turkiets roll var återigen att medverka, men i motsatt riktning den här gången, eftersom HTS har blivit beroende av Turkiet.
Låt oss titta närmare på detta kaos och börja med Turkiets roll.
I början av det folkliga upproret i Syrien 2011 strävade Ankara efter att införa ett förmyndarskap över den syriska oppositionen och över landet i händelse av oppositionens seger. Därefter samarbetade man snart med vissa arabiska gulfstater för att stödja väpnade grupper under islamisk flagg när situationen militariserades och förvandlades.
Från att ha varit ett folkligt uppror riktat mot ett sekteristiskt, despotiskt familjestyre övergick utvecklingen till en sammandrabbning mellan två reaktionära läger, som utnyttjades av ett tredje läger vilket utgjordes av den kurdiska rörelsen.
Denna händelsekedja banade väg för att de syriska territorierna utsattes för fyra ockupationer, utöver den sionistiska ockupationen av Golanhöjderna som inleddes 1967: Iransk ockupation (tillsammans med regionala styrkor som är knutna till Teheran, framför allt Libanons Hizbollah) och rysk ockupation som stöder Assadregimen; turkisk ockupation i två områden vid Syriens norra gräns; och amerikansk utplacering i nordost, till stöd för de kurdiska styrkor som konfronterar ISIS eller dess kvarlevor.
Vad har då hänt de senaste dagarna? Det första var den snabba kollapsen för Assadregimens styrkor vilken påminner om kollapsen för de reguljära irakiska styrkorna när ISIS korsade gränsen från Syrien sommaren 2014. Orsaken till dessa två kollapser ligger främst i den sekteristiska faktorn, med det gemensamma draget att den alawitiska majoriteten i de syriska styrkorna och den shiitiska majoriteten i de irakiska styrkorna inte ville riskera sina liv för att försvara områden med sunnimuslimsk majoritet.
Lägg därtill den förbittring som skapats av Assadregimens misslyckande med att skapa stimulerande levnadsvillkor, särskilt i Syrien, som under flera år har genomgått en ekonomisk kris och en stor ökning av fattigdomen.
Financial Times citerade (30 nov) en alawit som sa: “Vi är beredda att skydda våra byar och städer, men jag vet inte om alawiterna kommer att slåss för Aleppo stad … Regimen har slutat ge oss skäl att fortsätta stödja den.”
Vad som står klart är att HTS, tillsammans med andra grupper under turkiskt förmyndarskap, har beslutat sig för att ta vara på den möjlighet som skapats av det försvagade iranska stödet till Assadregimen. Detta till följd av de stora förluster som drabbat libanesiska Hizbollah, Irans främsta väpnade gren i Syrien, på grund av Israels angrepp på Libanon. Denna försvagning, i kombination med det minskade ryska stödet till följd av invasionen av Ukraina, skapade en exceptionell möjlighet som HTS tog vara på.
Det står också klart att Turkiet välsignade denna attack. Sedan 2015 har Erdoğans övergång till att spela det turkiska nationalistiska ackordet, tillsammans med hans allians med den turkiska extremhögern, inneburit att hans primära intresse har blivit kampen mot den kurdiska rörelsen. År 2016 gav Ankara de syriska oppositionsstyrkorna en dolkstöt i ryggen genom att låta den syriska regimen återta Aleppo med stöd av Iran och Ryssland. Det skedde i utbyte mot att Ryssland lät Ankara inleda Operation Eufratskölden och inta Jarabulusområdet med omnejd, norr om Aleppoguvernementet, från de kurdiska styrkor som dominerade där.
Även den här gången utnyttjade Ankara HTS attack mot Aleppo för att släppa lös sina syriska stödstyrkor mot de kurdiska styrkorna.
Erdoğan hade tidigare försökt försonas med Bashar al-Assad och erbjudit honom stöd för att utvidga sin regims kontroll över det stora område där den kurdiska rörelsen är dominerande i nordost. Assads krav på att Turkiet i gengäld skulle överlämna de områden som landet kontrollerar vid den norra gränsen omintetgjorde dock försöket. Erdogan vände sig då mot Assad igen och gav grönt ljus för HTS:s attack, vilket retat upp den syriska regimens uppbackare. Den ”skillnad i synsätt” som Irans utrikesminister hänvisade till under sitt besök i Ankara består i att Teheran ser HTS som det större hotet, medan Ankara ser det i de kurdiska styrkorna.
Trots en gemensam fientlighet mot den kurdiska rörelsen hade Teheran, Moskva och Damaskus ingått en långvarig vapenvila med kurderna och väntade på att läget skulle förändras så att de kunde återuppta offensiven för att kontrollera hela det syriska territoriet.
Ankaras förhållande till den kurdiska rörelsen har emellertid förblivit extremt fientligt, i motsats till dess samarbete med HTS som kontrollerar Idlibregionen.
När det gäller Israel och USA följer de försiktigt vad som händer på marken, eftersom de två parterna – Assadregimen och HTS – i deras ögon är nästan lika dåliga (trots Förenade Arabemiratens ansträngningar att rentvå regimen och Ankaras ansträngningar att rentvå HTS). Den sionistiska statens främsta intresse är att hindra Iran från att ta tillfället i akt och stärka sin militära närvaro på syriskt territorium och hitta nya sätt att förse Hizbollah med vapen.
Slutligen, genom att underblåsa sekteristiska motsättningar, driver denna utveckling bort det enda hoppfulla perspektiv som uppstått under de senaste åren i Syrien och som utgjordes av de massiva folkliga protesterna mot de försämrade levnadsvillkoren som ägt rum i landet sedan 2020.
Dessa protester började i Suwayda-regionen (bebodd av en drusisk majoritet) i de territorier som kontrolleras av regimen, och övergick snabbt till att kräva Bashar al-Assads avgång och regimens fall. De återupplivade därmed andan i det folkliga, demokratiska och icke-sekteristiska uppror som Syrien bevittnade under den arabiska våren för tretton år sedan.
Låt oss hoppas att förenandet av folkets intressen för försörjning och frigörelse inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att leda till en förnyelse av den ursprungliga syriska revolutionen och göra det möjligt för landet att återförenas på den demokratiska grund som pionjärerna bakom upproret 2011 drömde om.
