Ukraina och NATO – Det egentliga motivet bakom “vårt” vapenstöd

Andi Olluri gör i sin artikel en grundlig genomgång av bakgrunden till kriget mellan Ryssland och Ukraina. Han analyserar också ingående USA:s, NATO:s och Västs mål och motiv.

NATO:s årliga toppmöte i Washington har nyss sammanfattats. Kommunikéns olika imperiella punkter från mötet var vitt täckande, och som vanligt maskerade bakom en tunn fasad av bedräglig retorik.

I den här texten vill jag fokusera på frågan om Västs “stöd” till Ukraina, dess natur, orsaken bakom det, och hur detta behandlas i informationssystemet. Vad är motiveringen bakom “stödet”?

Vid mötet beslöts – liksom tidigare – att förse Ukraina med ytterligare $40+ miljarder i form av vapen, luftvärn, stridsflygplan och så vidare. Det är ingen överdrift att säga att närmare hundra procent av de västerländska medierna och den politisk diskursen i Väst, inklusive inom den etablerade “vänstern”, nästan dagligen upprepar att dessa leveranser måste öka, eftersom Väst principiellt måste försvara dem som angrips av ockupanter, och värna suveräniteten mot militära angrepp.

Men det mest grundläggande faktumet vad gäller NATO och dess relation till Ukrainakriget är att syftet med beväpningen av vad västerländska planerare kallar sin “murbräcka”, Ukraina, är att genomföra ett “hänsynslöst proxykrig” mot Ryssland (se nedan), där det ukrainska folkets lidande inte är mer än en bisak, om ens det.

Viktigaste av allt: detta är inte exklusivt min slutsats. Det är vad de västerländska högsta militärerna, underrättelsemyndigheterna och internationella experter påpekat kontinuerligt i över två år. Det är ett faktum som säkerligen lär chockera hjärntvättade svenskar, som är omsorgsfullt skyddade från omvärldens opassande fakta. Låt oss ta en titt.

Först och främst: det finns ett nästan barnsligt enkelt test man kan genomföra för att undersöka om den officiella motiveringen bakom vårt “stöd” till Ukraina kan tas på allvar, eller istället är en ursäkt för att maskera andra bakomliggande motiveringar.

Nämligen: hur svarar Väst i övriga samtida fall där länder blir angripna av andra länder?

Faktum: i fall efter fall är det så att Väst tolererar eller helhjärtat stödjer angriparen, med vapenstöd uppgående till hundratals miljarder dollar.

Samtidigt som man ropar om “territoriell integritet” och “suveränitet” när man beväpnar Ukraina. Hyckleriet är uppenbart. Men dominerande medier hänger på och ger understöd.

Den triviala och självklara slutsatsen vi kan dra utifrån detta är att precis hundra procent av all retorik rörande varför Väst beväpnar Ukraina är komplett förljugen och ett uttryck för ideologisk krigföring. En retorik med precis lika mycket trovärdighet och integritet som om Moskva och Minsk idag – medan man attackerar Ukraina – skulle beväpna Houthi i Jemen för att kriga mot Väst, och då hävda att man skickar dessa vapen utifrån ett principiellt försvar för alla nationers “territoriella integritet” och “autonomi”.

Det mest uppenbara jämförelseexemplet är anfallskriget som den illegala ockupanten och kolonialstaten Israel genomför mot Palestina. Där pågår vad den hittills mest detaljerade och omfattande studien som skrivits – av flera av världens främsta juridiska institut – kallar “Israels folkmord” som “explicit reflekterar avsikten att förstöra och utrota palestinierna som sådana”.

Det är därför “omöjligt att separera folkmordsavsikterna i Israels militära operationer från dem som är icke-genocidala”.

“Stater har en aktiv plikt att inte erkänna Israels militära operationer i Gaza. I synnerhet, får de inte hänvisa till någon som helst ursäkt – inte ens hänvisning till självförsvar – för att ursäkta Israels handlingar i Gaza”.

Israels operationer får inte ges stöd, “inklusive diplomatiskt och politiskt stöd”.^[2]

Denna slutsats har nåtts av andra högt uppsatta instanser och experter (för många för att nämna här), inklusive av tio nuvarande FN-rapportörer, som anmärkte att Israel genomför “genocidalt våld”, och krävde att omvärlden sätter stopp för attacken “genom alla möjliga medel”.^[3] Resultatet är närmare 200 000 – inte 40 000 – direkt och indirekt mördade palestinier, som en detaljerad studie genomförd med “konservativa beräkningar” av The Lancet informerade.^[4]

Så vitt jag vet finns inga förslag någonstans i massmedia om att skicka svenska Gripen, Archers, CV90, drönare och så vidare till Hamas, som försvarar sig mot en illegal angripare som inte bara hävdar att de vill åstadkomma, utan faktiskt genomför, fysisk utrotning av en annan stat. Snarare finns knappast något av det ovanstående ens rapporterat i svenska tidningar, vilket i och för sig inte lär förvåna någon med minsta bekantskap med journalistisk kultur.

I detta fall har Väst istället entusiastiskt försett Israel med flera tiotal miljarder dollar i form av vapen, underrättelsestöd och fullt diplomatiskt stöd. Vi drar alltså slutsatsen att stöd för länder som utsätts för aggression och våld, till följd av vårt principiella försvar (som inte existerar) för suveränitet och internationell lag och rättvisa, inte kan erbjudas som en trovärdig förklaring till Västs vapenleveranser till Ukraina.

Men det finns naturligtvis en förklaring till varför Väst beväpnar Ukraina. Nämligen den förklaring som västerländska ämbetsmän och analytiker faktiskt tillstår öppet. Lyckligtvis är frågan om Västs egentliga motivering en faktamässig fråga, och därför behöver vi inte spekulera om saken. Låt oss ta en titt på fakta.

Den officiella politiken som bedrivs av NATO i Ukraina beskrevs bäst av den amerikanske försvarsministern Lloyd Austin redan i april 2022: att få “Ryssland försvagat”.^[5]

Även den nya NATO-sekreteraren, Mark Rutte, var tidigt ute med syftet, redan i juni 2022: “Eftersom vi inte kan ha en direkt konfrontation med NATO-trupper och Ryssland, behöver vi försäkra att Ukraina kan vinna detta krig, att de har tillgång till all nödvändig krigsmateriel”.^[6]

“Vi är i krig mot Ryssland”, för att citera Tysklands utrikesminister Anna-Lena Baerbock, men Ukraina står för liken.^[7]

Glädjen över att kunna använda Ukraina och ukrainare som kanonmat är ibland, tycks det, svår att dölja. Således jublade den demokratiska senatorn Richard Blumenthal, i ett uttryck av allmänt politiskt konsensus, över att Väst får “värde för pengarna som vi investerar i Ukraina”.

“För mindre än 3 procent av den militära budgetet (USA:s), har vi möjliggjort för Ukraina att förstöra Rysslands militära styrka till hälften”, och det “utan att en enda amerikansk soldat dött”.

Han fick instämmanden från de i grunden politiskt identiska republikanerna, som tillstod att “proxykriget” varit “den bästa investeringen i vår militär som vi någonsin gjort”; “Vi förlorar inga liv i Ukraina, och ukrainarna krigar heroiskt mot Ryssland”, “vi förintar och förminskar den ryska militären för en väldigt liten summa pengar … ett försvagat Ryssland är en bra sak”, med senator Mitt Romneys ord.^[8]

NATO-chefen Jens Stoltenberg tydliggjorde, som elitskikt ständigt gjort, i slutet av januari 2024 att “stöd” till Ukraina innebär huvudsakligen en finansiell transaktion från västerländska skattebetalare till vapentillverkare i de inhemska ekonomierna.

Att beväpna Ukraina är en bra affär, eftersom vi genom att använda endast en bråkdel av USA:s försvarsbudget kunnat markant förstöra och nöta ned den ryska armén, och därför bör vi fortsätta [skicka vapen], och därtill – inte minst – spenderas det mesta av dessa pengar i USA; vi köper amerikanska vapen för att stödja Ukraina.^[9]

De ukrainska pojksoldaterna, änkorna, föräldralösa barnen och miljontals flyktingarna, däremot, må dra andra slutsatser om denna “investering” och dess innebörd, men vi kan utgå ifrån att beslutsfattarna i Väst inte bryr sig.

Den ledande liberala kommentatorn och Harvardgurun, David Ignatius vid The Washington Post, hade därför inte fel när han för ett år sedan skrev: “för USA och dess NATO-allierade, har dessa 18 månader av krig varit en strategisk framgång, till en liten kostnad (frånsett för ukrainarna)”. Kommentaren är talande, och illustrerar tydligt med sina parenteser hur vi värderar ukrainska liv.^[10]

Policyn som gäller är inte särskilt ny, och har tydliga föregångare som nu används som modell. Således beskrev Council on Foreign Relations den dominanta förhoppningen i Väst: “Betrakta detta som mindre av ett klassiskt krig”.

1980-talets inbördeskrig med en sovjetisk intervention i “Afghanistan pågick i två decennier”, och med Washingtons och Londons garanti “kan detta bli ännu en frusen konflikt” i samma stil, ett “nytt normalläge”.

Hillary Clinton gav uttryck för den generella entusiasmen kring “Afghanistan-modellen”: “Det slutade inte väl för ryssarna (…) jag tror det är den modellen folk vänder sig till” – och där måste Ukraina “beväpnas, för att gäcka ryssarna”.

En före detta NATO-ambassadör och armégeneral, Douglas Lute, drog liknande glädjefyllda paralleller till ”Afghanistan-modellen”, i vilken CIA utbildade jihadister i Pakistan som sedan fördes till Afghanistan för att bekämpa ryssen.

Idag bör strategin upprepas, påpekade ambassadören: “På NATO-territorium bör vi vara Pakistan”. I korthet, “hoppas” Washington och dess europeiska satelliter “extremt mycket på en utdragen konflikt [i Ukraina] eftersom de vill orsaka regime change i Moskva, destabilisera Ryssland och sedan ta sig an Kina”, för att citera den tidigare amerikanska arméöversten Lawrence Wilkerson.

Det var ungefär samma budskap som det från den amerikanska ämbetsmannen vid State Department, James O’Brien, som inför Senaten förklarade att kriget är “ett väldigt bra fynd”, eftersom “ukrainarna betalar den större delen av kostnaden” för att USA skall kunna uppnå sitt strategiska mål  – “otroligt spännande”.^[11]

Två ledande amerikanska utrikespolitiska analytiker och underrättelseexperter, Benjamin Schwarz och Christopher Layne, kunde därför, i Harper’s Magazine, skriva att USA och dess allierade “är inblandade i ett proxykrig med Ryssland”, våra “raketkastare, missilsystem och drönare förstör ryska styrkor på slagfältet; indirekt är Washington och NATO förmodligen ansvariga för majoriteten av de ryska förlusterna i Ukraina”.^[12]

I en artikelserie publicerad i Center for European Policy Analysis, den främsta tekniska amerikanska specialisttidskriften för utrikespolitiska affärer i Europa, fick vi en än mer detaljerad bild om den rådande situationen. “Det kostar USA småsummor (peanuts) att besegra Ryssland” via sin proxystyrka. “I kalla, geopolitiska termer erbjuder detta krig en fantastisk möjlighet för USA att nöta ned och försvaga Rysslands försvarsförmåga, utan att använda sina trupper och utan risk mot sina liv”.

Vi har därmed “en absolut fantastisk investering” att göra med – “en två- till trefaldig återbäring (…) Förmodligen är återbäringen mycket högre än så”, i synnerhet gällande “fördelarna för den amerikanska försvarssektorn” och “alternativa energikällor”. Särskilt “USA:s naturgas visar sig vara en uppenbar vinnare”, medan ukrainska mekaniker, bönder, fasadmålare, tonårspojkar och änkor med säkerhet inte är lika lyckligt lottade.^[13]

Därför måste politiker understryka att “‘Förhandlingar’ är opiumet” som under inga omständigheter bör nämnas.^[14] Alla hinder för Västs “fantastiska möjlighet” att “nöta ned” fienden, är “hemska och farliga”, en “skandalös mix av arrogans, girighet och naivitet”.^[15] Detta publicerades utan reaktioner, uppenbarligen under omständigheten att välutbildat folk anser att dessa tankegångar är OK, till och med korrekta.

Det är med andra ord, för att citera det främsta brittiska institutet för militärunderrättelser, Royal United Services Institute, en “grand strategy” som “syftar till att åsamka outhärdlig skada mot Ryssland”.^[16] Eliter är, som bekant, rätt öppna med att uppskatta denna “grand strategy”. “Jag gillar det strukturella tillvägagångssättet vi har på gång just nu: så länge vi förser Ukraina med de vapen de behöver … kommer de kriga till sista man”, för att citera “Ukrainas röst”, som senator Lindsey Graham utan minsta ironi kallas. Vi bör därför betrakta detta som “Den bästa investeringen av pengar vi någonsin gjort”, eftersom “ryssarna dör” utan behovet av västerländsk blodspillan.^[17]

Vi kan alltså sammanfatta NATO:s policy med beskrivningen framförd av Hal Brands, av Henry Kissinger utnämnd professor vid John Hopkins diplomatiska universitet, och ledande amerikansk geostrateg. Med komplett entusiasm och lycka talade han om “ett ‘proxykrig’ i vilket världens mäktigaste allians, NATO, använder Ukraina som murbräcka mot den ryska staten”. Ärligt och renhårigt. “Ryssland är målet för det mest hänsynslöst effektiva proxykriget i modern historia. Och ju mindre” västerländska politiker och journalister erkänner det, “desto bättre”. Brands förklarade vidare “strategin” genom vilken vi “hänsynslöst använder murbräckan” mot ryssarna:

Nyckeln till strategin är att hitta en lokal partner – en proxy som är villig att döda och dö – och sedan översvämma dem med vapen och pengar och underrättelser nödvändiga för att leverera förödande slag mot en sårbar rival … Amerikas mål är att ‘försvaga’ Ryssland, som försvarsminister Lloyd Austin erkände … Man utför ett proxykrig genom att upprätthålla en konspiration av tystnad … USA och dess vänner har satt Putin på fel ände av ett brutalt proxykrig.^[18]

“Redan tidigt”, fortsatte Brands i en senare essä, var kriget “en möjlighet att nöta ned Ryssland” samt “orsaka förödelse”, och detta “är en central del i Amerikas globala strategi”.^[19]

Elitskikten i Väst vet att kriget inte kan vinnas, bara förlängas.

Således kunde den vaksamme läsaren, redan i 2022, veta att USA:s dåvarande överbefälhavare Mark Milley rapporterade att “sannolikheten av en ukrainsk militär seger i vilket man driver ut ryssarna ur hela Ukraina”, inklusive Krim, “är inte stor”, varför vi bör “ta tillfället i akt när det finns ett tillfälle att förhandla fram fred”.^[20]

Intressant nog rapporterade CNN att Milleys omdöme “inte är allmänt vedertagen inom [Biden]administrationen. En ämbetsman förklarade att utrikesdepartementet befinner sig på den motsatta polen från Milley. Den dynamiken har lett till en unik situation i vilken militära chefer förespråkar diplomati mer nitiskt än vad amerikanska diplomater gör” – och servil liberal press gör, för den delen.^[21]

Läsaren av den internationella pressens information, noggrant undviken i svenska tidningar, kunde ha lärt sig att “Den offentliga retoriken maskerar privata tvivel bland ämbetsmän och politiker i Storbritannien, Frankrike och Tyskland om att Ukraina kommer kunna driva ut ryssarna från östra Ukraina och Krim”, som en rapport i The Wall Street Journal noterade i slutet av februari 2023.

I rapporten citerades förresten en högt uppsatt fransk ämbetsman: “Vi upprepar ständigt att Ryssland inte får vinna. Men vad innebär det? Ifall kriget fortsätter tillräckligt länge med denna intensitet, kommer Ukrainas förluster bli outhärdliga”, och “ingen tror på att Ukraina kommer kunna återta Krim”.^[22]

Andra sådana uttalanden förekom – såsom från den före detta NATO-chefen och nuvarande tjeckiska presidenten, Petr Pavel. Han påpekade, vid Münchens Försvarskonferens i februari 2023, att “Vi kan hamna i en situation i vilken befrielsen av Ukrainas territorium medför förluster av liv som är ohållbart för dess samhälle”. (…) Vi lär nå en punkt då vi måste fundera på” diplomati.^[23]

Överbefälhavaren Mark Milley påpekade, i mitten av juni 2023, att “det är en väldigt blodig fight, och kommer kräva ansenliga mängder tid och kostnader”.^[24]

Hans kollega, chefen för USA:s samlade underrättelsemyndigheter (DIA) John Kirchhofer, varnade att “inga av” Västs sofistikerade vapensystem “blir sannolikt den lösning Ukraina letar efter för att kunna bryta igenom” rysk ockupation.^[25]

Likaså var bedömningarna likartade från Europas militärer, såsom av Tjeckiens överbefälhavare Karel Rehka, som anmärkte att “ingen sida har kapacitet till att nå sitt ultimata mål inom en snar framtid”, och inga vapensystem inklusive västerländska jets, “kommer vara en silverkula” för Ukraina.^[26]

Detta är i enlighet med vad som står att finna i interna dokument från både Pentagon och CIA våren 2023. I dessa finns noterat att de förberedde sig för vad de kallade “en frusen konflikt” som “kan vara i flera år, kanske till och med decennier”.^[27]

Trots alla dessa erkännanden fortsätter medierna dagligen och unisont med att kräva fler vapenleveranser, och praktiskt taget ingen föreslår diplomati.

De västerländska tidningarnas roll är förvisso kristallklar. Nämligen, att kritisera sina stater enbart på grund av att dessa inte tillräckligt väl uppfyller sina imperiella ambitioner – taktisk kritik som förstärker statens agenda.

Vi måste skicka mer vapen till Ukraina, utnyttja ukrainarna bättre och vi måste genomföra vårt “hänsynslösa proxykrig” effektivare (eufemismer åsido), trots att västerländska militärer och planerare vet om att det inte kommer leda till några som helst meningsfulla ukrainska framgångar på marken, utan snarare bara förlänga kriget.^[28] Detta förhållningssätt är mer eller mindre uniformt, tvärsigenom det politiska spektrumet.

För att ingå i medias “debatt” har det, sedan allra första början, varit ett nödvändigt krav att inte referera till slutsatserna som framförts i de främsta västerländska underrättelserapporterna. Rapporterna är för avslöjande – det sägs “fel saker” i dem. Till råga på allt näst intill uniformt, dessutom.

Man kan fortsätta exemplifiera i oändlighet, om utrymmet hade tillåtit. Det gäller även den nu av de högsta amerikanska, västerländska, ukrainska, turkiska och ryska källorna väletablerade historiken om hur Väst aktivt och systematiskt, sedan mars 2022, blockerat Ukraina och saboterat framgångsfull diplomati mellan Ukraina och Ryssland. Det hade kunnat avbryta kriget redan i dess början, vilket hade varit fullständigt oacceptabelt för Väst, då det hade saboterat möjligheten att “försvaga Ryssland” med hjälp av sin “murbräcka” på slagfältet.^[29]

Det är därmed klart, har The Washington Posts skribenter inom området “nationell säkerhet” påpekat, att vi står inför “en pinsam verklighet: För vissa inom NATO är det bättre att ukrainarna fortsätter kriga, och att dö, snarare än att nå en fred som kommer för tidigt” – för tidigt för västerländska eliter, närmare bestämt.^[30]

Vilken person som helst med något grepp om den dokumenterade historiken bakom vårt hänsynslösa fördärv och cyniska utnyttjande av ukrainarna, som resulterat i hundratusentals dödade människor, hade krävt av Väst åtminstone en ursäkt, för att inte tala om enorma skadestånd, till Ukraina.

Men terrordirektörerna i Nordamerika och Europas huvudstäder är så mäktiga, och deras buktalardockor i media så underordnade, att detta imperiella utnyttjande innerligen uppfattas som vår “hjälp” , vårt “stöd”, till Ukraina, och dagligen hör vi klagomål på temat att det inte sker tillräckligt mycket.

Det är en makalös men också bekvämlig illusion som hindrar oss från att möta den smärtsamma verkligheten, upprätthållen av en övermäktig och obeveklig propagandakonvulsion som effektivt döljer för Västs befolkningen de berg av lemlästade lik och floder av blod de ansvarar för.

Saken är därmed klar: de noggrant utstuderade ursäkter hjärnorna bakom proxykriget ger för vårt “stöd” till Ukraina, och propagandasystemets dagliga och nästan undantagslösa upprepning av dessa, är blott en tunn fasad för att dölja andra cyniska motiveringar.

Det är dessutom fullt logiskt att detta sker. I en terroristisk kultur, såsom den svenska, är det enda som meriterar debatt taktiska frågor om hur staten bäst kan uppnå sina strategiska mål. Att vår “murbräcka”, ukrainarna, effektivt slaktas för att “försvaga” fienden fungerar redan utmärkt, och ämnet är därför under strikt bannlysning från allmän diskussion. Taktiska betänkligheter, däremot, om hur Väst bäst kommer undan i sin välorkestrerade massaker får vädras fritt.

Denna entusiasm för global, imperiell terrorism är, återigen, uniformt i svensk debatt, och gäller dessutom i stort sett hela vänsterpressen och de rödgröna partierna – ett förväntat faktum i en kultur som är fullständigt värnlös gentemot det västerländska propagandasystemet, det mest hänsynslösa och effektiva som någonsin existerat.

REFERENSER

1. UNIVERSITY NETWORK FOR HUMAN RIGHTS; INTERNATIONAL HUMAN RIGHTS CLINIC, BOSTON UNIVERSITY SCHOOL OF LAW; INTERNATIONAL HUMAN RIGHTS CLINIC, CORNELL LAW SCHOOL; CENTRE FOR HUMAN RIGHTS, UNIVERSITY OF PRETORIA; LOWENSTEIN HUMAN RIGHTS PROJECT, YALE LAW SCHOOL, “GENOCIDE IN GAZA ANALYSIS OF INTERNATIONAL LAW AND ITS APPLICATION TO ISRAEL’S MILITARY ACTIONS SINCE OCTOBER 7, 2023”, Maj 2024, s. 3f.
2. Ibid, s. 94f.
3. OHCHR, “UN experts declare famine has spread throughout Gaza strip”, 9 juli 2024
4. Rasha Khatib et al., “Counting the dead in Gaza: difficult but necessary”, The Lancet, 5 juli 2024
5. Kylie Atwood & Jennifer Hansler, “Austin says US wants to see Russia’s military capabilities weakened”, CNN, 25 april 2022
6. Will Porter, “Dutch PM Says NATO Using Ukraine as Proxy Against Russia”, Libertarian Institute, 15 juni 2022
7. Dave DeCamp, “German FM Says ‘We are fighting a war against Russia’”, Antiwar, 25 januari 2023
8. Ibid, 30 augusti 2023
9. Stephen Sorace, “NATO chief urges US lawmakers to continue supporting Ukraine, warns Beijing is watching”, Fox News, 28 januari 2024
10. David ignatius, “Is the Ukrainian counteroffensive going badly?”, 17 juli 2022
11. Samtliga citat ur Alexander Rubinstein, “US and NATO Allies Arm Neo-Nazi Units in Ukraine as Foreign Policy Elites Yearn for Afghan-Style Insurgency”, 22 mars 2022
12. Benjamin Schwarz & Christopher Layne, “Why are we in ukraine?”, 15 maj 2023.
13. Timothy Ash, “It’s Costing Peanuts for the US to Defeat Russia, Center For European Policy Analysis, 18 november 2022”
14. Patrick Turner, “Putin’s War in Ukraine: It’s Essential not to Talk”, CEPA, 7 december 2022
15. Edward Lucas, “The Only Path to Peace”, CEPA, 11 december 2022
16. Daniel Williams, “All sides aiming for a long war of attrition”, Asia Times, 6 juli 2024
17. C-Span, 28 juli 2022
18. Hal Brands, “Russia is Right: The U.S. is Waging a Proxy War in Ukraine”, 10 maj 2022
19. Ibid, 12 maj 2024
20. U.S Department of Defence, 16 november 2022; Tara Cropp, “100,000 Russian troops killed or injured in Ukraine, US says”, 10 november 2022
21. Kyle Atwood & Oren Liebermann, “Biden admin divided over path ahead for Ukraine as top US general Milley pushes for diplomacy ”, CNN, 16 november 2022
22. Sabrina Siddiqui et al., Wall Street Journal, 25 februari 2023
23. Bojan Pancevski & Laurence Norman, “NATO’s Biggest European Members Float Defense Pact With Ukraine”, The Wall Street Journal, 24 februari 2023
24. Lloyd Austin, U.S: Department of Defence, 15 juni 2023
25. Bloomberg, “Ukraine Recap: US Intel Official Says Conflict at ‘Stalemate’”, 13 juni 2023
26. Reuters, West Should Gird for Long War in Ukraine, Czech Army Chief Says”,13 september 2023
27. Nahal Tosi, “Ukraine could join ranks of ‘frozen’ conflicts, U.S. officials say”, Politico, 18 maj 2023
28. Josh Holder, “Who’s Gaining Ground in Ukraine? This Year, No One”, 28 september 2024
29. För mycket omfattande dokumentation, se Andi Olluri, Bortom Ukraina, 2023, kap. 2 samt Appendix, liksom min kommande (2024) Organ för Självdisciplin, kap. 1 samt Appendix.
30. Michael Birnbaum & Missy Ryan, “NATO says Ukraine to decide on peace deal with Russia – within limits”, The Washington Post, 5 april 2022