I dagens SvD (7 juni 2022) intervjuas Halil Karaveli, senior forskare på Institutet säkerhets- och utvecklingsfrågor.
Mot bakgrund av det tydliga beskedet från den socialdemokratiska ledningen att utfästelsen till riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh står fast drar Karaveli slutsatsen att den svenska regeringen samtidigt kan ge upp sin våta dröm om svensk anslutning till militäralliansen NATO:
– Detta är slutet för Sveriges ansökan. Som jag ser det visar detta att den svenska regeringen inte avser att tillmötesgå Turkiets krav, hävdar Karaveli.
Andra, utanför regeringen stående anhängare av ett svenskt NATO-medlemskap, har nöjt sig med att uttrycka meningen att NATO-anslutningsprocessen “allvarligt försvårats”.
Medan Magdalena Andersson och den numera NATO-frälsta (S)-ledningen låtsas som att “det kommer att lösa sig”.
Det finns anledning att förmoda att den mest realistiska ståndpunkten är den som Karaveli hävdar.
Inom (S)-ledningen och regeringen finns förmodligen en förhoppning, för att inte säga förvissning, om att USA kommer att sätta tillräcklig press på Turkiet, och att “problemet” på så sätt ska lösa sig. Denna förhoppning är rejält naiv. USA:s press kommer att i inte ringa grad att rikta sig mot Sverige. Och Turkiet, som i grunden är ointresserat av Finlands och Sveriges anslutning, kommer inte att vika ner sig.
Turkiet kräver att den svenska regeringen skall överge sitt (hittills i stort sett endast verbala) stöd till det socialistiska, sekulära och feministiska partiet PYD och dess miliser YPG och YPJ (en kvinnomilis). I överenskommelsen med Kakabaveh försäkrar (S) sitt fortsatta stöd, och har nu åter försäkrat att detta ograverat gäller. I överenskommelsen med Kakabaveh står också:
“Att frihetskämpar som slagits eller sympatiserar med YGP/YPJ eller PYD klassas av vissa statsaktörer som terrorister är oacceptabelt.”
Denna av det svenska regeringspartiet uttryckta meningen är i den turkiska regimens ögon fullständigt oacceptabel.
Den turkiska regimen vill naturligtvis inte heller veta av kravet på frigivning av fängslade medlemmar av oppositionspartiet HDP.
I det av (S), genom sin partisekreterare Tobias Baudin, undertecknade dokumentet står:
“Vi noterar också hur vårt systerparti HDP i Turkiet fortsätter att kämpa med demokratiska medel och stöder dem i deras kamp för kurdernas rättigheter, och vi kräver att partiledaren Selhattin Demirtaş friges.”
För Erdoğan är detta krav på frigivning av politiska motståndare lika provocerande som Sveriges beslut att inte tillåta export av vapen till Turkiet. Beslutet om stopp på vapenexport togs efter Turkiets senaste invasion av det kurdiska området i norra Syrien 2019.
För de svenska socialdemokraterna är det naturligtvis omöjligt att offentligt plötsligt inta ståndpunkten att man inte längre bryr sig om sitt systerpartis fängslade medlemmar.
Vad gäller vapenexporten har tongångar hörts om att den skulle kunna tillåtas efter prövning från fall till fall.
Men eftersom har Erdoğans regering nu helt nyligen offentligt förklarat att man planerar en ny invasion av det PYD-kontrollerade området i norra Syrien – i syfte att utvidga den ockuperade “säkerhetszonen” – kommer ett återupptagande av vapenexporten att ställa sig mycket svårt. (S)-ledningen skulle helt enkelt få stora problem med reaktioner från partiets gräsrötter – bland vilka dessutom entusiasmen för NATO-medlemskapet alls inte är omfattande.
En ny turkisk invasion skulle också göra en reträtt från det i överenskommelsen med Kakabaveh uttryckta stödet PYD/YPG/YPJ helt omöjligt. Formuleringarna i överenskommelsen är i sig ett närmast oöverstigligt hinder för eftergifter till Erdoğan på denna punkt. Ett nytt turkiskt överfall skulle sopa undan alla eventuella planer på att på något listigt sätt kamouflera ett knivhugg i ryggen på den socialistiska rörelsen i norra Syrien.
Det ser ut som att (S)-ledningen ännu inte insett att den sitter i en rävsax. Kanske den snart kommer till insikt. De svenska högerpartierna inser möjligen redan nu att ett svenskt Nato-medlemskap är avhängigt regeringsskifte i höstens val. Vilket de snart också kommer att basunera ut.
För alla anti-militarister och motståndare till det av tre kärnvapenbestyckade stormakter dominerade NATO gäller det nu att organisera och mobilisera för internationell solidaritet, fred och en anständig värld.
