Oxford – universitetet.

The Riot Club – En film om parasitisk överklassungdom

Fredagskvällen den 24 april sände svensk Television det brittiska dramat The Riot Club. Filmen kan ses på svtplay fram till den 24 maj. Undertecknad rekommenderar.

Filmen är baserad på teaterpjäsen Posch (på svenska “förnäm”, “överklassig”) skriven av Laura Wade som även står bakom filmmanuset till The Riot Club.

Filmen handlar om en exklusiv studentklubb på universitetet i Oxford. En klubb med vidriga invigningsriter och vars medlemmar odlar en elit-myt om sej själva och ett gränslöst förakt för alla klasser under den brittiska absoluta överklassen.

Det som gör The Riot Club så intressant är att den baserar sej i mycket på en klubb som verkligen existerat och kanske fortfarande under ytan existerar på Oxforduniversitet. På Oxford och andra universitet finns många föreningar av denna typ, ofta kallade “dinner clubs” eftersom en central del i deras verksamhet består i att samlas till middagar. Den förening som utpekats som den som filmen hämtar sitt stoff ifrån heter The Bullingdon Club. Klubben bildades 1780 och medlemmar har varit sönerna till Storbritanniens aristokrati och rikaste borgerskap. Liksom utländska dito, även prinsar från andra europeiska länder. Behöver jag klargöra att kvinnor inte platsar i sällskapet?

Verklighetens Bullingdon har/hade 30 medlemmar som maxgräns. Filmens Riot Club har för hanterbarhetens skull bara tio.

Sanningen är att pjäsen Posch och filmen The Riot Club (som kom 2014) inneburit att verklighetens Bullingdon Club har fått rekryteringssvårigheter. Faktum är att den närmast gått under jorden och ryktas att för tillfället endast ha en handfull medlemmar.

Anledningen är att det inte är en trevlig bild vi serveras. I en intervju med några av de ungdomar som spelade med i filmen berättar dom att de först trodde att filmmanuset överdrev men efterforskningar har övertygat dem om att verkligheten var ännu värre.

Ett tema i filmen är att de svinaktiga överklasspojkar vi ser i filmen är de som rekryteras till det konservativa partiets toppkader och andra maktpositioner inom företagsvärlden och administrationen.

Och det är inga fria spekulationer. Samma år som filmen släpptes var en f.d. medlem i Bullingdon Club finansminister, en var borgmästare i London och en var premiärminister. Deras namn var George Osborne, Boris Johnson och David Cameron. Och vi vet vilken post Boris Johnson nu innehar.

Filmen visar hur två nykomlingar Miles och Alistair rekryteras. Det är inte kreti och pleti som tillfrågas. En förutsättning är att man kommer från de förnäma privatskolornas värld.

Man inte bara anar motviljan de har mot de studenter från arbetarklass och medelklass som genom stipendier m.m. nu för tiden också får tillträde. De uttrycker sitt öppna hat.

The Riot Club har genom sitt svinaktiga beteende gjort sej omöjliga bland stadens pubar. De är därför tvungna att hyra lokal på pubar utanför Oxford, och att hyra under fingerat namn. Detta gällde även verklighetens Bullingdon.

Middagarna urartar nämligen till rena spritorgier där God Save the Queen blandas med hatfyllda utfall mot “fattiga” mot “dom andra”. Och som avslutning vandalisering av puben. I klubbens kultur ingår att betala för förstörelsen. Ett sätt att visa rikedom och överlägsenhet och hävda rätten att slå sönder andras egendom och livsverk. Jag ska inte avslöja detaljer nu. Men att det inte heller nu handlar om historieförfalskningar framgår av att inte ens Boris Johnson förnekar sin medverkan i vandaliseringar. Dock tar han idag avstånd och anser att Bullingdon präglades av arrogans, dandymentalitet och barnsligheter.

Något annat än avståndstagande från de interiörer som avslöjats är kanske inte möjligt. David Cameron var under en tid vid 80-talets mitt “general” i Bullingdon. Han var också medlem i en annan på 1970-talet bildad liknande klubb, The Piers Gaveston Society. Cameron har konfronterats med uppgifter om att han vid en av föreningens rituella sammankomster fått föra in en kroppsdel i gapet på ett avhugget grishuvud. Se där överklassens sofistikerade kultur!

Det förekommer också kvinnor i filmen. Dessa står i kontrast till överklass-slynglarna. Det är Lauren, första års student från medelklass eller arbetarklass, som har ett förhållande med Miles. Det är Rachel, servitris och dotter till pubägaren. Och det är Charlie, prostituerad som köps in till middagen. Samtliga kvinnor står upp mot emot klubbmedlemmarna.

Filmens regissör är danska Lorne Scherfig. Också känd som regissör för filmer som Italienska för nybörjare, One day, An Education och Mor kommer Hjem. Med flera. I intervjuer höjer skådespelarna henne till skyarna.

Filmen ger en insikt i den brittiska överklass som styr landet.

The Guardian har lyckats få en intervju med en kvinna som på 80-talet användes av Bullingdon för att rekrytera medlemmar. Hon är idag akademiker och skäms för sitt samröre med klubben och vill därför vara anonym. Låt oss avsluta med att lyssna till vad hon har att säga om Boris Johnson:

“De karaktärsdrag som han visade under Oxfordtiden- förolämpningar, aggressivitet, omoraliskhet och brist på hänsyn för andra – dom finns fortfarande där men under en image av jovialitet. En mask för att dölja de fula dragen”.

Hon sade sej blivit skräckslagen inför möjligheten att Boris Johnson skulle komma att ta över posten som premiärminister. Vilket nu alltså skett. Vi har återigen en Bullingdon i Number 10 Downing Street.

Och åter igen: Se filmen!

Peter Widén

Liknande artiklar