Tankar från en ståplatsläktare

Den 10 oktober skrev eFOLKETS Rolf Waltersson om sin syn på idrott och supportrar. Det gav mig en idé att berätta om mina erfarenheter efter många år på Söderstadions ståplatsläktare. Jag bemöter även några av Walterssons tankar vilket är ett bevis på att det finns flera sätta att se på saker.

Den 13 juni 1988 gick jag på min första fotbollsmatch. Det var mitt lag Hammarby som tog emot IFK Göteborg på Söderstadion. Finallagen från 1982, en stormatch som lockade 5255 åskådare vilket var en bra siffra då. Trots att Hammarby vann den matchen åkte vi ur Allsvenskan det året.

Den kommande tioårsperioden blev ångestfylld för alla Bajensupportrar. Laget åkte jojo mellan Allsvenskan och Division 1. 1990 var klubben bara timmar från att gå i konkurs men lyckades på något sätt klara sig undan det.

Det här var en period som formade oss supportrar, det var Hammarby, vi var och är Hammarby. Sedan dess har det tillkommit nya generationer på läktarna. Barn och ungdomar som blivit formade av den senaste tioårsperioden. De är också Hammarby. Ingen är mindre värd än den andra, det spelar ingen roll varifrån du kommer, vem du älskar eller vad du röstar på. På läktaren är Bajen det viktiga.

Jag kan skönja en viss romantisering av gamla tider i Rolf Walterssons krönika och det är inget fel att vara nostalgisk, det är jag själv väldigt ofta. Givetvis håller jag med i stora delar, den bisarra kommersialiseringen av idrotten är fruktansvärd. Likaså det meningslösa våldet. Bangers fyller en negativ funktion och bengaler… ja det är en vattendelare.

Jag vill börja med att bemöta några punkter i Walterssons krönika. Visst sups det kopiöst i samband med fotbollsmatcher men det är ingen ny företeelse. I en artikel från 1956 läser jag att 1500 kvarlämnade spritflaskor städades undan efter ett Stockholmsderby på Råsunda.

Var det verkligen viktigare att kämpa väl än att vinna? Jag tror inte på den hypotesen. Den kanske kan appliceras på vissa lag. De som blir superglada över att göra ett enda mål trots att de släppt in 15. Men i det stora hela går idrott ut på att vinna, en VM-final rör upp lika mycket känslor som när det delats upp för att lira på skolgården. Alla vill vinna!

Våldet, som jag absolut inte försvarar är inte heller något nytt. 1913 ägde det första läktarbråket rum i Sverige under ett Göteborgsderby, 1919 slogs en domare medvetslös i Sandviken och på 1920-talet gjorde supportrar till AIK och Djurgården upp bakom Stockholms Stadion. Det har rapporterats om fotbollsrelaterat våld under varje årtionde sedan dess. Att det däremot har blivit råare på senare tid är bara beklagligt. Däremot har jag själv aldrig känt mig så trygg på läktaren som jag gör idag.

Det läktarvåld som tidigare förekom har minskat rejält. Jag påstår inte att det är borta till 100% men det har åtminstone till stora delar flyttat bort från läktarna. Detsamma gäller politiken. Jag minns Blue Saints på 90-talet när stora delar av klacken heilade till ett unisont sieg heil-skanderande. Det skulle knappast få förekomma på en läktare idag.

Alla epoker har haft både positiva och negativa delar men aldrig har mångfalden varit så enorm som den är idag. Vi har fler kvinnor på läktarna än någonsin, vi har folk i alla färger och former och vi har unga människor som engagerar sig kreativt för att skapa en otrolig stämning.

Visst finns det problem men de är en del av något större, ett samhällsproblem. Samtidigt känns problemen mindre på en läktare än ute i samhället. Jag har hört mängder av kvinnor som känner sig mer trygga på läktaren än vad de gör på krogen till exempel. Dessutom arbetar många klubbar aktivt emot machokulturen och för alla människors lika värde och rättigheter.

Allsvenskan ligger på 22 plats i UEFAs ranking, både Norge och Danmark har bättre placeringar. Men vi har något i Allsvenskan att vara stolta över, publiken. Supportrarna till flera lag håller världsklass och sätter Sverige på kartan. Jag föredrar i alla fall en levande och sprakande läktare med starka känslor och det tycks 20.000 andra på Söderstadion också göra match efter match.

Jag föredrar den här formen av läktarkultur framför den gamla sassa-brassa-mentaliteten.

Text och foto: Mikael Ström

Liknande artiklar: