Svenska fotbollssupportrar.

“Hitler älskar AIK!” – Om svansen på fansen

I min ungdom var jag idrottsintresserad och jag tränade olika idrotter. Boxning, brottning, handboll, simning med mera. Jag var inte speciellt duktig så jag hattade från det ena till det andra. Men i lumpen var jag rätt bra på terränglöpning. Jag minns att jag utan större svårighet sprang ifrån stridspiloterna när de var ute på träning vid F16 i Uppsala. Jag var hundförare och hade ibland en schäfer med mig i terrängspåret.

Jag gick ofta på Tunavallen när IFK Eskilstuna spelade i allsvenskan. Jag följde GUIF:s hemmamatcher i Sporthallen. Speedway på “Snälltorpet” med Tommy Jansson som den stora Smedstjärnan. Och jag följde Tunafors Sportklubb i både simning och vattenpolo. TSK var en av Sveriges främsta sim- och poloklubbar, med storheter som “Pålen” Sjögren, Sten Ekman och Hasse Andersson för att nämna några.

Jag prenumererade på Rekord-Magasinet för sportreportagen, men också för äventyraren Per Stigman, en Robin Hood som levde fredlös i Tivedenskogarna på 1300-talet.
Bakom Per Stigman stod Nils Holmberg, redaktör för den kommunistiska och antinazistiska Arbetartidningen. Per Stigmans kamp mot fogdarna som förtryckte de fattiga var Nils Holmbergs sätt att gissla nazismen. Nils Holmberg skrev Per Stigmans äventyr under pseudonymen A M Marksman.

Rekord-Magasinet, som kallades “grabbarnas tidning”, gavs ut av Edwin Ahlqvist, som också var manager för Ingemar “Ingo” Johansson, “vår” första världsmästare i tungviktsboxning.
Rekord-Magasinet anklagades för socialist- och kommunistpropaganda. Edwin Ahlqvist svarade att “man ska våga säga vad man tycker och stå för sina åsikter”

Förr hette det: “Det viktiga är inte att vinna, det viktiga är att kämpa väl”.

Med åren har dock mitt idrottsintresse svalnat undan för undan, till stor del beroende på att pengarna har kommit att styra alltmer.
Förr hette det: “Det viktiga är inte att vinna, det viktiga är att kämpa väl”. Idrotten skulle vara en lek.

Nu gäller det i stället att “vinna till varje pris”, därför att med vinsterna strömmar pengarna in. Man får sponsorer och reklamkontrakt som ger ännu mera pengar.
Det gäller inte bara idrottsmännen. Runt idrotten har det växt upp en hel industri. Det är många som hänger på och vill ha sin del av kakan.

Redan 1931 skrev Ivar Lo-Johansson sin “Jag tvivlar på idrotten” där han bland annat pekade på den tilltagande kommersialismen och hur pengarna förstör idrotten.

Men detta är ingenting mot vad vi ser idag när fotbollsspelare “köps och säljs” för hundratals miljoner. Ja, nu har miljardgränsen sprängts när en brasiliansk spelare “värderats” till över en miljard kronor.

Hur fan kan en fotbollsspelare vara “värd” hundratals miljoner, ja till och med över en miljard?

Och ju mera pengar som kommer in desto mer av spelarköp och spelarförsäljningar, fusk, doping, uppgjorda matcher, spel o dobbel, spelbolag och spelreklam, spelare som ser ut som vandrande reklampelare. Ja till och med spritreklam vid stora idrottstävlingar. Vodkareklam på nummerlapparna. Jag som trodde att “sprit och idrott” inte hör ihop.

I kölvattnet på kommersialisering och den osunda hetsen inom idrotten ser vi också hur det växer en svans på fotbollsfansen, de supportrar som går på fotboll därför att de gillar fotboll – inte för att mucka gräl.

När jag vid ett tillfälle var vid Centralstationen här i Eskilstuna var det fullt med polisbilar och poliser. Det visade sig att man väntade in fotbollssupportrar från AIK som kom med tåg från Stockholm.
På väg mot Tunavallen var det många som skrek och skränade, drack öl, kastade flaskor och burkar omkring sig och pissade längs husväggarna.
Ett gäng på 20-30 “supportrar” gjorde nazisthälsningar och vrålade “Hitler älskar AIK. Hitler älskar AIK. Hitler älskar AIK”

Dessa “fotbollssupportrar” kan man tveklöst räkna in bland kategorin “arga, unga, vita, män”. Men varför är de så arga?

Vid Tunavallen var det fullt med polisbilar, motorcyklar, poliser, väktare samt några polishundar.
Man undrar vad som hänt i samhället när det behövs stor polisbevakning bara för att det ska spelas fotboll.

På den tiden när jag gick på Tunavallen var det bara en hejarklacksledarna som viftade med sin blåvita flagga och manade publiken:

“Vita blå friska på, hej! Vita blå friska på, hej!”

Inga rökgranater, bangers eller andra fyrverkerier på läktarna. Inga maskerade åskådare. Inga slagsmål mellan de olika lagens anhängare.

Nu ser och hör man om ett allt grövre våld bland “fotbollshuliganer”. Man slåss med varandra. Man slåss med polisen. Man överfaller spelare. Man överfaller domare. Man kastar fyrverkerier, rökbomber och smällare ut på planen och in bland övrig publik.
Jag läste att en målvakt fått allvarliga hörselskador på grund av smällare, så kallade “bangers”, som detonerat intill honom.

Media driver på med sitt hysteriska språk när man skriver om idrott. Det är “hatmatcher”, “krossa”, “köra över”, “förnedra” och liknande braskande rubriker.

Man läser och hör om hur till och med barn och ungdomar hetsas av föräldrar och tränare. Att unga domare vid barn- och ungdomsfotboll blir kränkta, förnedrade och hotade av vuxna. Redan i låg ålder måste man välja sportgren för att kunna bli stjärna. Lek blir blodigt allvar redan som barn.

För några år sedan var det en supporter till Djurgården som blev ihjälslagen i samband med en fotbollsmatch. En 43-årig tvåbarnspappa som hade “fel färg” på halsduken blev slagen i huvudet med en flaska av en “supporter” från motståndarlaget.

Dessutom undrar jag varför det bara finns “fotbollshuliganer” inom herrfotbollen? När det spelas damfotboll på högsta nivå på Tunavallen ser man aldrig poliser som bevakar arenan. Jag har aldrig hört talas om bråk och läktarvåld i samband med damfotboll.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar: