Football leaks

Fotboll är en sport där två elvamannalag tampas med varandra … och i slutändan är det alltid någon skurk som vinner. Så kan man sammanfatta de avslöjanden som den franska nättidningen Mediapart gjort om fotbollens baksida. Om skatteflykt i industriell skala, om helt galna och oanständiga kontrakt, hur tvivelaktiga bolag ägnar sig åt penningtvätt och spelaragenter av ungefär samma moraliska kaliber som den värsta gangster.

Sedan den 2 december då Mediapart – tillsammans med EIC (European Investigative Collaborations, ett samarbetsprojekt mellan 12 europeiska dagstidningar) i vad som går under namnet Football Leaks började publicera sina avslöjanden har planeten fotboll framstått i all sin tvivelaktiga dager bland annat genom avslöjandet att Cristiano Ronaldo placerat 150 miljoner i skatteparadis. Med en rad obesvarade frågor: kände Ronaldo till det? Kan han hållas ansvarig? Och varför ”bita sig fast” just vid honom.

Men Mediapart och EIC har aldrig varit ute efter just Ronaldo. Han är bara den rikaste och mest kände fotbollsspelaren i världen. Den bäste också, enligt tidningen France Football som tilldelade honom Le Ballon d´Or (Guldbollen) bara några dagar efter de första avslöjandena. Via fall som Ronaldo eller Frankrikes (och Manchester Uniteds) internationella stjärna Paul Pogba och Angel Di Maria har tidningarna försökt visa att inom fotbollen är skatteflykt en del av systemet och kort sagt regel.

Där återfinns det stall som tillhör superagenten Jorge Mendes, där sju spelare ska ha gömt undan 188 miljoner euro. Där finns också ”The Argentinian Connection”, eller historien om fem spelaragenter och affärskumpaner, som under täckmantel av en argentinsk finansgrupp fört över pengar från spelarköp och reklamintäkter till platser, där ordet ”skatt” knappt går att hitta i ordböckerna.

De utpekade spelarna försöker hålla sig undan räfsten. Syndabockarna är hela tiden ”rådgivare”, agenterna, eller det dunkla begreppet ”omgivningen”. Men som Real Madrids tränare Zinedine Zidane sade i en dubbeltydig kommentar: ”Spelarna är intelligenta varelser, de vet exakt vad de gör och vad de gjort.”

Och man kan fråga sig om det verkligen var nödvändigt att förse den redan superrike Ronaldo med en speciell ekonomisk struktur off-shore när de utländska spelarna i Spanien sannerligen inte saknar förmånliga skattevillkor. De senaste åren har de betalat mindre än 5 procent i skatt på reklamintäkterna. Och bara några timmars arbete med en reklamfilm skulle ge dem tillräckligt med inkomster för att betala alla skatter i åratal.

Klubbarna framstår inte i någon bättre dager. Ta exemplet FC Porto, som vann Champions League 1987 och 2004, och varit portugisiska mästare elva gånger mellan 1992 och 2013. Avslöjandena visar att Porto inte tvekat att köpa minderåriga i Afrika, och betala agenter för detta, något som strider mot alla existerande regler. Att klubben under bordet fortsatt att göra affärer med Luciano D´Onofrio, tidigare agent åt bl a Zidane och Didier Deschamps, trots att denne är dömd och förbjuden att utöva sin verksamhet.

Klubben har fortatt att ha spelare i TPO (Third Party Ownership), som ger finansbolag eller mäktiga spelaragenter möjlighet att äga en hel rad spelare – något som betecknats som fotbollens variant av slaveri. TPO är förbjudet sedan 2015, men det har klubben struntat i.

Och förbudet ser tämligen verkningslöst ut. Antingen struntar de berörda i bestämmelserna och också kringgår man det. Företaget Doyen, den största investeringsfonden inom europeisk fotboll, ägnade sig särskilt mycket åt TPO och kunde därigenom diktera villkoren för många spelarövergångar. Doyen Sports har uppvisat en avkastning som få ekonomiska aktiviteter kan mäta sig med.

Företaget är redo att gå långt för att främja sina intressen. 2013 anordnade man ett party med prostituerade i syfte att ”mjuka upp” Real Madrids ordförande Flortentino Pérez. Metoden har använts tidigare. En av medlemmarna i familjen Arif, som äger Doyen och som skaffat sig sin förmögenhet via affärer i Kazachstan, var 2010 inblandad i en historia med minderåriga prostituerade.

Dessa oligarker, av kazachstansk-turkiskt ursprung, överför bara till sporten de metoder de använt på andra områden: förbindelser med maffian och vittvätt av svarta pengar på de brittiska Jungfruöarna. Den sortens aktivitet borde ge upphov till oro. Det har inte hindrat bröderna Arif från nära kontakter med Turkiets president Recep Erdogan. Och inte heller Tevfik Arif från affärskontakter med USA:s nye president.

Problemet är egentligen mer utbrett. Fotbollen har blivit en finansiell produkt som vilken som helst. Och det är i mycket en europeisk fråga. Europa är, än så länge, navet penningflödet inom fotbollen. Men även här ser ”globaliseringen” ut att gå sin gilla gång. Kina börjar också ge sig in på marknaden med kontrakt där antalet nollor bara blir fler och fler efter de första siffrorna på kontrakten. Exempelvis har argentinaren Carlos Tevez just signerat ett kontrakt i Shanghai för 38 miljoner euro om året.

Fotbollsarenorna har blivit en närmast utomjordisk värld, ett artificiellt universum. Och spekulationsbubblan verkar inte ha några gränser. Penningsummorna för spelarköp växer vecka för vecka i länder som Spanien och England, länder som samtidigt är ekonomiskt plågade. Och än så länge verkar ingen inne på att behandla fotbollens divor enligt samma modell som vanliga proletärer från Rumänien eller Bulgarien – dessa helt anonyma spelare i den brittiska ekonomin.

En ny mercato, transfersäsong, väntar. Med sannolikt nya rekord och nya skändliga avtal. Kommer avslöjandena i Mediapart och andra tidningar att leda till att något förändras. Fifa:s ordförande Gianni Infantino ställde upp för en intervju med EIC, men nämnde varken reformer eller bestraffningar. Bara att frågan ska diskuteras under 2017. Frankrikes idrottsminister Thierry Braillard säger att det vore på tiden att ”tillföra lite moral och mycket öppenhet”. Och Pierre Moscovici, EU:s ansvarige för ekonomiska och monetära frågor, har sagt att EU kommer att diskutera lagförslag om mellanhänderna inom fotbollen.

Men kommer något att ske, förutom vällovliga uttalanden och fromma förhoppningar? Varför har då ingen åklagare i Spanien hittills vågat röra i frågan, trots att de spanska skattemyndigheterna förfogar över alla nödvändiga fakta? Och hur kommer det sig att ingen i England eller Italien efter avslöjandena om den ekonomiska cirkusen kring Paul Pogba inlett en juridisk utredning, det handlar ju om de båda länder där Pogba är eller varit skattskyldig? Och i Spanien försökte en av fotbollsdivornas advokater stoppa all publicering om de affärer Ronaldo m fl ägnat sig åt.

Bröd och skådespel var en del av dagsransonen redan i Romarriket. Och ruttenheten inom cirkusvärlden var en av de första signalerna om att något var ruttet i hela imperiet.

Liknande artiklar