Symposium 
Bildmontage. Profitjakten på skolan. Bilder från Pixabay.

Skoldebatt: Rädda skolan från profitörerna!

Innehåll:

 

Skoldebatt: Rädda skolan från profitörerna!

Riksdagspolitiker! Jag är svensk medborgare. Jag är lärare. Jag är förälder. Och jag är djupt oroad över svensk skolas framtid.

Den svenska skolan har utsatts för ett världsunikt experiment. I den övriga världen är det en orimlighet att aktiebolag kan göra oreglerad vinst på skattemedel. Trots det, skänker vi i Sverige år efter år bort hundratals miljoner kronor till aktieägare i bolagskoncerner – pengar som var avsedda för våra barns utbildning…

Så skrev läraren Filippa Mannerheim i ett öppet brev som publicerades på Expressens kultursida i mitten på november. Detta satte fyr på en debatt om Sveriges unika skolsystem som ger möjlighet för skolföretag att skickar vinster på verksamheten som till och med skickas utomlands till ägare av skolorna.

Men debatten handlar naturligtvis inte bara om detta utom också om att de privata skolföretagen kan göra vinst tack vare att de tar russinet ur kakan. Flippa Mannerheim skriver i sin artikel:

Affärsmodellen är enkel: man köper upp mindre friskolor och införlivar dem i de växande koncernerna och går sedan i vinst genom att rikta marknadsföringen mot lättundervisade, självgående elever, genom speciella klädkoder, krav på högt tempo och stort eget driv eller genom engelska som studiespråk. Med ett utsållat, enklare elevunderlag, kan aktiebolagsskolorna dra ned på löner, lärartäthet, resurspersonal och – för att locka ännu fler lukrativa elevkunder – strössla med överbetyg för att visa på skolans “höga resultat”.

 

eFOLKET gör här kortade utdrag ur den senaste tidens skoldebatt och med länkar till dessa artiklar. eFOLKET har också en sammanställning av de fullständiga artiklarna om de inte går att få fram via länkarna så hör av er. Avsikten med sammanställningen är att våra läsare på ett enkelt sätt ska kunna tala del av debatten. Ni är också välkomna med egna inlägg till eFOLKET (kontakt[at]efolket[dot]se).

 

Svenska skolan är en skam – ni politiker har svikit

När de lönsamma eleverna sugits upp av friskolan, står den kommunala skolan kvar med ett svårare elevunderlag och med helhetsansvaret för kommunens alla elever. Och när den kommunala skolans elevpeng måste höjas på grund av att uppdraget blivit mer krävande, höjs även friskolornas elevpeng och koncernernas vinster kan öka ännu mer. En bombsäker affärsmodell för riskkapitalbolag men ett förödande skattesvinn för svenska folket.

“Ni, politiker, har gjort vår gemensamma skola till en våt dröm för riskkapitalbolag.”

För medan skoljätten Academedia, numera börsnoterat, gör en vinst på 556 miljoner kronor före skatt, ökar barngruppernas storlek på förskolan och överstiger kraftigt Skolverkets riktmärken. Medan Internationella engelska skolan (IES) presenterar en vinst på 254 miljoner, står många barn i klassrum utan läromedel och undervisas av utländska lärare utan svensk legitimation eller av behöriga lärare som tjänar 3000 kronor mindre i månaden än sina kommunala kolleger. Medan skolor och högskolor larmar om sjunkande kunskapsresultat, ökar glädjebetygen, då betyg blivit ett konkurrensmedel på marknaden. Medan friskolejättarna får hyresrabatt för att etablera sig i kommunerna, ratas barn med diagnoser eller annat modersmål än svenska, eftersom de är dyrare att undervisa…

Detta brev har blivit långt och det är dags att sammanfatta:

  • Jag anklagar er, Socialdemokraterna! Ert partinamn är en ynklig rest från den tid då ni värnade om en jämlik skola – för alla barn från alla samhällsklasser. Idag har ni frivilligt satt på er munkavle gällande en av Sveriges viktigaste frågor – marknadsskolan. Det är inte demokrati utan dess raka motsats: det är politisk ynkedom.
  • Jag anklagar er, Moderaterna! Ni pratar om fler kontroller trots att det uppenbart inte hjälper mot de korruptionsliknande inslag som marknadsskolan avlat fram, där glädjebetyg, i stället för bildning, blivit ett konkurrensmedel i kampen om de mest lättundervisade eleverna. Ni har med er nonchalans svikit vår nation och dess yngsta medborgare.
  • Jag anklagar er, Liberalerna. Ni kallar er för ett “skolparti” och hävdar att lärare ska vara auktoriteter i klassrummen. Samtidigt har ni förvandlat barn och föräldrar till skolkunder och “betygsshoppare” och lärarna till servila säljare av betyg, med uppdrag att hålla kunderna nöjda för den egna skolans överlevnad. Systemet är moraliskt korrupt och ni står som delansvariga.
  • Jag anklagar er, Kristdemokraterna. Er ovilja att se hur vinstintresset slår mot skolan är beklämmande. Ni tjänar mammon när ni borde tjäna våra barn. Till er, har jag bara en sak att säga: Driv månglarna ur templet!
  • Jag anklagar er, Miljöpartiet. 2013 röstade er kongress nej till vinstuttag i välfärden. Efter det har er skolpolitik bestått av handhjärtan på Youtube, trots att ni haft utbildningsministerposten. Ert bidrag på skolans område har varit en ofinansierad “Läsa-skriva-räkna-garanti” och en kamp för mer sex- och samlevnadsundervisning, medan skolan faller.
  • Jag anklagar er, Sverigedemokraterna. Ni pratar om assimilation, samhällsgemenskap och trygghet. Ändå stöder ni ett skolsystem som ökar segregationen och tillåter jihadist-skolor som drivs av personer med kopplingar till islamism och våldsbejakande extremism och skolor med religiös indoktrinering av barn. Och efter en bjudlunch på Riche, svängde ni i frågan om förbud mot vinstuttag och satte er i knät på friskolelobbyn.
  • Jag anklagar er, Vänsterpartiet. Ni har förhållit er passiva och inte ens antytt att ni skulle vilja fälla regeringen i denna fråga. Skolkoncernernas vinstuttag och expansion är en ödesfråga för vårt land och oavsett hur upprörande ensamma ni står här i Sverige, har ni resten av världen på er sida. Fäll regeringen! Denna fråga är inte förhandlingsbar.
  • Jag anklagar er, Centerpartiet! Ni sätter riskkapitalbolags rätt till miljonvinster före framtida generationer och kallar Sveriges offentlighetsprincip – grunden i vår demokrati – för en “hetsjakt på fri företagsamhet”. Ni låter era vänner i företagsledningarna lagligt stjäla våra skatter – miljoner som var ämnade till utbildning. Ni poserar oblygt med koncernpamparna på bild, utan att skämmas. Ni har svikit Sverige.

“Kunskap, bildning och fostran ska stå i centrum för denna samhällsviktiga verksamhet – inte pengar.”

Mina frågor till er politiker är följande:

Vad kommer att hända med Sverige när allt fler barn inte får den utbildning de behöver? När utländska riskkapitalbolag får alltmer inflytande över skolan och vi medborgare förlorar både insyn och offentlighetsprincip? När skattemedel, via friskolskoncerner, hamnar i fickorna på fundamentalister och aktieägare i Kuwait, Saudiarabien och Malta? Vilka möjligheter kommer vi att ha att styra skolan på demokratisk väg när utländska ägares makt över vårt utbildningsväsende ökar via skolkoncernernas expansion?

En sista reflektion. Vad den nu må vara värd för er:

Skolan är inte bara byggnader med barn och lärare inuti. Skolan är inte bara barnomsorg medan föräldrarna arbetar. Skolan är ett gemensamt samhällsbygge, där vi vuxna rustar kommande generationer inför framtiden. Kunskap, bildning och fostran ska stå i centrum för denna samhällsviktiga verksamhet – inte pengar.

Om vi raserar detta gemensamma bygge, vilket ni, politiker, är på god väg att göra, faller också samhället i bitar, sakta men säkert. Ert samhälle, precis som mitt. Era barns samhälle, precis som mina barns samhälle.

Riksdagspolitiker. Tiden är kommen. Det är dags att gå samman över partigränserna och stoppa aktiebolagens expansion och ta tillbaka skattemiljonerna och skolan till det svenska folket.

Medan vi fortfarande kan.

—Filippa Mannerheim är gymnasielärare i svenska och historia. Kulturartikel i Expressen – 17 november 2020.

 

Slaget om friskolorna kommer att bli brutalt

När vinsterna ifrågasätts mobiliserar näringslivet – och då finns hur mycket pengar som helst…

I veckan lades doktorsavhandlingen Socialists at the gate fram på Handelshögskolan i Stockholm. Ekonomhistorikern Rikard Westerberg har fått tillgång till Timbros arkiv och forskat om högerns opinionsbildning under 1900-talet.

Avhandlingen tar avstamp i efterkrigsårens stora planhushållningsdebatt när socialdemokraterna gick fram med ett offensivt program för full sysselsättning, aktiv finanspolitik och en mer planerad ekonomi. Svensk industri blev orolig för att deras verksamheter skulle förstatligas, och mobiliserade till tänderna.

Den hemliga organisationen Näringslivets fond skapades och samlade in motsvarande 500 miljoner kronor i dagens penningvärde, pengar som skulle användas för opinionsbildning mot socialdemokratin inför valet 1948.

“I hemlighet gav familjen Wallenberg via sina bolag stora summor till högerpartiet och hemliga propagandastrukturer som smutskastade regeringen.”

Stiftelser, organisationer och utredningsinstitut byggdes upp. Tidningar finansierades, bland annat Svenska Dagbladet. Kampanjen fick resultat, enligt statsvetarprofessorn Leif Lewin ledde den till att socialdemokraterna gav upp sina socialiseringsidéer i efterkrigspolitiken. Under 50- och 60-talen minskade konfliktnivån mellan politik och kapital, för att öka igen på 70-talet. Det stora crescendot var 80-talets kamp om löntagarfonderna.

Strukturerna för påverkan som byggdes upp på 40-talet har sedan funnits kvar, om än med skiftande namn och form. Westerbergs forskning visar tydligare än vad som varit känt att näringslivets opinionsarbete fördes på många plan, och att mycket skedde i hemlighet.

Exempelvis umgicks Marcus Wallenberg gärna med Tage Erlander på Harpsund och framstod utåt som samarbetsinriktad. I hemlighet gav familjen Wallenberg via sina bolag stora summor till högerpartiet och hemliga propagandastrukturer som smutskastade regeringen. En så kallad “dubbel strategi” som sedan ofta har använts.

Avhandlingen visar också att högerns opinionsbildning snarare haft till syfte att skydda egna affärsintressen, än att genomföra politik för fri konkurrens…

“Socialists at the gate” visar att mönstret har varit tydligt under 1900-talet: det är när vinstnivåer och ägande ifrågasätts av demokratin som näringslivet mobiliserar på allvar. Och då finns det hur mycket pengar som helst.

Nu ifrågasätts på demokratisk väg en av Sveriges viktigaste tillväxtbranscher: det välfärdsindustriella komplexet. Frågan är vilka muskler välfärdskapitalet har, och vilka opinionsstrukturer de kommer att finansiera och förstärka under åren framöver.

Det vi kan vara säkra på är att det kommer att handla om öppna och dolda satsningar, om en kombination av forskningsrapporter och mer brutal propaganda, där den senare betalas i hemlighet.

Det är i detta ljus man bör se de mediesatsningar som rullas ut från höger nu. De handlar inte om idéer utan om att skydda egna affärsintressen. Hellre ett rejält kulturkrig och hets mot invandring än ett ifrågasättande av vinster, ägande, pengar.

—Karin Pettersson, kulturartikel i Aftonbladet – 6 december 2020.

 

Nu har V chansen att rädda skolan genom att fälla regeringen

Nu har ni i Vänsterpartiet chansen att rädda skolan genom att göra frågan om marknadsskolan till en förtroendefråga och väcka misstroende i riksdagen. Vågar ni ta den? skriver Magnus Ekblom och Göran Drougge, gymnasielärare, i en debattartikel i Göteborgsposten.

Sverige är det enda landet med ett så extremt marknadsliberalt skolsystem. Att inga länder tar efter Sveriges skolsystem är inte konstigt. Det konstiga är att vi har gått på detta i Sverige.

Varje dag ser vi effekterna av detta system: segregering av elever, där elever från akademikerhem går i en skola och elever med jobbig social bakgrund går i en annan. Lärandet i skolan har försämrats över hela linjen, lärare på universitet klagar på elever som har svårt att skriva enkla meningar på svenska. Lärare pressas av skolledningar att dela ut glädjebetyg. Den ökande kriminaliteten bland unga är delvis en effekt av den segregerande skolan.

Även kommunala skolor lider av samma problem då konkurrensen antingen gör dem till vinnar- eller förlorarskolor i kampen om “kunderna”, det vill säga elever och föräldrar. Även högpresterande elever tappar i förhållande till andra länder…

Att man i januariavtalet har klumpat ihop skolan med “välfärden” i stort, är vilseledande. Skolan är en av samhällets grundläggande institutioner. Skolan är så viktig att alla partier är överens om att vi ska ha skolplikt.

Det bisarra är att denna punkt 9 i januariavtalet i princip hindrar alla försök att förbättra skolan – eftersom alla ytterligare krav kan ses som en begränsning av skolbolagens vinster.

Vårt förslag till V är: Bryt ut skolan ur frågan om “vinst i välfärden” och gör även denna punkt till en förtroendefråga i riksdagen. Tvinga övriga partier att bekänna färg. Ni har chansen att bli det parti som räddade svenska skolan från riskkapitalisterna och gjorde skolan till en institution som är helt underställd demokratin. Om ni agerar i denna fråga behöver vi inte längre skämmas för att Sverige ensamt i världen har ett bisarrt marknadsliberalt skolsystem…

—Magnus Ekblom Gymnasielärare, medlem i Elevintresse före vinstintresse. Göran Drougge Gymnasielärare, medlem i Elevintresse före vinstintresse. Debattartikel i Göteborgsposten – 8 december 2020.

 

Marknadsskolans bästa försvar: Att skapa förvirring

Marknadsskolans försvarare brukar hävda att utan vinst blir det omöjligt att investera i friskolor, och därmed omöjligt att välja. Men argumentet är grovt missvisande. Ett fritt skolval, med eller utan dagens system med skolpeng, är fullt förenligt med ett stopp för vinstdrivna skolor, skriver Filippa Ronquist.

Läraren Filippa Mannerheims artikel i Expressen (17/11) utgjorde startskottet för en ny intensiv debatt om den svenska skolan. I artikeln anklagas politiker från alla partier för att ha vänt den svenska skolan ryggen. Det svenska skolsystemet har blivit en våt dröm för riskkapitalister, och det är våra barn som får betala.

Responsen från marknadsskolans försvarare har inte imponerat. Nyamko Sabunis (L) replik (i Expressen 24/11) är endast ett exempel. I sitt svar nämner hon inte en enda gång det som Mannerheim främst riktar sin kritik mot – att aktiebolag gör vinst på skattemedel, samtidigt som de drar ner på lärarkostnader och elevstöd.

Istället säger Sabuni: “Jag är liberal, och därför värnar jag möjligheten för föräldrar och barn att välja skola. Jag tror också att det finns ett positivt värde av att fristående aktörer kan driva skolor.” Det är ett obegripligt svar. Har Sabuni ens läst Mannerheims artikel?

Om hon tror att Mannerheims kritik är riktad mot fristående aktörers möjlighet att driva skola har hon helt enkelt inte förstått. Det är skillnad på rätten att driva skola som fristående aktör och rätten att ta ut obegränsat med vinst ur samma skola. Fritt skolval är inte detsamma som fritt vinstuttag.

Kanske förstår Sabuni allt detta. Är hennes avsikt då istället att skapa förvirring i skoldebatten? Oavsett svaret är slutsatsen inte särskilt hoppingivande. Antingen saknar Sabuni grundläggande kunskaper om skolan, eller så vilseleder hon medvetet svenska väljare.

Det enda Sabunis artikel visar är att marknadsskolans bästa försvar är att skapa förvirring, eller avleda från huvudfrågan. Strategin är uppenbar också i de repliker som publicerats sedan dess…

“Marknadsskolans främsta försvarare är ofta egentligen inte särskilt intresserade av att skapa fler valalternativ.”

Fritt skolval finns i många länder och det fria skolvalet är oerhört populärt bland svenska väljare. En klar majoritet av svenskarna är positivt inställda till rätten att välja skola. Stödet för det fria skolvalet är särskilt högt bland föräldrar med barn i skolålder. Det är varken förvånande eller konstigt.

Detsamma gäller möjligheten för fristående aktörer att driva skola. Vi är många som förstår värdet av att tillåta skolor som erbjuder annorlunda pedagogik än den som erbjuds inom kommunala skolor. Ingen vill hindra den där eldsjälen, den passionerade läraren eller föräldern från att driva en enskild skola. Inte heller Mannerheim, eller någon av de andra som riktat stark kritik mot marknadsskolan de senaste veckorna.

Men – och det är nu vi kommer till kärnan i Mannerheims kritik – det är endast i Sverige som aktiebolags skolor tillåts göra obegränsade vinster på skattemedel. Många av dessa skolor har en affärsstrategi som bygger på att locka till sig lätt undervisade elever och sedan skära ner på undervisnings- och lärarkostnader. Deras vinster drivs direkt av den ökande skolsegregationen. När lättundervisade och självgående elever går över till friskolor står kommunerna kvar med ett svårare elevunderlag. Om kommunerna då väljer att höja skolpengen, måste även friskolornas skolpeng höjas. Det är en fullständigt genialisk affärsidé.

Vinstuttagen, till skillnad från det fria skolvalet, är inte populära bland väljare.

Att kritisera marknadsskolan är inte att kritisera det fria skolvalet eller möjligheten för fristående aktörer eller kooperativ att driva skola. Att vi trots allt blandar ihop dessa delar av dagens skolsystem – eller tillåter andra att göra det – kan härledas till friskolereformen. I denna reform från 1992 tilläts fristående aktörer, inklusive vinstdrivande aktiebolag, att driva skolor. I samma reform introducerades det fria skolvalet. Hur mycket av de förvrängningar som idag finns på den svenska skolmarknaden har vi accepterat för att vi, medvetet eller omedvetet, blandat ihop dessa två olika delar av friskolereformen?

Det är bara skolkoncernerna och riskkapitalisterna som tjänar på denna fortsatta förvirring. De vill gärna få oss att tro att ett fritt skolval förutsätter att vinstdrivande aktiebolag tillåts driva skolor. De som försvarar skolornas vinster gör det alltid i samma andetag som de försvarar det fria skolvalet. Det gäller inte bara Sabuni och Reslow, utan även skolkoncernernas chefer och högerpartiernas partiprogram.

Men det finns ingen nödvändig koppling mellan fritt vinstuttag och fritt skolval. Marknadsskolans försvarare brukar hävda att utan vinst blir det omöjligt att investera i friskolor, och därmed omöjligt att välja. Men argumentet är grovt missvisande. Kritiken mot marknadsskolan som nu hörs riktas inte mot skolor som vill investera sin vinst i egen verksamhet. Kritiken riktas istället mot de företag som vill ha rätt att plocka ut vinst och placera den i riskkapitalisters fickor och på aktieägares konton. Det är inte möjligheten att investera i friskolor som är under attack, däremot möjligheten att plocka ut vinst från desamma.

Att rätten till vinstuttag gör att stora friskolekoncerner expanderar är uppenbart. Men i många fall leder inte denna expansion till ett större urval skolor. I de kommuner där Internationella Engelska Skolan etablerar sig leder det ofta till att en eller fler kommunala skolor lägger ner – som är planen i exempelvis Solna och Värmdö kommun. Eleverna i dessa kommuner får inte fler alternativ att välja mellan. Istället ersätts ett alternativ med ett annat…

Det går att värna om skolvalet utan att försvara skolkoncernernas vinster. Elever och föräldrar bör kunna välja skola bland både kommunala och enskilda alternativ. Med politiska medel går det att uppmuntra fler idéburna skolor som erbjuder alternativ pedagogik. Ett fritt skolval, med eller utan dagens system med skolpeng, är fullt förenligt med ett stopp för vinstdrivna skolor.

De som försvarar sig genom att medvetet skapa förvirring eller avleda svåra frågor brukar göra det för att de vet att de redan har förlorat. När ens ställning är hotad – och det på goda grunder – är det i många fall en bra strategi att vilseleda. Men strategin fungerar endast om motståndarsidan låter sig luras.

—Filippa Ronquist, Arena essä, Dagens Arena – 6 december 2020.

 

Friskoleförsvarets ovilja att se verkligheten

Trots att hans föräldrar gjorde allting rätt, blev Bengt separerad från sina kompisar mitt i skolgången. Så fungerar politiska idéer i verkligheten: inte som man tänkt sig, skriver Åsa Plesner.

Imorgon, den 30 november 2020, går tiden ut för att lämna remissvar på utredningen En mer likvärdig skola. Det är en utredning som på 786 sidor designar administrativa verktyg för att få friskolereformen från 1992 (som inte utreddes alls) att fungera något bättre än idag. Systemet ska inte förstärka segregationen i samhället, och resursfördelningen till enskilda skolor ska stämma lite bättre med de faktiska behoven.

Kring denna teknokratiska produkt har det blåst upp en storm. Det tycks vara öppet mål. Röster från vänster och mitten är överens, och det finns dessutom en utredning. Då brukar det hända grejer i svensk politik.

Men vad gör Liberalerna, det gamla skolpartiet? Nyamko Sabuni skrev ett häpnadsväckande nedlåtande svar till Mannerheim, där hon feltolkar både Mannerheims anklagelse och vad utredningen – och därmed det politiska handlingsutrymmet i höst – handlar om. “Jag är liberal, och därför värnar jag möjligheten för föräldrar och barn att välja skola”, säger Sabuni. Och i Svenska Dagbladet vill även Lars Leijonborg prata liberala principer: “Motståndet mot lottning beror på att många intuitivt känner att våra barns framtid och skolgång så mycket som möjligt ska tillhöra det påverkbara”, skriver han.

“I sin iver att försvara liberala idéer, så glömmer Sabuni och Leijonborg att se till hur idéerna omsätts i verkligheten.”

I förra veckan samtalade jag med föräldrarna till en pojke född 2007. Vi kan kalla honom Bengt, men det heter han förstås inte. Det var bara tre pojkar som fick Bengt som tilltalsnamn år 2007 och han är inte en av dem. Trots att hans föräldrar gjorde allting rätt, blev Bengt separerad från sina kompisar mitt i skolgången. Så fungerar politiska idéer i verkligheten: inte som man tänkt sig.

Låt oss följa Bengts väg bort från sina klasskamrater.

Bengt gick på en kommunal skola som hade åren från förskoleklass till sexan. Under tiden startade ett par friskolor i närheten. Den ena erbjöd förskoleklass till femman, den andra började med årskurs sex. Friskolan för de äldre barnen blev särskilt populär och byggde ut. Den kommunala skolan fick färre elever kvar i sexan. Till sist gick det inte att få ihop: årskurs sex lades ner. Bengt och hans vänner fick välja friskolan, eller resa till en kommunal skola längre bort.

Så fungerar skolmarknaden. It’s a feature, not a bug! En populär skola konkurrerar ut en annan. Om den populära skolan inte vill bygga ut tillräckligt för att ta emot alla som vill gå där, så får de hålla till godo med vad som finns kvar – även om det är längre bort, eller sämre än tidigare alternativ. Utredningen för en mer likvärdig skola har reformvårdande förslag kring detta kommunernas utbudsansvar.

Bengts föräldrar lagade efter läge och ställde honom i kö till friskolan, fyra år före start. I vintras kom antagningsbesked. Till alla – utom till Bengt.

Vad hade hänt? Jo, friskolan erbjöd platser i turordning efter kötid, men Bengt stod lite för långt bak i kön. Hans 23 klasskamrater fick plats, men inte han. Bengt stod på plats 50 i kön och kunde inte tas in. Rektor beklagade uppriktigt, men regler är regler.

Lars Leijonborg, Nyamko Sabuni, det var väl inte så här ni tänkte?

Bengt grät på kvällarna. Föräldrarna sökte både psykologstöd och handlingsalternativ. Parallellt fortsatte antagningen på skolan. Och här är en allmänt känd hemlis i friskolebranschen: elevkön till skolan är inte så lång som den ser ut. Familjer lämnar återbud. Och när besked går ut till reserverna i kön, har många tackat ja till någon annan skola. I april hade Bengt gått från plats 50 i kön till plats 15. I maj stod han på plats 12. I juli på plats 5. Bengt slets mellan hopp och förtvivlan på ett sätt som tolvåriga pojkar inte ska slitas.

Utredningen för en mer likvärdig skola har reformvårdande förslag kring detta med. De förslagen går ut på att antagningen till alla skolor ska ske samlat av Skolverket. Då står inte elever i kö till flera skolor samtidigt, utan placeringarna sker i ett svep.

I augusti började alla Bengts gamla klasskamrater på friskolan. Bengt började på en skola längre bort. Det där sista avancemanget från plats 5 till plats på skolan blev inte av.

Leijonborg och Sabuni vill att människor ska kunna påverka sina liv. Men det status quo som de argumenterar för, leder bara till att skolkoncerner ska kunna välja sin egen organisation.

Medan jag skriver detta plingar det till i telefonen. En förälder i Solna har precis fått information om att mellan- och högstadieklasserna på den kommunala Skytteholmsskolan förväntas avvecklas. Internationella engelska skolan ska starta en friskola i området istället.

—Åsa Plesner, krönika Dagens Arena – 29 november 2020.

 

Den svenska skolan är ett Titanic med för få livbåtar

Skolkoncernerna livnär sig på medelklassens skolångest. Men när Titanic sjunker kommer andraklasspassagerarna upptäcka att livbåtarna aldrig var till för dem.

I en krönika på Dagens Arena ger Åsa Plesner ett gripande exempel på hur individer kan hamna i kläm i dagens absurda skolsystem. Berättelsen handlar om “Bengt”, ett fingerat namn på en verklig pojke, vars kommunala skola lades ner på grund av bristande elevunderlag efter att en vinstdrivande skola etablerat sig på orten…

Tyvärr är historien knappast unik. Tvärtom leder marknadsskolans snabba expansion nu till liknande situationer runt om i landet. När en ny koncernskola etablerar sig i en kommun, ofta med aktivt stöd av borgerliga lokalpolitiker i form av extra hyresbidrag, lockar den snabbt till sig elever från studievana och socioekonomiskt starka familjer. Eftersom koncernskolorna får samma elevpeng trots den mer gynsamma elevsammansättningen kan de plocka ut stora vinster, samtidigt som den kommunala skolan dräneras på resurser. Men ofta skapas dessutom ett överskott på skolplatser vilket leder till nedläggningar av existerande skolor, uppsplittring av klasser och längre resvägar för många barn. Demokratisk planering ersätts av marknadens anarki.

Hur väljarna kan låta detta ske framstår vid första anblick som ett mysterium. Men svaret är enkelt: koncernskolorna livnär sig på medelklassens skolångest. Genom en lång rad reformer från 90-talet och framåt har ansvaret för våra barns skolgång individualiserats. Det är inte längre politikernas ansvar att tillhandahålla en skola av god kvalitet för alla, utan vårt eget ansvar som “kunder” i marknadsskolan att välja rätt. Ställda inför växande klasser, utbrända lärare och allmänt stök blir svaret inte att kräva ett slut på ständiga nedskärningar, utan att “rösta med fötterna” och önska sig en annan skola. I stället för att få Titanic att ändra kurs slåss vi om en plats i livbåtarna…

Så länge vinstdrivna skolor främst fanns i storstäderna var de negativa effekterna inte särskilt synliga. Men de blir desto mer påtagliga i takt med att marknadsskolan breder ut sig. Den motreaktion som växt lavinartat den senaste tiden är framförallt en följd av flera års idogt gräsrotsarbete och folkbildning av lärare, rektorer och kritiska skolexperter. Men också av att konsekvenserna blivit allt svårare att dölja. Marknadsskolans destruktiva följder förutsågs av kritiker redan när den första stora friskolereformen genomfördes, men i dag är de en realitet.

Allt det här är lätt att förstå, därför har det länge funnits en stabil majoritet mot vinstdrivna skolor i den svenska opinionen. Men eftersom denna tysta majoritet aldrig mobiliserats på allvar har partier från S och högerut kunnat driva en linje långt ifrån vad deras egna väljare tycker. Att allt fler nu höjer rösten mot systemet ger oss en historisk chans att vända utvecklingen. Den måste vi göra allt för att ta.

—Per Björklund, ledare i Flamman – 6 december 2020.

 

Tre moderater rider ut

Idag läser jag i UNT en debattartikel till friskolornas försvar, skriven av tre moderater.

Det är en replik till en i mitt tycke utmärkt artikel av Hans Persson från den 29/11 där han bland annat påpekar att urvalet av barn med bättre förutsättningar till friskolorna är “ett av sätten man använder för att hålla kostnaderna nere och därmed skapar de vinster som är den ultimata drivkraften bakom friskolekoncernerna”. Persson visar att detta leder till ökad segregation och att det är “ironiskt att de som ropar högst i den politiska debatten om den misslyckade integrationen i hög grad sammanfaller med dem som är mest entusiastiska till den utveckling friskolorna och det fria skolvalet inneburit”.

De tre moderaterna kallar Perssons argument för “de vanliga fördomarna” om att friskolor “handplockar duktiga elever”, ger glädjebetyg eller att “ägarnas enda syfte är att tjäna pengar”.

Vilka argument har då de tre moderaterna mot denna beskrivning? Jo:

“Sanningen är dock att friskolor tar emot även barn som har det tufft (min betoning).”

Det är faktiskt det enda argument som de har mot det som de kallar osanningar. Att friskolor även tar emot en del barn som inte har så bra förutsättningar är ju på inget sätt ett argument mot att de i huvudsak drar till sig barn med bättre förutsättningar. Detta bekräftas av en mängd rapporter. Det understryks till exempel i Utbildningsdepartementets utredning En mer likvärdig skola. Där kan vi bland annat läsa: “Eleverna på fristående skolor har i genomsnitt betydligt starkare socioekonomisk bakgrund än eleverna på kommunala skolor”(s.201). De visas också i utredningen med denna bild:

Men de tre moderaterna tycks inte känna något som helst behov av att argumentera i sak. Istället för att diskutera de faktiska problemen som vi har med ökade skillnader och segregation inom skolan så höjer de tonen och kallar argument kring detta för “ett påhopp”. Och här tar de dessutom till ett annat beprövat debattknep. De gömmer vinstkoncernerna och skjuter några andra framför sig: personalgrupper och föräldrar samt kvinnor (!) som de säger att “dörren stängs för”.

Sen kommer ytterligare ett argument som är att “Forskning och studieresultat visar att friskolor lyckas minst lika bra som kommunala skolor”. Detta är verkligen ett icke-argument. För det är väl inte någon som hävdat att alla – eller ens de flesta – friskolor misslyckas. Med det urval av elever som de flesta har så är ju tvärtom förutsättningarna att lyckas större. Sen har vi naturligtvis en del friskolor som verkligen misslyckats ur elevernas synpunkt. Jag tänker till exempel på John Bauer-skolorna som gick i konkurs 2013 efter att ägarna plockat ut närmare en halv miljard ur företaget innan det såldes till riskkapitalbolaget Axcel.

Sen påstår de tre moderaterna att friskolorna “förmår att bedriva verksamheten mer effektivt”. Effektivitet här handlar ju främst om att dra ner på kostnaderna för den största utgiftsposten som är personal. Det gör friskolorna genom en lägre bemanning och dessutom genom lägre löner än inom de kommunala skolorna. Den lägre bemanningen fungerar naturligtvis bara ifall man i huvudsak har elever som inte kräver mer stöd i form av personal. På så sätt hänger vinstmöjligheter och segregation ihop.

Det är sorgligt att konstatera att den situation vi nu har på skolområdet försvaras med så urusla argument av dem som drivit fram den.

—Anders Fraurud i bloggen Pepprat Rödgrönt – 6 december 2020.

Tre moderater rider ut

 

Högern blundar för marknadens flumskolor

I dag råder det vilda västern på skolmarknaden och oseriösa aktörer kan lätt tjäna stora pengar på att erbjuda dålig utbildning. Det är hög tid att högern ser sig själva i spegeln och erkänner att dagens system är dysfunktionellt, skriver läraren Isak Skogstad.

I somras beslutade Skolinspektionen att stänga ner Thorén Innovation School i Stockholm. Det var en fristående gymnasieskola med flera hundra elever. Den drastiska åtgärden berodde på att skolan inte hade åtgärdat de brister som inspektörerna hade anmärkt på tidigare: Lektioner ställdes in och eleverna fick inte den undervisningstid de har rätt till, skolmiljön var stökig och orolig. Dessutom så märkte Skolinspektionen att många elever såg på film på sina datorer under lektionstid utan att lärare ingrep, trots att det var två lärare i klassrummet.

Om man frågar högern är detta ett exempel på hur skolmarknaden är tänkt att fungera. Skolor som inte håller måttet och som erbjuder undermålig utbildning ska försvinna genom att elever röstar med fötterna och byter till en annan skola. Eller så ska Skolinspektionen stänga ned dem. På så vis är tanken att man ska säkerställa att alla skolor är välfungerande.

Högerns förkärlek till flumskolor

Högerns problem är att de inte inser att oseriösa flumskolor, med ägare som inte har något annat intresse än att tjäna snabba pengar, är något som måste stoppas redan innan de får etablera sig. De oseriösa aktörer som har uppmärksammats under de senaste åren borde helt enkelt aldrig ha fått tillåtelse att starta från första början.

Visst finns det säkert vissa fall där marknaden förhindrar problemskolor, men exempel efter exempel på illa fungerande skolverksamheter visar att det både är naivt och dumdristigt att förlita sig helt på att marknaden löser skolans problem.

         “Är det vänskapsband mellan företagarna och politikerna som står i vägen? Eller är det en rädsla för att erkänna att man har fel?”

Högern säger ofta att man ska ställa hårda krav på de aktörer som vill starta skolor, men trots det ser vi hur allt ifrån religiösa friskolor med islamistiska kopplingar till überflummiga “innovationsskolor” uppenbarligen får tillstånd att starta och bedriva skolverksamhet. Egentligen är nog “skolverksamhet” fel ord, de borde snarare beskrivas för vad de egentligen är: dyra fritidsgårdar som helt saknar ett fokus på inlärning och bildning.

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi tillika vd för Institutet för Näringslivsforskning, har tidigare sagt att delar av borgerligheten missförstår marknadsekonomi. De är helt enkelt mer pro business snarare än pro market. De värnar helt enkelt företagen mer än marknaden…

Om högern och näringslivet vore genuint intresserad av att skapa en välfungerande skolmarknad hade de aldrig tillåtit att i princip vem som helst kan få starta skola och dessutom utvärdera sig själva genom att helt förfoga över det viktigaste konkurrensmedlet: betygssättningen. De inser inte heller att motståndet mot friskolor sannolikt kommer öka på sikt om de inte skapar ett system där skolor utvärderas extremt och där avarterna stoppas från att etablera sig från första början.

—Isak Skogstad, lärare och liberal skoldebattör. Debattartikel i Expressen – 15 november 2018.

 

“Vi är körda om inte skolsystemet ändras”

Rektorn beskriver skolan som en tickande bomb

Rektor Linnea Lindquist har skrivit en bok om skolsegregationen, som hon menar ökar av den stora ökningen av vinstdrivande skolkoncerner i Sverige.

Hon beskriver det svenska skolsystemet som “en tickande bomb”. Linnea Lindquist är rektor på kommunala Hammarkullsskolan i Göteborg och har tillsammans med bland annat tankesmedjan Balans lyckats börja vända opinionen i skoldebatten. Dessa debattörer menar att det inte handlar om att vara emot valfrihet i skolan, utan mot ett system som på ett dramatiskt sätt håller på att dra isär samhället.

– Vi har segregerat skolorna något helt otroligt så att barn med olika bakgrund inte längre möts. Jag menar att det får en jättestor påverkan på demokratin i ett längre perspektiv, säger Linnea Lindquist, som är aktuell med debattboken “En tickande bomb – En bok om skolsegregation” där hon slår larm om dagens situation.

Till vardags arbetar hon i Hammarkullen utanför Göteborg. På Hammarkullsskolan går 220 elever från förskoleklass till tredje klass. Bara fyra av dem har svenska som modersmål. Många är trångbodda och har ont om pengar. I klassrummen finns alltid smörgåsar och på måndagar och fredagar serveras pasta eller kött för att många barn behöver extra mat inför och efter helgen. Linnea Lindquist beskriver hur hennes lärare får arbeta hårt med språket och att de inte kan börja med läsförståelse förrän barnen går i andra klass.

Linnea Lindquist:

– De flesta av våra elever är födda och uppvuxna i Sverige, men de vistas i miljöer där svenska är ett minoritetsspråk. Det gör att de aldrig får utveckla en bra svenska. Den här frågan har engagerat mig i många år och jag ser att det bara blir värre, säger hon.

Vad är det som gör att det har blivit värre?

– För att skolkoncernerna tillåts expandera obehindrat och det leder till att segregationen ökar. I vissa skolor har hundra procent av eleverna svenska som modersmål, hos oss är det nästan tvärtom.

På ett pedagogiskt sätt beskriver hon i boken hur det fria skolvalet, vinstuttag och den likvärdiga skolpengen – att privata och kommunala skolor får lika stor ersättning per elev – hänger ihop. Systemet är särskilt gynnsamt för de privata skolorna som kan bestämma exakt hur många – och vilka – elever de tar emot.

Sverige är unikt i världen med att ha skattefinansierade och vinstdrivande friskolor. Den svenska skolmarknaden har blivit ett veritabelt Klondike för globala riskkapitalbolag. Men egentligen är det inte vinstuttagen som är problemet, menar Linnea Lindquist, utan hur den blir till…

I klarspråk får de kommunala skolorna ta hand om de barn som kräver mest resurser, utan att få någon kompensation. Men snart kan det bli ändring på det. I dag går remisstiden ut för Björn Åstrands utredning “En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”. I den föreslås bland annat att skolpengen sänks för fristående skolor och att skolvalet förändras och sköts av Skolverket för att skapa mer blandade skolklasser.

Linnea Lindquist säger att det är nödvändigt att utredningens förslag genomförs.

—Jonna Sima. Ledare i Aftonbladet – 30 november 2020.

 

Skoldebatt i Agenda

(2020-12-06 21:15 – SVT Play)

Skolminister Anna Ekström och moderaternas utbildningspolitiske talesperson Kristina Axen Olin.

 

Ett dysfunktionellt skolsystem

Det största problemet är inte de obegränsade vinster som aktiebolagsskolorna tillåts ta ut – inte heller valfriheten när vi vill det bästa för våra barn. Det största problemet är de effekter som marknadsstyrningen av svensk skola har gett oss. Vi sitter fast i en rävsax i ett dysfunktionellt system, skriver läraren HP Tran.

Jag arbetar på…en skola som ligger i ett av Göteborgs ytterområden, en skola som väljs bort och som betecknas som frånvalsskola. För så funkar det svenska skolsystemet som i dag verkar i en marknad. I en marknad finns vinnare och förlorare. Vi har skolor som är populära och har gott rykte. Skolor som barn och föräldrar står på kö för att få komma in. Och på andra sidan har vi skolor som aktivt väljs bort, som man förfäras av och oroas för.

Problemet har aldrig varit på individnivå. Problemet är inte att du och jag, som föräldrar, vill det bästa åt våra barn. Det är systemfelet som vi tvingas verka i. Och felet här är den marknadisering av skolan som vi har haft i över två decennier nu. Det har varit ett långsamt och försiktigt nedbrytande av skolan – mitt framför våra ögon. Vi har bara inte velat se eller förstå den. Förrän nu.

Vi har sett den nu när de största börsnoterade skolbolagen har börjat köpa upp små skolor i allt större takt. Vi ser det nu när de har börjat etablera sig i nästan alla stora städer. Och vi ser det ännu mer nu när deras aktieinnehavare fått utdelning, hundratals miljoner, lagom till julen. En saftig julklapp till alla shareholders, traders och investerare i skolbolagen.

“Det är vi lärare som tvingas betala priset genom ett ofantligt merarbete med anpassningar och dokumentation.”

Men det största problemet är inte de obegränsade vinster som aktiebolagsskolorna tillåts ta ut – ett system som vi för övrigt är världsunika med här i Sverige. Det största problemet är de effekter, konsekvenser och följder som marknadsstyrningen av svensk skola har gett oss.

I en marknad slåss företagen om kunderna. I en skolmarknad slåss man om betygen. För det är betygen som kunderna eftertraktar när de sätter sina barn i en viss skola. Förr ansågs betygen vara en indikator på hur goda kunskaper en elev hade. Men i marknaden tvingas och pressas lärare till att sätta högre betyg för att behålla skolans goda rykte och hålla statistiken fortsatt hög. I en marknad har kunden alltid rätt och om läraren har satt fel betyg blir kunden missnöjd, vill göra reklamation, överklaga och i värsta (bästa?) fall flytta sitt barn till en annan skola som förhoppningsvis kan sätta ett högre betyg. Det kallas betygsinflation, glädjebetyg…

Sverige är det land som har störst kunskapsskillnader mellan inrikes och utrikes födda, enligt OECD. Det har Anna Dahlberg fullständigt rätt i. Beklagligt och sorgligt. Men en sak som OECD också lyfter fram är att det svenska skolsystemet, med en marknadsstyrning, har bidragit till att skillnaderna kan vara så ofantligt stora. En förklaring är segregationen. Och ja, bostadssegregationen är en bidragande orsak och ja, migrationsnivån och brister i integrationsarbetet kan också vara en förklarande faktor. Men både forskare, utredare, i Europa och Sverige, är tydliga när de säger att det ökade antalet friskolor är med om att förstärka nuvarande segregation. Jag vet exakt vad jag talar om ty jag befinner mig mitt i denna storm…

Jag tror inte heller att vi ska röra valfriheten bland skolor. Det finns ett stort stöd hos landets befolkning för att den ska vara kvar. Däremot tror jag att det är viktigt att vi börjar diskutera skolans systemfel mycket mer och att vi vågar ta itu med de allra största bristerna…

Det är sorgligt att det har gått så här långt. Och det är sorgligt att grundskolan har blivit en klassfråga. En fråga om att “välja rätt” och ett val mellan bra och dåliga skolor. Men det är så här det blir när man kastar in skolan i en marknadsstyrning. Man får skolor som konkurrerar med varandra och man får skolor som är bra och dåliga. Man får vinnare och man får förlorare.

De största vinnarna i det här systemfelet är skolaktiebolagen. Förlorarna är vi föräldrar när vi tvingas agera och välja i den dysfunktionella rävsaxen som är svenskt skolsystem.

—HP Tran, lärare i Göteborg – Expressen 10 december 2020.

 

En likvärdig skola kräver en rättvis skolpeng

Faktum är att friskolor i dag får samma ersättning som kommunala skolor – trots att kommunala skolor har ett större ansvar, vilket så klart också medför större kostnader. Friskolor överkompenseras helt enkelt.

Till skillnad från friskolor har kommuner genom skolpliktsansvaret en lagstadgad skyldighet att erbjuda alla barn i kommunen en plats men också att ha beredskap för att ta emot nya elever. Det kostar pengar att hålla en sådan beredskap. Kommunala skolor kan inte heller inrikta sig mot att attrahera elever med mindre behov. Det är alltså knappast “lika villkor” i dag, eftersom friskolor överkompenseras för ett ansvar de inte har. Skolpengens storlek bör rimligen anpassas efter vilket ansvar en skola har.

Samtidigt som IES säger sig vara missgynnade av skolpengen, talar deras årsredovisningar ett helt annat språk. Av årsredovisning 2018/2019 framgår att rörelseresultatet under året ökade med 36,9 procent till 208,6 miljoner kronor samt att “En bättre balans mellan skolpengens och lärarlönernas ökningstakter” varit en del av förklaringen till det goda resultatet. Hög skolpeng och låga personalkostnader ger höga marginaler. Vinstutdelningen det året blev hela 46,5 miljoner kronor.

Egentligen är det ganska enkelt: En likvärdig skola förutsätter en rättvis skolpeng. Friskolornas riksförbund och IES är svaret skyldiga till varför friskolor ska få samma ersättning som kommuner trots att de inte har samma ansvar och kostnaderna som följer med det. Intrycket man får är att de hellre slåss för sina ekonomiska egenintressen än för samhällsintresset och alla barns möjlighet till en bra skolgång.

—Gunilla Svantorp (S) Ordförande i Utbildningsutskottet. Expressen – 16 november 2020.

eFOLKET har dessutom under de senaste åren publicerat en rad artiklar med kritik av det svenska skolsystemet:

Print

Senaste artiklarna av
Redaktionen

You May Also Like

Lärarnas Riksförbund i Eskilstuna uppmanar sina medlemmar till motstånd

Tomas Widén Kommentarer inaktiverade för Lärarnas Riksförbund i Eskilstuna uppmanar sina medlemmar till motstånd

Eskilstuna: Kraftfull manifestation mot planen på nedläggning av Årbys högstadium

Redaktionen Kommentarer inaktiverade för Eskilstuna: Kraftfull manifestation mot planen på nedläggning av Årbys högstadium

Insomnia

Lena Staaf Kommentarer inaktiverade för Insomnia