Foto. Jörg Vieli / pixabay

Norebrink om Schweiz – nationalstaten med fyra språk

DNA-kartor från släktforskningsföretaget MyHeritage visar på fyra genetiska grupper i Schweiz: Nord- och väst-européisk 55,9 %, Italiensk: 43.2 %, Iberisk 32%, Grekisk och syditaliensk: 28,9 %, Balkansk 27,4 % (många har som synes gener från flera grupper).

Denna blandning speglar landets placering i Västeuropas mitt. Men DNA-skillnader få känner till utgör ingen grund för gruppidentitet ­– som denna text tar upp med Schweiz som ett exempel.

Människan är en social varelse som organiserar sig i grupper av olika slag – ytliga eller djupt kända. De starka känslomässiga gruppidentiteterna manifesterar grunden för människans socialitet – den vi-gemenskap, som den manliga majoriteten ofta är beredd att ge sitt liv för. Jag med eftersom jag gjorde värnplikten och två repmånader.

Sedan finns det alltid religiösa och politiska minoriteter som griper till vapen. Men som första världskriget visade så har ofta ”försvaret” av den egna nationen fått störst uppslutning.

Etni Folk Nation

Jag skriver i denna text om de starka känslo-gemenskaperna etni (etnisk grupp), folk och nation. I långa stycken samma sak: En samling människor som känner tillhörighet och solidaritet baserat på vissa likheter i kollektivet. Vilka gör att den stora majoriteten i gruppen upplever sig som en egen avgränsad grupp. En social vi-identitet.

Begreppen etni, folk och nation flyter in i varandra. Men etni är ofta en mindre grupp utan egen stat, med likheter i vardagsföremål. Folk är ofta större och lutar i dagens språkbruk åt nation till. Nation i sin tur är mer geopolitiskt och lutar idag åt medborgerlig nationalstat.

Men den grundläggande känslomässiga betydelsen av vi-känsla, vi-organisering och vi-avgränsning finns kvar i alla de tre begreppen. Etni, folk och mest nation bygger på vissa ”politiserade likheter” som används som ”etniska byggstenar” i det medvetna och/eller omedvetna skapandet av en egen grupp. En Vi-ingrupp avgränsad från andra Dom-utgrupper.

Delat språk

Ofta är det ett gemensamt språk som bildar kärnan i etnin, folket, nationen (och senare i nationalstaten). Men inte alltid, som i Schweiz som med sina fyra språk ändå är en nationalstat. Alltså en stat där nation och stat sammanfaller i nationalstaten. Det är nationalismens kärnidé; att alla folk bör ha rätt till en egen stat; ha rätt till nationellt oberoende och självbestämmande.

Följande är potentiella (möjliga) byggstenar för att skapa ”påhittade” sociala gruppkonstruktioner som etnier, folk och nationer.

Sociala konstruktioner

Likhet i språk, dialekt, historia, geografi, myter, traditioner, släktskap, härstamning, kultur, kläder, utsmyckning, värderingar, könsroller, gruppnamn, ursprung, ekonomi, religion, territorium, plats, samhörighet, solidaritet, ömsesidig hjälp, hudfärg, kropps-tatueringar eller liknande, utseende, kulturarv, vi-känsla, identitet, smycken, sport, dans, mat, konst, natur, geografi, vanor, folkdräkter, folkdans, folkmusik, etcetera.

Vidare fiktiva socialt konstruerade (”påhittade”) föreställningar om ”blodsgemenskap, folksjäl, mentalitet, samhällsliv, fosterlandskärlek, ras, oföränderliga heliga grupper från generation till generation”. Som rasistisk antisemitisk arier-germansk tyskhet.

Även en medveten vilja att vara en etni-folk-nation (gäller mest nation). Som vid amerikanska och franska revolutionerna. Eller i skapandet av Israel med sitt återuppväckta språk hebreiska. I det politiska nationella projektet Schweiz har den nationella viljan varit stark från ur-kommunerna till de alltfler nya landsdelar som anslöt sig senare. Viljan till nationell frihet har haft ett omfattande folkligt stöd.

De ovan nämnda möjliga sociala byggstenarna för etno-folk-nations-byggen kan “väljas och vrakas, och kombineras lite som en vill”. Medvetet eller omedvetet, eller en kombination.

Olika kombinationer

Väl historiskt skapade lever dock vi-känslorna kvar som en given självklarhet man inte reflekterar över. Ofta står kvinnorna för bevarandet av traditioner, medan männen söker sig till etniskt främmande områden jobbjakt (där de kan ibland assimileras av en annan kultur, ofta i flytt från by till stad, från bonde till arbetare).

Vi-bygget är sociala gemenskaper, vilket absolut kräver att den etno-folk-nationella gruppen samtidigt är en fungerande kommunikations-gemenskap. Hur kan man då vara en etni-folk-nation utan att ha ett gemensamt språk?

I fallet Schweiz gäller att man lär sig ett annat nationalspråk än ens eget i skolan. Många kan också tre språk flytande. Och inte minst unga schweizare kan använda engelska som lingua franca (gemensamt kommunikationsspråk).

Kommunikationsgemenskap

Tyska (64 %) talas i norr-öster mot Tyskland-Österrike. Franska (20,5 %) i väster mot Frankrike. Italienska (6,5 %) i söder mot Italien. Rätoromanska (0.5 %) i delar av sydost – ”det egna språket”. De flesta av de 26 kantonerna (delstaterna) är enspråkiga.

Tillkommer en religiös uppdelning i regioner dominerade av reformerta protestanter (ursprunget till Schweiz) och katoliker (flest). Så varken språk eller religion kan utgöra grund för nationalkänsla i Schweiz. Kan man då säga att Schweiz är etniskt uppdelat, och kanske borde delas upp mellan Tyskland, Frankrike och Italien?

Nej, Schweiz är definitivt en nationalstat, ett folk och en nation med en egen stat. Med en stark sammanhållande nationalkänsla, patriotism och nationalism som överordnad identitet.

Historia och Natur

Den schweiziska nationella identiteten är rotad i en gemensam ”bergsgeografi” och speciell historia, delade värderingar som federalism, direktdemokrati, folkomröstningar, väpnad neutralitet, fredsarbete och ”alpin symbolism” – djur, växter, berg, och landskap typiska för Alperna, som exempelvis nationalblomman edelweiss. Även traditionella folkdräkter, läderbyxor, koskällan och sankt-bernhards-hunden.

På den schweiziska nationaldagen firar man den federala stadgan från 1291 som anses vara grunddokumentet för Schweiz. Då slöt sig tre bondkommuner samman i ett gemensamt försvarsförbund. Fler kommuner anslöt sig, även stä­­der, och man lyckades freda det växande alplandet Schweiz från omgivande stormakter. En symbol för den frihetskampen är den legendariske bonden och nationalhjälten Wilhelm Tell – han med äpplet på sonens huvud han år 1653 tvingades skjuta på med armborstpil.

Bondeuppror

Han påstås också ha skapat de bondeuppror som ledde till bildandet av det Gamla schweiziska edsförbundet. Även 1653 år utbröt ett bondekrig. Skyddade av sina berg och sina rebelliska bönder skapades den unika, lilla, då folkliga, nationen Schweiz. Som inte bara överlevde angreppen från de omgivande stormakterna, utan växte till dagens storlek, välstånd och starka nationella identitet.

Schweiz är känt för “enhet i mångfald” och fred. Men okänt för de flesta var vägen till nationell endräkt kantad av en del etnisk-politiska konflikter. Kappelerkrigen 1529 och 1531 var två religiösa inbördeskrig mellan katoliker och protestanter.

Sonderbundkriget 1847 var ett inbördeskrig mellan katolsk-konservativ-decentralister, och segrande reformert/protestant-liberal-centralister.

I vår tid utmärker sig den etniska, ibland våldsamma, Juraseparatismen. Den löstes 1979 när fransk-katolska Jura blev en egen kanton, skild från tysk-protestantiska Bern. Men fransk-protestantiska södra Jura förblev kvar i Bern.

Kanske kan man säga att dagens nationella schweiziska “vi”, ibland har urartat i krigiskt “vi-dom”. Och sedan via “vi-ni” återvänt till vår tids ”vi”. Å andra sidan har invandringen lett till en ny uppdelning i ”vi-dom” och ”vi-ni”. Störst parti är det marknadsliberala, nationalkonservativa, högerpopulistiska, invandringsfientliga, anti-muslimska Schweiziska folkpartiet.

Exemplet Schweiz visar i alla fall att etnisk (språklig-religiös) mångkulturalism såväl kan leda till söndring av samhället, som till en sammanhållande överordnad nationalgemenskap.

Hans Norebrink

# Tanzania är ännu ett exempel på att en nation kan skapas utan ett helt eget språk. Landet har 130 stammar med egna språk, vilket omöjliggör för någon etni eller språkgrupp att dominera landet.

Dessutom använder de med stolthet det östafrikanska bantuspråket swahili som officiellt nationalspråk – ett icke-kolonialt kommunikations-språk med arabiska låneord (lingus franca).

Grannlandet Kenya har 68 stammar (och än fler dialekter). De har också swahili som nationalspråk. Men landets politik domineras av de fem stora stammar som utgör 70 procent av befolkningen. Speciellt under valtider råder etnisk oro och våld.

Kenyanerna sätter grupptillhörigheten, stammen, den etniska identiteten före landet. De är etniskt splittrade, vilket kan utgöra ett problem för landets utveckling (eller inte).

Tanzanierna däremot sätter den enande nationella identiteten före stamtillhörigheten, vilket kan utgöra en tillgång i landets utveckling (eller inte). Kenya är en etniskt uppdelad stat. Tanzania är på god väg att bli en nation och nationalstat.

 

 

 

 

 

Liknande artiklar