Bild från SLU:s rapport: Skogen räcker inte - hur ska vi prioritera?

Den ohållbara omställningen – del 5

Här följer den västerbottniske journalisten och författaren Arne Müllers femte och avslutande del av granskningen av de storvulna planerna i norra Sverige


 

Ekvationen går inte ihop

Det är svårt att förstå storleken på de investeringar som planeras i norra Sverige. Handelskammaren i Norrbotten räknar med att 700 miljarder kommer att investeras i länet de kommande 20 åren. Tittar man på hela området från Gävle och norrut handlar det om 1070 miljarder. Dessa investeringar kommer att bidra till rejäla minskningar av koldioxidutsläppen, men i glädjen över detta är det lätt att glömma bort att investeringar i stora industrianläggningar förstås också orsakar stora utsläpp innan anläggningarna ens står färdiga.

I rapporten Hållbara investeringar – hur mycket grön omställning har vi (inte) råd med? (Arena idé, 2020) ger forskarna Eva Alfredsson och Mikael Malmeus verktyg för en ungefärlig beräkning. De kommer fram till att skillnaderna är stora mellan olika investeringar, men att 30 ton koldioxid per investerad miljon kronor ligger nära genomsnittet.

Det skulle betyda att industrisatsningarna i Norrbotten skulle orsaka utsläpp av 21 miljoner ton koldioxid över tid, eller drygt en miljon ton per år. För hela norra Sverige handlar det om 32 miljoner ton. Handelskammarens VD Linda Nilsson räknar därutöver med att de idag kända investeringarna kommer att dra med sig omfattande följdinvesteringar.

För att göra storleken på dessa utsläpp begriplig kan man jämföra med de årliga utsläppen på runt 50 miljoner ton som sker inom Sverige, eller de 320 miljoner ton som är det totala utsläppsutrymme landet har kvar om Parisavtalets mål ska kunna uppnås (enligt en beräkning från Uppsala universitet). Det är tydligt att jätteinvesteringarna i sig äter upp en stor del av det återstående utsläppsutrymmet.

Investeringarna som riktat blicken mot norra Sveriges naturtillgångar, som fått politiker och näringsliv att jubla, och som i bredare befolkningslager väckt förhoppning om bättre tider för landsändan, visar sig ha stora komplikationer. Hårda fakta pekar mot att satsningarna är allt annat än hållbara och till viss del inte ens genomförbara. Det hela framstår som ett Moment 22. Industrin måste genomföra en klimatomställning, men denna omställning kräver så stora utsläpp att klimatmålen blir omöjliga att uppnå.

Det går inte att avsluta artikeln utan att med några snabba penseldrag peka på en möjlig lösning. Nyckelordet är hushållning. Visst måste stålindustrin ställa om, men samtidigt måste stålet användas mer sparsamt. Mer måste byggas i trä och det gäller att mer noggrant värdera vilka byggen som faktiskt behövs. Bilarna måste bli mindre och färre. Det kräver stora förändringar i hur städer och samhällen planeras.

Det måste helt enkelt gå att klara sig utan bil i en stad. Paris har slagit in på denna väg, då bör väl även Bollnäs, Umeå eller Gällivare kunna göra det. Varenda meter järnväg behövs för att flytta över människor och gods från de mycket mer resurskrävande landsvägstransporterna. Mycket mer av den mat vi äter måste produceras i närområdet. Det minskar transporterna och skulle ge många nya jobb.

Dessa exempel pekar på att det finns vägval som kan hålla ner behoven av el och naturresurser. Det är knappast vägval som tilltalar gruvindustrin, ståltillverkarna och energibolagen, men det är inte heller målet. Den överordnade uppgiften är att verkligen skapa ett fossilfritt välfärdsland, utan att exploatera skogen, malmen och elkraften på ett orimligt sätt.

Arne Müller

Texten har varit publicerad i Den norrländska litterära tidskriften Provins, där det går att läsa alla fem delar.

Läs mer:

Liknande artiklar