Iran fördöms men USA tilldelas ett wild card
USA har i en riktad drönaroperation mördat den ledande iranske generalen Suleimani och hans följe i Bagdad. Suleimani blev kanske mest känd för kampen mot talibanerna i Afghanistan och som dirigent bakom den iransk-irakiska insatsen mot IS i Irak.
Världen tycks unisont mena att mordet är ytterst allvarligt för det närmast kroniskt spända läget i Mellanöstern. Men fördömanden av mordet lyser med sin frånvaro. Sveriges utrikesminister Ann Linde sade inte mer än att hon “avvaktar utvecklingen och talar dagligen med sina kollegor”. Man kan stilla undra om utrikesministern skulle ha varit lika tyst om Iran mördat USA:s högste general på flygplatsen i Ottowa.
Samtidigt diskuterar även media konflikten USA-Iran som om de befann sig på samma planhalva. Men Iran ligger geografiskt i Mellanöstern – USA på andra sidan jordklotet (!). Det enkla faktumet gör skillnad. Iran angriper inte USA, det är USA som för krig och har ensidigt tagit på sig rätten att bestämma över en annan del av världen. En kort resumé:
1953 iscensatte CIA med bistånd av brittiska MI-6 en statskupp i Iran där demokraten Mohammad Mossadeqh avsattes och fängslades. Hans brott var att han nationaliserat oljebolagen. En militariserad diktatur inrättades under Reza-Shah (shahen av Iran). Regimmotståndare fängslades och torterades, man räknar med 20.000 politiska fångar. Enorma medel satsades på inköp av avancerade amerikanska vapensystem och oljebolagen i väst återfick kontrollen över det svarta guldet.
1979 störtas shahens diktatur efter folkliga uppror och ayatollah Khomeini utropar den islamiska republiken Iran. USA byter då samarbetspartner: diktatorn Shahen av Iran ersätts med diktatorn Saddam Hussein i Irak. USA beväpnar och stöder honom i kriget mot Khomeinis Iran.
Men när Irak invaderar Kuwait 1990 vänder USA åter blad. När irakiska styrkor retirerade från Kuwait 1991 massakrerades de av amerikanska styrkor. En amerikansk soldat uttryckte efteråt: “Det var som att skjuta på en sittande fågel”. Detta var, som det mesta av USA:s agerande i Mellanöstern, en grov kränkning av krigskonventioner.
Efter Kuwait-kriget inledde FN, på USA:s initiativ, ekonomiska sanktioner mot Irak på grund av misstankar om massförstörelsevapen. Unicef har uppskattat att under 1990-1997 dog 1,2 miljoner människor, varav uppskattningsvis 740 000 barn, p.g.a. sanktionerna som förorsakade brist på medicin och livsmedel. BNP sjönk till en sjättedel. Ledande FN-ansvariga på plats sade upp sig i protest. Ett sekulärt land i Mellanöstern som hade ett, i sammanhanget, välutvecklat utbildningssystem, ett avancerat hälsovårdssystem och fungerande infrastruktur, slogs i spillror.
Till detta kommer USA och Storbritanniens invasion 2003. Under samma falska förespeglingar om massförstörelsevapen invaderas Irak. På ett kolonialt sätt tillsätter USA, under Paul Bremers ledning, ny regering och administration i det redan slagna landet. Man kringgår irakisk lag för att kunna sälja ut statligt ägda naturtillgångar, inte minst olja, till amerikanska intressen. Den irakiska armén upplöstes och, icke att förglömma, al-Qaida hittade nya rekryteringsmöjligheter. Man räknar med mer än en miljon döda irakier.
Nu år 2020 står Iran åter på tur. Fastän Iran håller sig till kärnavtalet så trappar USA upp de ekonomiska sanktionerna. Problemet med Iran är att man inte dansar efter USA:s pipa. USA mördar general Suleimani, den kanske viktigaste personen i statsledningen efter Ali Khamenei. Suleimani personifierade uppfattningen att USA inget har i Mellanöstern att göra.
Man behöver inte identifiera sig med mullornas auktoritära styre i Iran för att dela den uppfattningen. Alltsedan 1953 då USA tvingade bort demokraten Mossadeq från makten har USA, på andra sidan jordklotet, tagit sig rätten att med vapen styra och ställa utifrån eget intresse (läs olja). Till och med den tidigare chefen för amerikanska centralbanken, Alan Greenspan, menar att Irakkriget motiverades av kontroll över oljan. Det irakiska parlamentet har nyligen röstat för att USA skall lämna Irak. Trump hotar nu med nya ekonomiska sanktioner om regeringen agerar i enlighet med parlamentets beslut. USA visar ett kolonialt perspektiv och ägnar sig åt en modern ockupationspolitik i Mellanöstern.
Med det i bakgrunden är det bedrövligt att utrikesminister Linde inte tar blad från mun och fördömer mordet på Suleimani (IS tog däremot blad från mun – man hyllade mordet). USA befinner sig officiellt inte i krig med Iran och mordet är därför också, utan angivet trovärdigt motiv, ett brott mot internationell lag. Det är som att USA:s agerande i Mellanöstern har normaliserats – USA ges rätt att agera i en region där de inte hör hemma. Linde “avvaktar utvecklingen”. Ett troligt antagande är att Linde i första hand månar om försvarsminister Hultkvists, militärledningens och de borgerliga partiernas förtjusning för USA och Nato: de tilldelar USA ett wild card.
Strax efter drönarattacken som dödade Suleimani skjuter Iranskt luftförsvar av misstag ner ett civilt flygplan. Nu är utrikesminister Linde snar till fördömande. Det fördömandet upprepar regeringen i Utrikesdeklarationen. Däremot fortfarande inte ett ord av fördömandet av USA:s avsiktliga drönarattack som startade händelsekedjan. Detta trots att flygkatastrofen högst sannolikt inte skulle ha inträffat om inte USA stressat det iranska luftförsvaret. Det är stötande.
Pär Salander
