Ett minne från sommaren då sju amatörer och fyra Italienproffs spelade final mot Pelé & Co.
Jag fyllde tolv den sommaren, året var 1958. Det vi grabbar mest diskuterade på skolgården var om proffsen skulle komma hem till VM eller ej. I tidningarna stod att Fotbollsförbundet hade fått löften från de italienska fotbollsklubbarna att Nacka, Kurre och Nisse Lidholm skulle få spela för Sverige. Men rykten gick om att man inte kunde lita på dessa löften.
Samma vecka som skolavslutningen, så började VM-fotbollen. Till och med på svarta tavlan hade vår fröken skrivit och illustrerat en historia om två pojkar som pratade om fotboll och sedan skulle gå och se några VM-matcher.
Hon använde sedan texten för att ställa språkfrågor till oss elever i klassen inför våra föräldrar som satt längst ner i klassrummet. Gunnar Gren var subjekt och dribblar blev predikat och bollen objekt. Tänk till och med skolavslutningen präglades av Sveriges fotbolls-VM. När vi sedan rusade ut ur klassrummet var det bara fotboll som gällde, språklärarn fick vänta till hösten.
I den första VM-matchen mötte Sverige Mexico på Råsunda Fotbollsstadion. Farsan hade lovat mig att vi skulle gå på några VM-matcher, men inte på invigningsmatchen. Det skulle istället bli den första fotbollsmatch jag såg på vår nyinköpta TV. Helt fantastiskt, man kunde se fotboll på TV, det var något som man inte en hade kunnat drömma om bara några år tidigare.
Sverige vann ganska enkelt över Mexico, 1-0 gjorde Agne Simonsson på en passning från Lennart “Nacka” Skoglund redan efter en kvart. I andra halvlek blev Kurre Hamrin fälld i straffområdet och Nisse Liedholm slog in straffen som Sverige fick. Nacka och Agnes upprepade sedan sitt samspel från första målet och Sverige kunde enkelt vinna med 3-0.
Italienproffsen Nacka, Kurre och Liedholm hade visat vad de gick för men matchhjälte var ändå en spelare från den svenska andraligan, Agne Simonsson, som spelade i Örgryte. Den svenska truppen bestod nämligen av fem Italienproffs, tolv spelare från allsvenskan och fem spelare som spelade i klubbar från den svenska andraligan, division 1.
När matchen var färdigspelad satte jag fotbollen på pakethållaren och cyklade ner till fotbollsplanen, men där blev det inte mycket ordnat spel, mest bara snack om matchen. Nu skulle nog Sverige ha chans att gå vidare. Själv kunde jag skryta lite över att farsan redan hade köpt biljetter till matchen mot Ungern.
Men någon biljett till VM-finalen hade jag inte fått. Bensinmacken hemmavid hade satt upp ett jättelikt fiskenät fyllt med plastbollar som det stod ESSO på. Ett bensinmärke som var vanligt på den tiden, men som nu visst bara finns kvar i USA. Den som kunde gissa hur många bollar det var i nätet – eller den som gissade närmast – skulle vinna två biljetter till VM-finalen.
Varje gång man handlade på Esso kunde man lämna in ett tips. Det blev dock inte så ofta för på den tiden kunde man bara köpa bensin, oljor och bilprylar på macken. Men när farsan tankade bilen där så kunde jag lämna in ett tips. Jag minns att jag tippade att det var omkring 300 bollar i nätet. Men det visade sig vara 555 bollar. Så jag var långt ifrån att vinna någon VM-biljett.
Men matchen mot Ungern fick jag ändå se på Råsunda. Annars, när det var allsvensk fotboll cyklade jag och kompisarna till matcherna. Men nu fick jag åka med 4:ans buss till Torget i Sumpan (Sundbyberg), dit farsan hade åkt med tåget från innerstan, där han jobbade som byggnadsarbetare.
Jag minns inte så mycket från matchen mer än att min store idol Kurre Hamrin gjorde mål och att Sverige vann matchen – det blev 2-1 efter att Gunnar Gren gjort 2-0 målet. Vi satt högt uppe på västra läktaren som var utan tak, annars brukade jag och farsan gå på östra läktarna som var försett med tak. När jag gick med kompisarna så var det på södra eller norra ståplatsläktaren beroende på vilken som var öppen.
Sen sviker mitt minne mig – gick vi och såg sista gruppspelsmatchen mot Wales, som slutade 0-0 efter stort svenskt övertag – jag tror det. Men var det inte kvartsfinalen mot Sovjet jag såg – jag har ju så starkt minne av Kurre Hamrins bägge mål i matchen, som slutade med svensk 2-0 seger. Men frågan är så här 60 år senare vilka två matcher var det jag såg från Råsundas läktare och vilka såg jag på TV.
En sak är säker, jag såg inte semifinalen Sverige – Västtyskland för den gick på Nya Ullevi i Göteborg och direktsändes inte i TV. Samtidigt spelades nämligen den andra semifinalen på Råsunda mellan Brasilien – Frankrike (5-2). Jag minns bara att farsan som lyssnade på Lennart Hylands referat av Sveriges match på radio, ropade: Nu vinner Sverige, Kurre har gjort ett fenomenalt mål.
Och så blev det final. Hemma i vardagsrummet bänkades sig hela familjen och även några av mammas släktingar. Mammas faster sa att hon trodde jag skulle bli en riktig bra spelare. Jag trodde mycket på henne just då, men tyvärr hade hon fel.
Men matchen började ju så bra. Nisse Liedholm gjorde ett snyggt mål redan i början på matchen. Men sen hade Garrincha lekstuga på sin högerkant och spelade fram bollen flera gånger om till Vava som gjorde 1-1 och 2-1 till Brasilien. I andra halvlek ökade Brasilien på med bland annat två mål den då 17-åringe Pelé. Agne Simonsson gjorde ytterligare ett tröstmål för Sverige innan Brasilien spikade slutresultatet 5-2.
Visst var det en besvikelse. Sverige hade ju chansen, men samtidigt insåg även en fotbollstokig 12-åring att det var ett bättre lag Sverige spelade mot. Det var en njutning att se Garrincha, Vava, Zagalo och alla de andra stjärnorna. Men allra mest Edson Arantes do Nascimento, även kallad Pelé. Råsundapubliken och alla vi framför TV-apparaterna hade fått se en världsstjärna födas.
Pelé gjorde “bara! två mål” i VM-finalen. Men fler skulle komma. Under sin karriär lär han ha gjort över 1 200 mål. I sitt klubblag i Brasilien, Santos, gjorde han 619 mål på 638 matcher, det vill säga ett målsnitt på över 97 procent. I Brasiliens landslag gjorde han 77 mål på 92 matcher, ett snitt på över 80 procent.
Efter matchen tänkte jag: “Pelé är ju bara fem år äldre än mig. Nu måste jag sätta ingång att träna ännu mer om jag ska kunna bli så bra.” Men det var nog inte bara brist på träningsflit utan också brist på talang att min fotbollskarriär aldrig tog riktig fart.
Fotbolls VM 1958 innebar egentligen både höjdpunkten och slutet på Sveriges storhetstid som fotbollsnation. Efter OS-guldet i London 1948 och VM bronset 1950 kom då VM-silvret på hemmaplan som ett bevis på svensk fotbolls styrka. Massor av svenska fotbollsspelare hade under 1950-talet vandrat ut till de stora ligorna i Europa och där blivit stjärnor. Endast fem av dessa stjärnor kom hem till Sverige 1958, men det räckte gott och väl för att tillsammans med inhemska amatörer kunna vinna silvret.
På plan i finalmatchen mot Brasilien fanns fyra spelare från den svenska andraligan: Högerback Orvar Bergmark Örebro SK, höger halvback Reine Börjesson, Norrby, centerforward Agne Simonsson och vänsterinner Gunnar Gren, Örgryte. Från allsvenskan kom tre spelare: målvakt Kalle Svensson, Helsingborg, vänsterback Sven Axbom, IFK Norrköping och vänster halvback Sigge Parling, Djurgården. Och så var fyra spelare från den italienska förstaligan – grädden på moset: centerhalvback Julle Gustafsson, Atalanta, högerytter Kurre Hamrin, Padova, högerinner Nisse Liedholm, Milan och vänsterytter Lennart “Nacka” Skoglund, Inter.
Julle Gustafsson och Nisse Liedholm hade spelat allsvensk fotboll i IFK Norrköping och Kurre Hamrin och Nacka Skogslund hade spelat för AIK i allsvenskan.
Ett svenskt VM-lag med en målvakt, en ytterback och en mittfältare från allsvenskan, samt en annan back och yttermittfältare och två anfallare från superettan, kryddat med endast fyra utlandsproffs, skulle ni kunna tänka er att ett sånt lag skulle kunna nå ända fram till VM-finalen på Luzjnikistadion 15 juli i år? Men för femtio år sedan var det inte bara en tanke utan verklighet.
De mest meriterade spelarna i VM-laget 1958 var utan tvekan Nisse Lidholm och Gunnar Gren som var flerfaldiga italienska ligamästare för Milan. Nisse Liedholm anslöt senare än de flesta övriga spelare till den svenska VM-truppen, eftersom han spelade Europacupfinal (= motsvarar dagens Cl-final) för Milan mot Real Madrid. En av hans finalmotståndare Kopa var en av de främsta pelarna i Frankrikes VM-lag som vann bronsmedaljerna i VM 1958.
Kurre Hamrin kom senare i sin karriär att vinna både Europacupen och Cupvinnarcupen för Milan respektive Fiorentina. Han är fortfarande den – efter Gunnar Nordahl – som har gjort mest mål av alla svenskar i den italienska ligan, nämligen 190 stycken.
Så trots att VM truppen 1958 bestod av 17 amatörer och endast fem professionella fotbollsspelare och att fyra elftedelar av spelarna i det svenska finallaget spelade i den svenska andra ligan, vill jag nog påstå att 1958 års finallag var mer meriterat än det lag Sverige kan spela med i årets VM.
Däremot tjänar dagens svenska VM-spelare mångdubbelt mer pengar än vad de svenskar som spelade 1958 gjorde, både under VM och i sina klubblag. Tiderna har förändrats.
Men som sagt det är alltid roligt att följa VM-fotbollen, när Sverige är med. Speciellt roligt är det naturligtvis när det går bra som till exempel för 24 år sedan. Men mina mest oförglömliga fotbollsminnen är ändå från VM på hemmaplan för 60 år sedan.
H Foste Hjälte
