Exemplen Afghanistan och Libyen
Efter över 190 år av fred halkade Sverige in i ett krig. I december 2001 bad den brittiska regeringen Sverige att delta med soldater i insatsstyrkan i Afghanistan. Det var alltså inte FN som bad Sverige att ställa upp. Sveriges riksdag beslöt ändå att skicka 45 fredsbevarande soldater – under högst två månader- till Afghanistan.
Sverige har som tradition att sända trupper när FN kallar (och i dessa fall har det handlat om att hålla isär stridande parter), men inte att delta i andra typer av militära aktioner. Förbehållet från svenska sida var dock att den svenska styrkan, även i Afghanistan, skulle stå under FN:s befäl och inte ledas av USA. Om USA tog över, skulle trupperna tas hem enligt riksdagens ursprungliga beslut.
Men Sveriges insats i Afghanistan blev något helt annat än vad som hade utlovats. Utan debatt i Sverige förlängdes och utvidgades uppdraget. De svenska styrkorna blev inte fredsbevarande, utan istället fredsframtvingande, det vill säga Sverige kom att delta i kriget.
Från början fanns två styrkor. OEF, som bestod av USA:s och Storbritanniens soldater, samt ISAF, som utgjordes av USA:s, Natos och några andra länders, däribland Sveriges, soldater. Formellt stod dessa under FN-befäl, men reellt under Natos och från 2003 blev ISAF också formellt en Nato-styrka, vars ledning dominerades av USA. Det borde ha medfört att Sverige tog hem sina soldater. Istället växte styrka till över 500 man.
Sverige stannade också kvar längre än till och med flera Natoländer, som Frankrike, Holland och Kanada, trots att de allra flesta bedömare sedan länge hade insett att kriget i Afghanistan var ett stort misslyckande. Det finns ingen förklaring till Sveriges agerande annat än att det handlade om att Sverige deltog för att visa upp sig inför Nato och att man därför höll sig kvar så länge för att inte stöta sig med Nato.
Robert Hagnell, anställda på Försvarshögskolan, skrev en artikel på DN Debatt den 13 oktober 2010, där han förklarade varför Sverige skulle stanna kvar i Afghanistan, att det helt enkelt handlade om ”Sveriges trovärdighet som internationell aktör inom internationell säkerhet, inte minst i USA:s ögon.” Det var alltså det viktigaste skälet till att Sverige deltog i kriget i Afghanistan.
I östra delarna av Libyen tog en oppositionsgrupp våren 2011 makten genom väpnad kamp. När centralregeringen försökte återta makten med våld utbröt strider. Den 17 mars antog FN:s säkerhetsråd en resolution, som uppmanade medlemsstaterna att ”vidta alla åtgärder för att skydda befolkningen”. Rådet beslöt också att man skulle upprätta en flygförbudszon ”som hjälp att skydda civila”. Redan samma dag inledde Nato en intervention.
Sverige beslöt att delta med personal och svenska flygplan till flygförbudszonen. Men Natos insats gick mycket längre. Det blev istället ett bombkrig riktat mot den sittande regering i Libyen. Sverige bombade naturligtvis inte, men de svenska flygplanen deltog ändå i kriget eftersom den svenska flyginsatsen styrdes av Natokommandot. På så vis blev Sverige ännu en gång en del av Natos krig.
När det handlar om kriget i Libyen var naturligtvis skälen desamma som i fråga om Afghanistan, att visa Nato och USA att man var en ”trovärdig partner” i deras krig.
FN-resolutionen som låg till grund för invasionen i Libyen, påstods syfta till att skydda civilbefolkning, men medförde istället ett blodbad. Innan invasionen inleddes hade, enligt Amnesty Internationals och Human Right Watchs uppgifter, högst några hundra personer dödats i striderna. Invasionen ledde däremot till att minst 10 000, kanske upp mot 30 000 dödsoffer och omkring 50 000 skadade. Den brittiska tidningen The Guardian sammanfattade torrt: ”Om Libyenkriget handlade om att rädda liv var det ett katastrofalt misslyckande.”
Bombkriget bröt mot FN-stadgan, där det står att ”alla medlemmar ska lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sätt i fara.” Istället för att förhandla eller söka förmå parter att inställa striderna valde den USA-ledda koalitionen att stödja en sida i den interna konflikten.
Militärt våld får endast användas för självförsvar eller då det föreligger ett hot mot internationell fred och säkerhet. Detta var inte fallet i Libyen. Beslut i FN säkerhetsråd om ingripande i Libyen bröt på så vis mot FN-stadgan.
Det var dessutom ett brott mot FN-stadgan eftersom Libyen inte fick närvara vid säkerhetsrådet möte i New York den 13 mars 2011. USA vägrade nämligen att tillåta Libyens representant, förre ordföranden i FN:s generalförsamling Ali Abdel-Salam Treki, att resa in i USA.
Fem av säkerhetsrådets stormakter, Brasilien, Indien, Kina, Ryssland och Tyskland lade ner sina röster. De två permanenta medlemmarna Kina och Ryssland utnyttjade dock inte sin rätt till veto mot resolutionen. Men Indiens FN ambassadör Manjeev Singh Puri förklarade:
”Rådet har idag antagit en resolution som bemyndigar till långtgående åtgärder enligt kapitel VII i FN-stadgan men med ganska lite trovärdig information om situationen på marken i Libyen.”
Den förre biträdande generalsekreteraren i FN, Marcel Boisard konstaterade ett halvår efter beslutet i FN att ”ingenting har respekterats. Inga verkliga förhandlingar för eldupphör har ägt rum. Flygförbudszonen användes för att stödja rebellerna. Skydd för civila var förevändningen för att rättfärdiga varje operation (…). Principen om ’skyldighet att skydda civilbefolkningen’ dog i Libyen…”
Libyen, Afrikas rikaste land, ligger numera i ruiner. Striderna mellan olika grupper pågår fortfarande. Den nuvarande regeringen kontrollera bara delar av landet. Islamistiska milisgrupper mördar oliktänkande. Libyen är inte bara ett av FN:s mest mörka kapitlet utan också ett av svensk utrikespolitiks största fiaskon.
Det olyckliga beslutet att delta i Libyenkriget byggde precis som i Afghanistan på att visa att Sverige är en trovärdig medlem i USA-imperialismens militära här, trots att man ej formellt är en Nato-stat.
Men det fanns dessutom ytterligare en anledning för Sverige att delta i Libyenkriget. Kriget blev nämligen också en ”flygmässa”, där deltagarna fick chans att visa upp sina militära flygplan i skarpt läge. Varken Sveriges regering eller Saab ville missa chansen att visa upp, det numera Natoanpassade Jas-flygplanet, Saab 39 Gripen. Precis som för andra vapenindustrier och vapenproducerande länder är försäljning av vapen viktigare än internationell rätt och humanitära principer.
Hans Hjälte
Källor: https://www.youtube.com/watch?v=PATJINsT8o8 samt boken Lagen mot krig
