Artikelförfattaren Pär Salander har tidigare i eFOLKET skrivit flera artiklar inom det utrikespolitiska området. Han är nu nybliven medlem av redaktionen. Till vardags är han professor emeritus i socialt arbete vid Umeå Universitet.
Sverige har varit ett land som nämnts med respekt av länder utanför den europeisk-amerikanska maktsfären. Som alliansfritt land med politisk integritet kunde Sverige kraftfullt fördöma USAs krig i Vietnam och även politiskt som ekonomiskt stödja befrielserörelserna i södra Afrika och deras kamp mot de europeiska kolonialmakterna.
Genom att stödja palestiniernas strävanden gentemot den israeliska övermakten stack Sverige ut i väst och erkände också Palestina som stat.
Det var ingen slump att Nelson Mandela som fri man valde att förlägga sitt första besök i väst till Sverige 1990.
Sverige var också drivande för ett internationellt avtal om förbud mot kärnvapen.
Men det var då det. Sedan har den politiska integritetens etisk-moraliska kompass successivt upplösts. Sverige deltog i USAs och Natoallierades krig i Afghanistan, Irak och Libyen och efter Rysslands krig mot Ukraina har integriteten helt begravts. I Försvarsberedningens Säkerhetspolitiska Rapport 2023 krattas manegen för att Sverige skall kunna sätta sig i stormakten USAs knä genom lanseringen av föreställningen att USA är garanten för “den regelbaserade världsordningen med FN-stadgan som grund”. Det land som de facto under det kalla kriget till dags dato under falska förespeglingar och utan FN-mandat orsakat mest förstörelse, lidande och död, lanseras nu som den gode riddaren!
Parallellt med denna uppenbara historierevision så ratificerar Sverige nu inte, efter USAs påtryckningar, det förbud mot kärnvapen som vi tidigare varit drivande bakom. Ansökan om NATO-medlemskap lämnas in och USA får via det nyligen undertecknade DCA-avtalet i stort tillgång in blanco till 17 svenska försvarsanläggningar.
Försvarsminister Pål Jonson (M) är entusiastisk. Det kan man förstå. Försvarsministern har nämligen en bakgrund som kommunikatör för krigsindustrin och har utbildats vid Nato-högskola. Han personifierar nog väl det som president Eisenhower varnade för – det “militärindustriella komplexet”, dvs att militären behöver konflikter för sin existens och krokar arm med krigsindustrin som alltid vill sälja vapen. En konfliktskapande världsbild som lätt blir ett självspelande piano ersätter fredligt konfliktreducerande arbete.
Pål Jonson delar uppenbart världsbild med Natos generalsekreterare Stoltenberg, som nyss uttryckte att “vapen är vägen till fred”. Ett uppseendeväckande uttalande. Låter som en reklamslogan för krigsindustrin. Påve Franciskus uttryckte i sitt juldagstal i stället att vapen är “dödsinstrument som underblåser krig”. Påven låter betydligt mer trovärdig.
Begrepp som förtroendeskapande åtgärder, diplomati och förhandlingar saknas helt i försvarsministerns och andra regeringsföreträdares vokabulär. Sveriges militärbudget ökar med 27 miljarder till nästa år. Krigsindustrin jublar. I konsekvensens namn lägger regeringen nu också ner stödet till fredsorganisationer. Man har väl inte råd med de 0,0002% av militärbudgeten, som det stödet skulle motsvara. Man går på Stoltenbergs linje – “vapen är vägen till fred”.
Rysslands krig i Ukraina blev smörjmedel för begravningen av svensk politisk integritet till förmånen av positioneringen i stormaktskonflikten.
Vi fick höra att när Ryssland nu invaderat Ukraina så kan också Sverige invaderas. Däremot nämns inte att Rysslands relation till Ukraina historiska, kulturellt och språkligt inte har någon som helst likhet med Rysslands relation till Sverige.
Professor Mark Galeotti, expert på rysk säkerhetspolitik menar också att Rysslands farlighet för väst är en konstruktion av väst och inget annat. Den slutsatsen stöds för övrigt av att Ryssland ju inte förmår besegra Ukraina och att Nato redan i dag har en militärbudget som är 14 gånger (!) så stor Rysslands.
Men ÖB Bydén har en annan uppfattning. På Folk och Försvars konferens får han media att häpna med sitt uttalande att “Sverige måste förbereda sig för krig”, i klartext att Ryssland skulle anfalla Sverige.
Han är inte mer trovärdig än sin föregångare Sverker Göransson som “med säkerhet” uttalade sig om att en rysk u-båt hade lokaliserats. Det visade sig vara en väderboj. En rimlig fråga till försvarsminister Jonsson och ÖB Bydén är i alla fall hur många gånger större Natos budget skall vara än Rysslands innan de känner sig säkra. 25 gånger, 50 gånger eller…?
I dag utsätter Israel palestinier på Gaza för uppenbara krigsbrott och FN varnar för folkmord. USA är Israels beskyddare och, med förlorad politisk integritet, blir också Sverige Israels beskyddare. Vi hör bara att Israel har “rätt att försvara sig”. Punkt slut. Inte en antydan av kritik mot Israels uppenbara krigsbrott mot palestinier. Sveriges tidigare röst för palestiniernas utsatthet har helt tystnat.
Biståndet till de palestinska flyktingarna (UNRWA) dras ner och nu slopas helt biståndet för samhällsutveckling i Mali, Sydsudan och Kambodja.
Detta är bara början. Sidas budget krymper och regeringen deklarerar en omorientering av biståndet mot närområdet och att svenskt näringslivs intressen också skall beaktas i biståndsbedömningen.
Kristersson talar ofta om att regeringen verkar för paradigmskifte. Här har han helt rätt. Regeringen fasar ut en biståndspolitik som grundar sig på människors utsatthet till en biståndspolitik som tar sin utgångspunkt i biståndsgivarens, dvs Sveriges, egna intressen. Från solidaritet till egenintresse.
Sverige har blivit ett annat land. Solidaritet, fredsarbete, nedrustning, förtroendeskapande åtgärder, diplomati, förhandlingar finns inte i ÖBs och regeringens ordförråd. Där finns bara egenintresse, upprustning och USAs världsbild.
Det militärindustriella komplexet firar triumfer under Jonsson och Bydéns krigsretoriska taktpinne. Militären skapar konflikter som skingrar deras existentiella tomhet och ger dem mening samtidigt som krigsindustrin jublar. Världen blir en än osäkrare plats att leva på.
Pär Salander,
Umeå
