Jag åkte förbi Sporthallen i veckan, halva gatan är avstängd inför rivningen. För ett par år sen skrev en arkitekt i den andra tidningen om Sporthallen, och om fint arbete som lagts ner på hallens tegelväggar.
Nu duger de inte. Det påminner om hur det lät när politikerna bestämt sig för nytt konstmuseum. Då påstod de att det var näst intill hälsovådligt att vistas i museet, inte ens tavlorna tålde konstmuseets luft. Sen fick de som de ville, och gjorde sig av med gamla konstmuseet. En ny entreprenör byggde om och idag bor folk där. Det hade säkert gått att göra något av Sporthallen, om viljan funnits hos de styrande.
Tillkomsten av Sporthallen är en lång historia, den sträcker sig över tjugo år. I mars 1936 motionerade Bernhard Hellström om en större nybyggnad för inomhusidrott. Gamla Idrottsbyggnaden, som rests på fjorton dagar 1911 då Atletklubben fått i uppdrag att arrangera svenska mästerskapet i brottning, hade tjänat ut för längesen. En kommitté bildades men förslaget ansågs för dyrt. Ett världskrig kom emellan, under krigsåren stoppades ett komplett förslag till nybyggnad för inomhusidrott. Inte förrän 1952, då det stod klart att Bygget inte kunde användas en vinter till, gav stadsfullmäktige klartecken för projektet till en budget på omkring två och en halv miljon, bygget fördyrades och ett tilläggsanslag på ungefär halva summan beviljades. När Sporthallen stod färdig, som en av landets första inomhusarenor som byggts efter andra världskriget, landade kostnaden på 4 206 000 kronor.
Sporthallen invigdes den 3 mars 1955. Jag fanns i en talrik publik som såg ett tvärsnitt av de sporter som hallen byggts för. Jag vill minnas att Bernhard Hellström, upphovsmannen bakom den tjugo år gamla motionen, förrättade invigningen. I så fall ett av de sista uppdragen i hans långa kommunala gärning, innan året var förbi hade han fockats av sina partikamrater.
Första åren hängde vi rätt ofta i hallen, särskilt när något av stans tre handbollslag spelade, förutom GUIF hade City och IFK lag i divisionen under den högsta. Efter ett par år kvalade City till allsvenskan men torskade mot Redbergslid, en av alla matcher jag minns tack vare publikens heta känslor. Sen GUIF blev ensam herre på täppan har jag inte sett en enda handbollsmatch i Sporthallen.
Innan Sporthellen kom till hade stans två brottningsklubbar, Atletklubben och Verdandi, fyllt gamla Bygget till sista plats och mer till, förmodligen ett av de starkaste skälen till att Sporthallen byggdes. Sen förutsättningarna för brottningen förbättrades har klubbarna fört en tynande tillvaro.
I stort har samma utveckling skett inom fotbollen. Nya Tunavallen kom till med stora ord att arenan byggdes för framtiden, som det hette från politikerhåll när skapelsen med tornhusen kom till. Ändå har ingenting hänt, stans klubbar kommer ingenstans. För att få publik till matcherna har man varit tvungen att importera ett helt lag, vad som nu kan komma ut av det experimentet.
Ska man dra historiska slutsatser av det som skett med idrotten i stan vartefter förutsättningarna för utövandet förbättrats må det vara tillåtet att vara skeptisk, som Stefan Sauk brukar säga, när handbollen drar igång i nya arenan.
En sak vet jag om nya inomhushallen, ingen behöver hålla en plats för mig. Spänningen som idrotten skänkte mig i unga år har sen länge gått ur kroppen, segrar eller förluster berör mig inte. Jag vet inte om jag ska se det som en brist, men känner ingen saknad och vet inte om jag förlorat något.
Håkan Boström
