Foto Simon Koopmann/Wikipedia

Sommarens dofter

Artikelförfattare: Bodil Carlsson 

Artikeln tidigare (20/7) publicerad i tidningen Internationalen

Sommarens timmar släntrar förbi i sin bedrägliga långsamhet. Tidigt på måndag morgon dyker två små gråa män upp i min TV-ruta: de säger sig diskutera kärnkraftens framtid. Den ene ljuger – det är han som påstår, på sitt älskvärda överklass-sätt, att vi har elbrist i landet. Den andre ljuger inte, för han påpekar att vi i själva verket har el nog att exportera. Men han säger inte heller sanningen: att elbristen som hindrar bostadsbyggande och företagsetableringar beror på att det privatiserade elnätet hellre skapar vinster åt ägarna än nya ledningar åt användarna.

När de små grå männen är klara med att vänskapligt skylla den förvanskade verkligheten på varandra drar de en lättnadens suck och övergår till det som de tror går hem hos boskapen på andra sidan rutan: vinter-OS. När blev de grå männen så små?

Näste man i rutan kliver tungt av sitt regeringsplan och vaggar fram med magen före sig. Redan gravid med nästa anfallskrig stegar här Mike Pompeo, på väg att bekräfta äktenskapsbanden med andra militärmaskiners härskare. De kommer att skåla i råolja, när det barnet är fött. I Oregon rymmer republikanska representanter från delstatens parlament för att stoppa den demokratiska majoritetens lagförslag om minskade utsläpp av växthusgaser – tomma stolar kan inte rösta.

Oregons guvernör skickar delstatspolisen efter dem. Högermilis gör sig beredd att med vapen i hand försvara rymlingarnas rätt att sabotera. Nej, det där sista såg ni inte mycket av i svensk TV: det dyker upp i amerikanska nyheter ett litet tag och försvinner. När blev OS viktigare än kärnkraftsavfallets förvaring? När blev frågor om gemensam överlevnad sommarunderhållning här och därborta en efterlängtad plats i nyhetsflödet för en bunt testosteroninoxer med automatgevär? När blev nästa krig en notis?

Tisdag morgon är det scenbyte. In kommer feminismen. Kvinnor fixerade i evig trettioårsålder förståsigpåar om partiledarstriden hos liberalerna. Deras vita leenden är självlysande och rougen på deras kindben rodnar som högsommarrosor; man behöver inte ha ljudet på för att veta vilken social dialekt de talar. Detta är de som någon i byggbranschen nyss kallade Stockholms överbelånade övre medelklass, ni vet de vars låneutrymme börjar göra nybyggda bostadsrätter osäljbara; det är så mycket annat än lyxlägenheter de måste konsumera i den livsstil de förtjänar.

Eller, sett från andra sidan, byggkapitalet kan inte pressa den gruppen längre: den måste satsa på bostad för att framhäva sin position på stegen, men den måste äta och stajla håret också. Vad har de tandblekta att säga om partiledarstriden? Att den är en personlighetsduell. I deras bubbla är allt personlighetsrelaterat.

Mannen med magen och människorna i bubblan – ibland stör de mig så att jag tappar något. Inte blicken för sommarens härlighet, för jag kan se de gamla rosorna blomma som förr och valpen som sover ljuvligt efter en expedition i den andlöst spännande världen, men dofterna från dem trängs undan. Lyckliga valptassar luktar lätt av mysk: det nöjda ögonblickets doft. Flerhundraåriga rosor doftar som bara de gör – lukten av lång historia.

Jag kan inte njuta, jag kan inte sitta stilla, för allt starkare känns ibland en annan lukt och alla jag känner och allt jag bryr mig om omges av den. Sammansatt, som alla dofter. Lukten av lögn finns med som ett starkt stråk. Det luktar okunnighet. Det luktar fiktiv grupptillhörighet. Det luktar rädsla, det luktar av vår ständiga upptagenhet med dagens bekymmer, det luktar av vår omedelbara tanke om att det som händer sker långt borta, eller om hundra år. Och som i alla dofter finns en långsam botten-not. Det är lukten av lik. Lukten av de som dör idag och av de som redan är födda, men ännu inte döda.
Det som stör mig med den här sommaren är att den luktar trettiotal.

Bodil Carlsson

Liknande artiklar: