Det går tungt för socialdemokratin. Uppsvinget för det regerande partiet som brukar komma under valår syns inte i opinionsmätningarna. I Göteborg, där socialdemokratin närmast prenumererar på att styra kommunen är det missnöjespartiet “Demokraterna” som ser ut att segla upp på maktpartiets bekostnad. I Västernorrland regionfullmäktige rasar partiet som en sten. Vad är det som hänt? Har regeringspartiet inte varit tydlig nog i sin kommunikation? Kanske någon objektiv expert från Timbro eller Svenskt Näringsliv kan berätta vad som pågår? Det låter som en sarkasm, men så fungerar det ju idag. De som står för “objektiva” perspektiv i TV-studior och som tillåts recensera politiken har en märklig tendens att alltid komma från höger. Förklaringsmodellerna blir därefter: väljarna får inte vad de efterfrågar, vilket alltid tycks vara lag och ordning och mer i den egna plånboken. Det kallas ibland “postpolitik” och brukar förklaras som att vi idag inte längre har samlande politiska projekt. I själva verket är det högerpolitik förklädd till fakta.
Vad socialdemokratin lyckats med är ju i själva verket att svika de förtroenden de är beroende av vart fjärde år. I Göteborg är det maktfullkomlighet, korruption och arrogans som fjärmar tidigare väljare, i Västernorrland så klart sveket kring BB i Sollefteå. På riksplanet tycks det nästan som om partiet i sin nit att tala om tuffa tag lyckats vända Sverigedemokraternas negativa trend på egen hand. Allt detta trots att det råder ekonomisk skördetid. Anledningarna är så klart flera, men det visar på något mycket viktigt. Trots att en stor del av Sveriges befolkning blir allt rikare är de inte tillfreds med den förda politiken. Tvärt om tycks just de som tjänar mest på den nuvarande riktningen ropa högst efter mer högerpolitik. Politik handlar uppenbarligen inte om att behandla grupper som atomer, utan om att formulera ett samhällsprojekt.
Ett alternativ till att sjunka mot botten tillsammans med kontinentens övriga socialdemokrati är att spana västerut mot de brittiska öarna där Labour utgör ett lysande alternativ. Det är inget storartat som krävs. Mycket av den politik som burit upp Labour under Corbyn består av sådant som är självklarheter i Sverige. Istället är det riktningen som är det viktiga, vart vi är påväg. Labours kampanjslogan, “for the many, not the few”, har ju faktiskt en dimension mer än ett vänsterpopulistiskt folket-mot-eliten och det är en formulering av en ambition att göra ett större “Vi” av väljarkåren och folket. Något större än summan av olika utdefinierade väljargrupper med förgivettagna gruppspecifika intressen.
Minns ni hur det lät före Corbyn? Då förklarades Labours ständiga nedgång som ett ekonomiskpolitiskt-matematiskt faktum. Kärnväljarna i industriarbetarklassen är allt färre och röstar bara mot invandring, unga bryr sig inte om politik och medelklassen röstar bara efter plånboken (det vill säga konservativt). Enligt de politiska tyckarnas självspelande “analys” var den enda lösningen att gå åt höger, hela tiden anpassning.
I England var det Labourpartiets fortsatta pluralism och fackföreningarnas inflytande som kunde rädda partiet ur träsket. I Sverige skulle aldrig en sådan partivänster tillåtas utrymme. “Framtidspartiet” har varken takhöjden eller manöverutrymmet för den vänster det så väl behöver. Kanske ett usel val och en ordentlig intern kris skulle kunna skaka om strukturerna tillräckligt för att öppna nya vägar. Förmodligen inte.
Innan och om inte det händer måste alla vi, som brett betraktar oss som vänster, vara beredda att formulera den politiken, det projektet, utan socialdemokratin – i opposition mot socialdemokratin. Det är en större utmaning än att vinna stolar i en valrörelse.
Tidningen Internationalens ledarredaktion
Artikeln tidigare publicerad (27/4) i internationalen.se
