Samuel Lindholms saga om barnet och skolpolitikern publicerades i eFOLKET redan 2018. Då som nu handlade det om neddragningsplaner inom skolan i Eskilstuna. Samuel Lindholm tillhör Eskilstunas lärarkår, och intervjuades nyligen i eFOLKET med anledning av de nu aktuella hoten om neddragningar. Hans lärorika och tänkvärda saga om det undrande lilla barnet och den ansvarsflyende skolpolitikern anser vi det vara angeläget att återpublicera.
*******
Det var en gång ett litet barn och en skolpolitiker från Eskilstuna.
En solig dag när hela staden var på gott humör träffades de när de köpt glass i glasskiosken på torget. Där satt de bredvid varandra. Det lilla barnet, som var ett nyfiket barn, sa:
– Varför sitter du med datorn när du äter glass?
– Jag har viktiga saker att läsa. Jag är skolpolitiker, sa skolpolitikern.
– Då ä du bra på sånt här med skolor och sånt?
– Jo det är klart jag är. Annars hade jag ju inte varit skolpolitiker, sa skolpolitikern.
– Kan du bestämma saker?
– Visst, jag har faktiskt en hel del att säga till om. Vi har ju majoritet.
Det lilla barnet slickade på sin glass och tittade på en duva som letade smulor på marken.
– Du, varför har vi vikarie? Vår lärare har slutat, sa det lilla barnet.
– Jag kan inte uttala mig om enskilda fall.
– Nån sa att hon gick in i väggen… Undrar vilken vägg det var.
– Det är bara ett uttryck, sa skolpolitikern.
Det lilla barnet funderade en stund och sa sedan:
– Vad betyder det då?
– Tja … det betyder att hon inte kontinuerligt varit i kontakt med sin närmaste chef för att samråda om sin arbetssituation.
– Jaha, sa det lilla barnet eftertänksamt. Så det betyder inte att hon hade för mycket att göra och för lite tid att göra det på? Det var ju tur.
– Eh, nej det berodde nog på att hon inte var tillräckligt förändringsbenägen och inte anammade ny teknik och nya didaktiska metoder. Det är snabba kast i skolans värld. Men jag kan förresten inte uttala mig om enskilda fall, sa skolpolitikern.
– Jaha… Hon såg väldigt trött ut innan hon försvann. Hon grät.
– Trött?! De har ju ett helt sommarlov att vila på. Det har inte vanligt folk minsann.
Skolpolitikern torkade sig om fingret eftersom lite vaniljglass rann utanpå struten. Det lilla barnet sa:
– Vad konstigt att hon var trött när hon hade ett helt sommarlov att vila på.
– Man måste planera sitt jobb. Annars går det inte, sa skolpolitikern.
– Men du, varför får vi inte en riktig lärare istället, undrade det lilla barnet som trodde att det var skillnad på en vikarie och en riktig lärare.
– Det är inte lätt att få tag i lärare ska du veta.
– Vadå, gömmer de sig?! Du måste skrika “Fritt fram!”.
– Nej det är inte det. Det är inte så många som vill utbilda sig till lärare verkar det som.
– Konstigt, sa det lilla barnet. De har ju sommarlov.
– Ja, jag fattar inte vad det beror på.
– Får de pengar när de jobbar?
– Visst får de betalt. Vissa har fått mer betalt på sistone.
– Vissa?
Ja – de bästa förstås.
– Så alla får inte bra betalt?
– Inom de för närvarande rådande budgetramarna kan vi inte erbjuda mer. Det är många som ska dela på kakan, sa skolpolitikern.
– Kan det vara för att de tycker jobbet är för jobbigt som de inte vill bli lärare, frågade det lilla barnet som trodde att arbetsmiljön spelar roll för unga människors vilja att bli lärare. Hon var ju trots allt bara ett barn.
– Tycker man det är jobbigt kan man jobba med något annat. Varje jobb har sina utmaningar, sa skolpolitikern.
Nu hade de bara varsin strutglasstipp kvar. Skolpolitikern tänkte att den var lite torr och tänkte kasta den till duvan men ångrade sig och stoppade den i munnen. Det lilla barnet slickade sig på fingret.
– Vår vikarie kan inte så mycket. Vi ser mest på film, sa det lilla barnet. Och Andreas assistent har fått sluta så han busar jättemycket nu.
– Det är en fråga för din rektor, sa skolpolitikern och packade ihop sin dator. Jag måste gå nu.
– Men du … Vår lärare sa att hon tyckte om oss och att hon gillade att vara lärare men att hon inte orkade längre. Kan inte du göra så att lärarna inte har det så jobbigt?
– Vi satsar lika mycket på skolan som jämförbara kommuner. Glöm inte att statsbidragen minskat.
– Men hon grät. Det var tråkigt. Bella grät också, och jag med nästan.
– Och resurstillskottet för 2018 är 145 miljoner kronor. Det mesta går till att bygga nya skolor i och för sig. Men det är mycket pengar. Och vi gör inga neddragningar.
– Åh, kommer vi att få en lärare då? Lovar du? utropade det lilla barnet och tog skolpolitikern i armen. En som inte gråter? Lovar du? Det lilla barnet slog armarna om skolpolitikern och borrade in näsan i hans mage som med åren blivit ganska mjuk.
– Det är fullmäktige som bestämmer i budgetfrågor sa skolpolitikern när han reste sig och rättade till slipsen. Han mumlade för sig själv när han gick – Just ja ikväll skulle vi ju formulera skolpolitiska slogans. Risky business det här med valår …
Så gick skolpolitikern sin väg och det lilla barnet satt kvar vid glasskiosken, glatt över att förstått att skolpolitiker sätter barnen främst och inser att satsningar i skolan lönar sig mångdubbelt i framtiden. Den här sagan tilldrog sig nämligen på den tiden då barnen trodde på det politikerna sa.
Duvan hade för länge sedan flugit iväg för hon hade insett att här fanns inget att hämta.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Samuel Lindholm
Lärare i Eskilstuna
