Så länge Israels etniska rensning fortgår återkommer våldet

Palestinierna är ett förtryckt folk som har rätt att agera mot förtrycket. Israel som ockupationsmakt har inte rättigheter utan skyldigheter gentemot de ockuperade, skriver Pär Salander.

Palestinier tvångsförflyttas från Östra Jerusalem. Hamas skickar raketer mot Israel som svarar med att flygbomba Gaza. Medier rapporterar kring raserade bostäder, sjukhus, skolor och förtvivlan och död i Gaza, men vi hör också USA och EU uttrycka att “Israel har rätt till självförsvar”.

Uttrycket blir lite märkligt i sammanhanget. Ingen uttrycker att “Palestinierna har rätt att göra uppror mot etnisk rensning och ockupation”. En kort rekapitulation:

Landsfadern Ben Gurion uttryckte redan 1937 att “Vi måste fördriva araberna och ta deras plats.” Vi vet i dag, via arkivstudier, att den sionistiska ledningen i mars 1948 bestämde sig för hur man i konkreta termer skulle fördriva palestinierna med tvång. Ett drygt halvt år senare hade mer än 700 000 palestinier fördrivits och 532 byar förstörts. Även massakrer förekom.

Dessa handlingar står i tydlig samklang med FN:s definition av begreppet “etnisk rensning”. Vräkningarna av de palestinier som i 60 år bott i Sheikh Jarrah i det av Israel ockuperade Östra Jerusalem blixtbelyser historien och kärnkonflikten – staten Israel är ett kolonialt nybyggarprojekt byggt på “etnisk rensning”.

FN har i mängder av resolutioner tagit upp och i kraftfulla ordalag fördömt Israels agerande, som sammanfattas av Säkerhetsrådet då man 2016 fördömde “expansionen av bosättningar, inflyttandet av israeliska bosättare, konfiskering av land, förstörandet av hem och fördrivning av civila palestinier, i brott mot internationell lag och relevanta resolutioner.”

Historiskt känner vi igen detta kanske tydligast från Sydafrika och Nordamerika. Boerna respektive de amerikanska nybyggarna gav sig själva plats genom att fördriva ursprungsbefolkningen. De svarta respektive “indianerna” placerades i bantustans respektive reservat.

Den väletablerade israeliska människorättsorganisationen B’Tselem och även Human Rights Watch har efter ambitiös granskning och med beaktande av Apartheidkonventionen och Romfördraget kommit fram till att Israel uppfyller kriterierna för en “apartheidstat”.

En av FN:s kommissioner (ESCWA) släppte redan 2017 en rapport som just lyfte frågan om Israel och apartheid. Rapporten avslutar med: “Den här rapporten sammanfattar, på basis av överväldigande bevis, att Israel är skyldigt till brottet apartheid, vilket uppmanar till omedelbar handling för att motstå och få ett slut på det”.

Den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) i Haag lyfter nu, trots USA:s och Israels protester, frågan om Israels agerande i det ockuperade Palestina kan betraktas som krigsbrott. Till detta kan vi i dag lägga att Reportrar Utan Gränser vädjar till ICC att även ta med det faktum att Israel i dagarna bombat sönder ett 30-tal palestinska och internationella redaktioner i Gaza. Man betraktar detta som ett av de grövsta attackerna mot pressfriheten i modern tid.

Enligt Säkerhetsrådet har stater skyldighet att skydda journalistisk verksamhet. Rimligtvis borde detta framför allt beaktas av stater som, likt Israel, påstår sig vara demokratiska.

Summa summarum: Israel tar palestiniernas plats – med den israeliske människorättsjuristen Michael Sfards ord: “Land grab and deportation”. Så har det varit i mer än 70 års tid. FN:s Generalförsamling legitimerar människors kamp “för nationell enhet och frihet från kolonial och utländsk dominans och ockupation med alla tillgängliga medel, inkluderande väpnad kamp”. Det innebär inte att Hamas har fria händer, men det innebär att man inte kan bedöma palestiniernas och Israels agerande utifrån samma måttstock.

Palestinierna är ett förtryckt folk som har rätt att agera mot förtrycket. Israel som ockupationsmakt har inte rättigheter utan skyldigheter gentemot de ockuperade. Så sent som i augusti 2020 lägger FN fram en rapport som förutom att fördöma Israels agerande mot Palestina också uppmanar världens länder att påverka Israel, som inte samarbetar, så att man lever upp till FN:s resolutioner. Men inget händer.

BDS-rörelsen i Israel (Boycott, Divestment, Sanctions) har tagit fasta på detta – budskapet är just att världens länder måste agera i handling, inte bara i ord. Man har inspirerats av motståndsrörelsen mot apartheid i Sydafrika. Ekonomiska sanktioner var ett viktigt bidrag till att apartheid föll i Sydafrika.

I väst var Sverige drivande då sydafrikanska varor bojkottades och nyinvesteringar förbjöds. Sverige gav ett politiskt och direkt ekonomiskt stöd till ANC (till skillnad från Storbritannien och USA som betraktade ANC som en “terroristorganisation”).

Sverige var det första land Nelson Mandela besökte som president. Mandela uttryckte för övrigt att “vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet”.

Sveriges politiska integritet finns inte längre – nu är det anpassningen till USA:s agenda som gäller och då tiger Sverige. Det är sorgligt att inte regeringen i stället lyssnar på BDS-rörelsen och aktivt, som en parallell till Sydafrika, tar initiativ och driver frågan om ekonomiska sanktioner mot Israel.

Så länge Israels etniska rensning får fortgå så kommer våldet att återkomma. Människan finner sig nämligen inte gärna i förödmjukelse. Det möter motstånd.

Pär Salander
professor emeritus Umeå

Artikeln har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren.

Liknande artiklar