Det hedrar arbetarstaden Norrköping att man lyfter fram Moa Martinson. Hon finns som staty och man kan promenera i hennes fotspår genom Norrköpings gamla delar.
I slutet av livet återvände hon som en hyllad författare till hemstaden från hemmet i Sorunda vid ett tillfälle, och pratade i en kyrka. Från predikstolen berättade hon om barndomen i Norrköping.
Det kan inte undgås att en våg av bitterhet stiger i mitt sinne då jag står här och talar i en kyrka i Norrköping. Två av mina systrar ligger begravda på S:t Johannes kyrkogård här i stan. De begravdes i kimröksfärgade sockerlådor här i stan. Det var inget ovanligt med dylika kistor åt barn för sextio år sen. Barndöden stod mellan trettio och fyrtio procent. Nöden var fruktansvärd. Folk svalt, alltså arbetande folk och kanske mest kvinnor och mödrar. Barnen föddes odugliga för livet. Tio timmars arbetsdag på fabriken, ibland lång väg att gå både för män och kvinnor. Det blev inte råd att köpa färdiga likkistor inte att betala gravöppning. För en liten slant till en vuxen döds anhörig fick man sätta den lilla döda i sin sockerlåda, bredvid ett ‘stort’ lik. Naturligtvis inte bredvid en ansedd eller förmögen människas stoft.”
Moa Martinson var en svensk Maxim Gorkij. Hennes romaner är en bild av Fattigsverige. Trasigheten, svälten, superiet, smutsen, förtvivlan, de ständiga flyttningarna. Men mitt upp i allt vardagens glädjeämnen, berättarglädjen, solidariteten mellan de på samhällets botten, de blommande luktärterna vid uthuset. Moa uttryckte en gång att det enda som var värt att skriva om var “det arbetande folket och kärleken”. Hon var både revolutionär och socialist men hon lyfte också fram naturen, blommorna, hödoften, utflykterna. Människan måste ta sin tröst där hon kan få den.
Äktenskapet med Harry Martinson var komplicerat även om de beskrevs som ett dåtida “powerpar”. Hon 14 år äldre. Hon hade dessförinnan förlorat två söner som drunknade. Hon skrev
Ännu i ljusa vårnätter kan jag sitta i rummet och se ljusen, granriset, de två rosiga pojkarna på bår. I ljusa vårnätter låg våren på bår i mitt torp. Den kom aldrig igen. Aldrig. Aldrig så som innan döden slagit skuggan över mig.”
Hon hade 19 år gammal fått sitt första barn. På sex år födde hon fem söner. Barnens far begick självmord 1928.
Moa och Harry gifte sig 1929. 1934 åkte de på en internationell författarkongress i Moskva. Idolen Maxim Gorkij satt ordförande. Moa blev förförd av det stalinistiska samhället. Harry kände vämjelse.
“Under resan hem genom Karelenmed tåg trodde jag att vi skulle mörda varandra” skrev Harry till sin förläggare. När han senare rymde från äktenskapet efterlyste Moa honom i radio. “Telegram till Harry Martinson på resa i Södermanland eller Blekinge. Res genast hem. Angeläget. Moa.”
Efter skilsmässan 1939 sågs de aldrig mer.
Moa Martinson lämnade aldrig de drunknade sönerna. Hon bodde kvar på torpet i Sorunda där hon också ligger begravd på kyrkogården.
Rolf Karlman
Utställning i Norrköping
Under mars månad och en bit in i april pågår utställningen ”Moa Martinson – åter till industristaden”. I utställningen får man som besökare uppleva Moa Martinsons Norrköping så som hon beskrivit det…
