Bildskapare: ART TheDigitalArtist / Pixabay

Reflektioner utifrån boken ”De svenska riskkapitalisterna”

Agne Helg om en bok av Carolina Neurath och Jan Almgren

Författarna Carolina Neurath och Jan Almgren har fått tillträde till de hemliga styrelserummen på skattesmitar-öarna i engelska kanalen och de har, med ett gediget journalistiskt arbete, avslöjat riskkapitalisternas ljusskygga arbetsmetoder. Utifrån intervjuer med dessa riskkapitalister och de människor som har drabbats av finansaffärerna växer en skrämmande bild fram kring hur våra gemensamma resurser hamnar i fickorna hos helt hänsynslösa personer.

Riskkapitalister kan delas in i två grupper, de som investerar tidigt i nystartade bolag kallas Venture Capital. Venture Capital delar ofta på risken med andra finansiärer och de belånar inte bolagen när det görs affärer. De är med och skapar ett värde för nya entreprenörer och det ligger självklart i deras intresse att dessa företag går bra, då vinst eller förlust delas rättvist.

De stora och mest kända riskkapitalisterna kallas för Buy Out, utköpsbolag. De borde egentligen inte kallas för riskkapitalister då de själva tar en väldigt liten risk. Risken låter de andra investerare ta och i förlängningen småsparare och våra gemensamma skattepengar. Pensionspengar som bl.a. AP-fonderna utgör kärnan i dessa riskkapitalbolag.

Det är gigantiska summor en delägare i ett utköpsbolag kan kamma hem. Om en medelsvensson tjänade 282 000 kr under 2012 så skulle det ta samme Svensson cirka hundra år att tjäna ihop samma årsmedelinkomst på 96 miljoner kr för en delägare i något av de fyra största riskkapitalistbolagen i Sverige.

Men hur gör de då för att tjäna så mycket pengar? Den största inkomsten kommer från dina och mina pensionspengar.

Då riskkapitalbolagen reser en ny fond tar de in pengar från t.ex. ett pensionsbolag. Sedan letar de upp stabila lågvärderade företag. Riskkapitalisterna ”utvecklar”, läs sminkar upp, företaget. Därefter investerar de cirka 2% själva. Gör fonden en vinst upp till 8% fördelas vinsten efter hur mycket var och en investerat. Men är det bättre än 8% tar riskkapitalisterna ut 20% och de andra investerarna får dela på 80% trots att de investerat 98%.

När riskkapitalisterna sminkar upp företagen struntar de helt och hållet i om företagen utvecklas eller går i konkurs. De är intresserade av kassaflödet, fokus ligger på rörelseresultatet före räntekostnader och avskrivningar. Sen tömmer de bolaget med hjälp av höga räntekostnader och snåriga transaktioner. Så fort de har tömt ut allt som går ur fonderna som investerats med bl.a. hjälp av skattepengar är det dags för exit. Vinst för riskkapitalisten, katastrof för skattebetalarna och alla som arbetat i de fondägda bolagen.

Ett annat exempel på vad som händer med dina pensionspengar när de investerats hos riskkapitalisterna: Om de ställs inför valet att satsa på någon ny innovation som skulle producera miljösmart energi eller ett bolag som bedriver miljöförstörande verksamhet som tex oljesand. Så skulle de välja det senare alternativet, eftersom den kortsiktiga profithungern kommer i första hand. Våra pensionspengar är alltså med att bidra till miljöförstöring och ett system som främjar bakåtskridande.

På skatteparadisen Jersey och Guernsey finns flertalet av de svenska riskkapitalistbolagens hemliga makthavare. Där sitter makten i form av några få finansdirektörer. Dessa tar beslut som kan beröra hundratusentals anställda i Sverige. Olika bolag, fabriker, vård- eller skolkoncerner som ska köpas eller säljas. Glöm inte bort hur det gick för John Bauer-gymnasiet med 36 skolor, tiotusen elever och över tusen anställda.

Med tanke på bristen på långsiktighet, tungt belånade balansräkningar med för närvarande låga räntor och maximal vinst till kanalöarna så verkar våra politiker märkligt obekymrade. Är politikerna lyckligt ovetande om att de verkliga makthavarna för en stor del av vår skola, vård och omsorg inte är folkvalda?

Även om nu riskkapitalisterna har fått strålkastarljusen på sig, sedan boken skrevs, och förslag på restriktioner för vinster i välfärden har kommit så verkar välfärden ändå vara en lukrativ bransch. Idén om att en del ska tjäna några som helst pengar på välfärden är ju befängd. Sök på Internet och titta på de stora vård- eller skolkoncernerna, är det någon som på allvar tror att ägarna har intresse att tillföra något av värde för Sveriges folk? Läs till exempel Attendos utdelningspolicy där det står att 30 procent av nettovinsten ska delas ut.
Listan kan göras lång på bolagen som ska tjäna pengar inom välfärdssektorn.

Vad vill då egentligen våra politiker? En del politiker tycker det är helt ok med vinster och riskkapital i offentlig sektor. Det har även visat sig vara en god karriärmöjlighet för vissa före detta politiker.

Somliga politiker kan tänka sig ägare med vinstintressen, dock med vissa restriktioner i vinstuttagen

Några politiker säger blankt nej till att vi ska spela roulett med våra gemensamma tillgångar.

Vad tycker DU?

Det är en mycket viktig fråga, här handlar det inte om en hundralapp hit eller dit. Ska vi tillåta dessa finansakrobater att köra vårt samhälle ned i botten till en total systemkollaps?

You May Also Like