En bok av Freddot Carlsson Andersson
Det finns en del av vårt samhälle som inte alla kan se. Freddot Carlsson Andersson skriver om det, som en vacker självupplevd berättelse i sin bok “B-laget”.
“Jag är fyrtionio år och jag kan inte försörja mig. Månad efter månad ligger jag på gränsen till existensminimum, under eller precis över.”
En berättelse om ett liv som inte går ihop på flera olika sätt, trots hundratals högskolepoäng, släpps inte berättaren in på en arbetsmarknad som han är väl kvalificerad till.
“Inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe.” – fastslår han i inledningen till boken genom ett citat från SÄKERT!.
Varför inte? Freddot Carlsson Andersson’s väg fram till idag har kantats av diagnoser. Och i dag är det diagnosen Asperger som hans omgivning har problem med. Freddot Carlsson Andersson berättar i boken om de små nyanserna som skiljer honom från den sociala omvärlden han omger sig med.
“Jag är så trött på diagnoser. Ett infekterat ämne med många förståsigpåare – ofta är de som hörs andra än de som får diagnoserna.”
Han är på sista dagarna i sin projektanställning, och även dagarna före påfyllning av ekonomin. Han har köpt riskakor för sista slantarna och skäms när han känner sig tvungen att stjäla en toarulle från jobbet, ingen större kriminell handling men för honom känns det som en störning i ett försök att leva ett, som han kallar, vanligt liv.
“Konstant skarpt läge. Som att jag hamnar i direktsändning bara genom att stiga upp ur sängen.”
Freddot Carlsson Andersson skriver om de små detaljerna, alltför små, som hindrar honom från att bli en enligt honom själv en fullvärdig samhällsmedborgare. Han har inget pågående förhållande men har delad vårdnad som pappa till ett barn som han tar väl hand om.
Och så rullar det på i en berättelse som ryms på 120 sidor. En berättelse som är välskriven, Freddot Carlsson Andersson är utbildad journalist och behärskar språket väl.
Som läsare är det svårt att de små nyanserna i hans, som han beskriver, problem skulle kunna medföra att det ger ett liv i utanförskap.
Bitterhet och besvikelse andas inte Freddot Carlsson Andersson’s berättelse, men i epilogen kommer konstruktiv kritik mot Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, det lilla stöd han har i sjukvården ramlar bort när det ska realiseras på arbetsmarknaden.
Vad ska vi ha samhället till? Jag lånar den frågan från en annan boktitel (Birger Schlaug) och frågar mig som läsare och samhällsmedborgare: “Vad ska vi ha ett samhälle till, om det inte tar hand om de som bor i det på ett fullvärdigt sätt?”
Tommy Fredriksson
