Recension av teaterpjäsen Esbjörn Blåpanna

Den 27 juni publicerade eFOLKET Håkan Segerbergs presentation av arbetet med ”Teaterföreningen Sigurds” uppsättning av ”Esbjörn Blåpanna”. Håkan Segerberg intervjuade också regissören Åsa Larsson.

Vi ska här inte upprepa vad Håkan Segerberg skrivit. Den läsare som eventuellt missat Håkans text uppmanas att söka upp den med eFOLKETs effektiva sökfunktion.

Nu gäller det i stället recension, eftersom ”Esbjörn Blåpanna” nu har spelats (tre gånger sista helgen i juni) och eFOLKETs reporter hade förmånen att tillsammans med ett försvarligt antal åskådare se nummer tre.

Pjäsen skrevs 90-talet av Inga Sanner och spelades då av ”Teaterföreningen Esbjörn Blåpanna”.

Låt oss först konstatera att valet av spelplats, Sörmlandsgården på Djurgården, är ett lyckat drag. Så länge vädergudarna är vänliga så innebär platsen en perfekt ”salong” för publiken. Och för pjäsens handling, som utspelas på 1300-talet är inramningen mycket bra.

Pjäsen tar cirka en timme och 45 minuter med en inlagd paus. Den är uppbyggd som en följd av olika mini-akter med olika scenarier. Mellan varje mini-akt presenteras och förklaras det kommande skeendet av en ”berättare”. Ett bra fungerande upplägg.

Särskilt skulle man vilja framhålla de scener där stora delar av ensemblen tillsammans skildrar skeendet. Digerdödens härjningar och resultat är ett exempel. Digerdöden var en pest som orsakade att en stor del (kanske en tredjedel) av Europas befolkning dog.

Den suggestiva musiken ger en medeltida stämning. Frapperande är också hur bra dialogen går fram i denna akustiska föreställning. Endast vid ett par tillfällen var det svårt att uppfatta allt. Vid en scen sitter två par vid ett bord och diskuterar hur deras son respektive dotter ska giftas ihop. Här rekommenderas att bordet helt enkelt nästa gång flyttas närmare publiken.

Ovan nämnda bordssamtal visade dessutom pedagogiskt att tvångsgifte var en kultur med djupa rötter även i vårt land. Äktenskap beslutade över huvudet på de som skulle giftas förekom i Sverige långt efter Esbjörn Blåpannas tid. Ett faktum att begrunda för den som tror att företeelsen är ”främmande”.

I uppsättningen försöker man ge en bild av skeendet i en viktig brytningstid. Jag tycker att man lyckas. Kristendomens allt fastare grepp och klosterväsendets framväxt skildras pedagogiskt och humoristiskt. Det faktum att hedniska riter och folktro fortfarande utmanade den allt mer dominerande kyrkan exemplifieras med en Macbeth-inspirerad scen där tre häxor kokar sin trollbrygd. Livfullt och humoristiskt framfört av ”häxorna” Amanda How, Charlotte Wigon och Malin Evelina Lundström.

När det gäller skådespelarinsatserna så är det naturligt att man lägger märke till de roller som har störst utrymme. Makarna Blåpanna spelas livfullt och säkert av Fredrik Strömqvist och Camilla Rosendrake. Men egentligen vill man inte lyfta fram någon före de andra. ”Esbjörn Blåpanna är en kollektiv prestation där just kollektivet bör berömmas.

Hur lyckas man då? För det första är detta amatörteater och ska bedömas som sådan. Inte jämföras med proffsuppsättningar. Som amatörteater fungerar uppsättningen mycket bra!

Några anmärkningar? Bara detaljer. Liksom att dialogen vid ett ett par tillfällen bör flyttas närmare publiken skulle en jag vilja rekommendera att ”Döden” (utmärkt spelad av Stefan Johansson) i Digerdödsscenen förses med en lie. Ett tips bara.

Efter föreställningen fick eFOLKET en pratstund med Åsa Larsson (regissör), Camilla Rosendrake (skådespelare och ordförande i Teaterföreningen Sigurd) samt Lennart Andersson (skådespelare och ordförande i ”Teaterföreningen Esbjörn Blåpanna” som satte upp pjäsen redan på 90-talet).

Lennart berättade att man i ”Teaterföreningen Esbjörn Blåpanna” upplevde att åldern började ta ut sin rätt och därför med tillfredsställelse såg att Teaterföreningen Sigurd kunde göra denna nyuppsättning. Ett antal från den gamla föreningen deltar dock i även denna föreställning.

I pjäsen dör den äldre Esbjörn Blåpanna men hans son lever vidare i en komplicerad konfliktfylld tillvaro (Blåpanna den yngre hade allierat sej med Folkungätten som störtats och ersatts med Albrecht av Mecklenburgs regim). Märk väl att Blåpanna inte är en uppdiktad släkt utan levde i verklighetens Tumbo utanför dagens Eskilstuna.

När eFOLKET frågar om en fortsättning planeras får vi ett jakande svar. Faktum är att del två redan finns och spelades redan av ”Föreningen Esbjörn Blåpanna” på 90-talet. De två delarna spelade i en föreställning och det är så man planerar att göra nu också. De tre berättar för oss att det då kräver en nedkortad del ett och att båda delarna ska klämmas in på en timme fyrtiofem minuter. Med paus.

Detta kräver sin tid av förberedelser och någon gång under 2021 ansågs av de tre som realistisk målsättning.

När det gäller den föreliggande versionen meddelades vi att man nu kommer att delta på medeltidsveckan i Visby. Därefter kommer pjäsen att spelas ytterligare tre gånger på Sörmlandsgården i Eskilstuna under sista helgen i juli. eFOLKET rekommendera varmt våra läsare att ta chansen.

Peter Widen

Liknande artiklar: