Qasem Asefi kom till Sverige för sex år sedan som ensamkommande flyktingbarn. Han lämnade Afghanistan som tonåring. Nu arbetar han som undersköterska på Radiumhemmet, cancerkliniken vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. Om sin flykt till Sverige berättar Qasem i artikeln: Från Kunduz i Afghanistan till Radiumhemmet i Stockholm.
Jag träffade Qasem första gången i mitten på december i fjol. Min fru Jeanette hade blivit akut sjuk och vi åkte in till akuten på Karolinska Sjukhuset, därifrån skickades hon till en vårdavdelning på Radiumhemmet. Hon mådde då väldigt dåligt och jag själv var orolig. Till vår förvåning var det en mycket ung man som tog hand om oss. Qasem, undersköterska, stod det på hans namnskylt.
Qasem satte genast igång att hjälpa Jeanette att komma till rätta på avdelningen. Han var vänlig och frågade om hur han kunde hjälpa till med olika saker. Han förklarade allt från sängens funktioner, hur man skulle göra vid toalettbesök, hur man skulle få igång tv-skärmen. Han kom sedan tillbaka med jämna mellanrum och kontrollerade att allt fungerade bra.
– ”Jag minns än idag hans vänliga blick när han kom och tog hand om mig, det gjorde mig både glad och lugn”, säger Jeanette, då vi nu pratar om den dagen.
Under de veckor som Jeanette låg kvar på avdelningen träffade hon många undersköterskor och sjuksköterskor, och alla visade sig vara mycket omtänksamma. Men det var något speciellt med Qasem, som gärna kom förbi och pratade en stund.
Jeanette som är journalist började också fråga Qasem om hans bakgrund. Då fick hon höra att han kommit till Sverige fem år tidigare som ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Hon skrev sedan en text för sin tidning Dagens Arbete om det fina bemötande hon fått på avdelningen ”Min jul räddades av dem som flytt till oss”.
Nu, nästan ett åt senare sitter jag på fiket i Radiumhemmets entréplan, mitt emot mig sitter Qasem. Han är glad och berättar om att han sen drygt ett halvår har fått fast jobb på Karolinska, förra gången vi träffades var han bara timanställd. Han berättar att han har haft kontakt med sin familj i Afghanistan. Jag frågar om han funderar på att resa tillbaka till familjen i hemlandet.
– ”Nej,” svarar Qasem, ” det är alltför farligt i Afghanistan. Min familj har tvingats flytta femtio mil, så nu kan man säga att de är de flyktingar i sitt eget land. Man går inte ens säker i moskéerna för självmordsbombare. Visst, längtar jag efter min familj. Men även familjen anser att det vore farligt för mig att resa hem. Min syster som är 17 år vill studera, men kan inte göra det i Afghanistan. Jag hoppas därför att familjen ska kunna ta sig till Pakistan.”
Qasem är numera inneboende hos en familj i en grannkommun till Stockholm. Han är glad över att han nu har fått en fast anställning, vilket gör att han kan se sig om för att skaffa ett eget boende.
– ”Jag trivs bra på mitt jobb och att leva i Sverige. Jag lär känna allt fler människor och kan tänka mig att studera vidare, kanske till sjuksköterska. När jag hade lärt mig svenska och skulle söka en yrkeslinje på gymnasiet i Säter dit Immigrationsverket hade skickat mig, så ville jag bli bilmekaniker, för jag hade jobbat på en bilverkstad i min hemstad Kunduz innan jag lämnade Afghanistan. Men det fanns inga platser kvar på den linjen så skolan föreslog att jag istället kunde börja på vårdlinjen. Att jag började där är inget jag ångrar, jag trivs väldigt bra med att arbeta inom sjukvården.”
Jag frågar sen Qasem om hur det är att arbeta på en canceravdelning:
– ”Patienterna har ju en mycket allvarlig sjukdom, det kan känns tungt när mycket unga människor drabbas av cancer. Man märker hur dåligt de mår och det påverkas man av. Men det är också viktigt att då själv försöka vara positiv för det påverka patienterna, så att de också mår psykiskt lite bättre”, säger Qasem.
Jag frågar sen hur han hamnade på Radiumhemmet i Stockholm.
– ”När jag var klar med utbildningen, så såg jag på internet att man sökte undersköterskor på Karolinska så jag ringde dit. Efter en månad blev jag kallad till sjukhuset och fick sedan börja arbeta som timanställd. För mig gick det lätt att få både utbildning och arbete, men det är mycket svårare för dem som har kommit till Sverige senare att få jobb. Många afghanska ungdomar som jag har pratat med och ännu inte fått asyl har det svårt. De är ett så osäkert liv. De vet inte om de ska tvingas åka tillbaka till Afghanistan. Så det är väldigt annorlunda mot när jag kom hit 2011.”
När Qasem ska börjat sitt arbetspass, så följer jag med honom upp till avdelningen. Där får jag träffa hans chef, sjuksköterskan Sara Becker, som sektionssamordnare på avdelningen. Hon säger:
– ”Qasem är väldigt duktig på att ta hand om våra patienter. Under vår stressade arbetsmiljö är det lätt att skärma av sig och glömma bort att vi är där för våra patienter.
Men Qasem är väldigt duktig på att skapa goda relationer både med patienter och arbetskamrater. Han ställer alltid upp och tar tag i det som behöver göras på avdelningen. Han är en glädjespridare både för arbetskamraterna och patienterna.”
Jag pekar på att Qasem egentligen verkar vara en väldigt ”udda fågel” bland personalen på avdelningen. Han är ju en av få män, en av de yngsta bland personalen och dessutom muslim.
– ”Sånt tänker man inte på, Qasem är däremot väldigt klok för sin ålder och vidsynt, så han bidrar därför på ett bra sätt till vårt arbete,” säger Sara Becker.
Hans Hjälte
