Husbondens röst. Bildskapare Klaus Hausmann / Pixabay.

Public service abdikerar från sitt uppdrag kring NATO och Nord Stream

Artikelförfattaren Pär Salander menar att svenska public-service-medier på ett oroväckande sätt tycks ha anammat rollen som propagandainstrument i USA:s, NATO:s och svenska militaristers tjänst. Så ska det inte vara, och så får det inte vara, menar artikelförfattaren, som till vardags är professor emeritus i socialt arbete vid Umeå universitet.

*****

Det blev ingen folkomröstning om NATO-medlemskap och därmed ingen för/emot-diskussion land och rike runt som präglat tidigare folkomröstningar. Med tanke på frågans vikt kan det tyckas rimligt att public service då skulle sätta upp NATO-frågan för “opartisk och mångsidig” granskning. Icke sa Nicke.

I stället har frågan om innebörden av NATO-medlemskap, det vill säga vad är NATO aktuellt/historiskt, reducerats till frågan om när. Först närmast som en ny Finnkamp – “hinner Finland före?” – och sedan om Sverige blir medlem före sommaren månntro. NATO-vänliga militärer och säkerhetspolitiska “experter” har befolkat studion medan NATO-kritiker lyst med sin frånvaro. Opartiskt och mångsidigt?

Ett annat exempel där public service abdikerat är sprängningen av gasledningen Nord Stream hösten 2022. I public service nyhetssändningar efter attentatet förmedlade militärer och “experter” i första hand att “i dagsläget kan vi inte med säkerhet veta vem som ligger bakom’. Nämndes något land i sammanhanget så var det Ryssland.

Det föreslogs till exempel att Putin ville få bort uppmärksamheten från sina militära problem i kriget. Av det skälet skulle alltså Ryssland spränga gasledningar där man själv är majoritetsägare. Gasledningar som dessutom är ekonomiskt och politiskt vitala för Rysslands relationer till Västeuropa, och som då inte var i bruk. Det föreslagna motivet framstår inte som självklart trovärdigt, men ingen studioreporter lyfter på ögonbrynen.

USA har knappt nämnts i sammanhanget. Till skillnad från Ryssland, så har USA motiv. USA har politiskt och ekonomiskt intresse av att Europa blir beroende av amerikansk, och inte rysk, gas.

Vi vet att USA tidigare högljutt protesterat mot Nord Stream-projektet, infört sanktioner mot projektet, och vi vet också att president Biden i intervju uttryckt att “om Ryssland invaderar [Ukraina] då finns det inte längre någon Nord Stream 2. Då gör vi slut på den”.

Victoria Nuland, en central diplomat i USAs Ukraina-politik uttryckte uppskattning över att Nord Stream 2 nu blivit “en bit metall på havets djup” och utrikesminister Blinken att förstörelsen nu skapat “fantastiska möjligheter”. Den tidigare polske försvars- och utrikesministern Radek Sikorski tweetade direkt efter attentaten “Tack USA”, för att strax därefter ta bort tweeten. Dessa uttalanden har tolkats på olika sätt och de behöver ju inte betyda att USA sprängde gasledningarna, men de uttrycker i alla fall att gasledningarna varit en nagel i ögat på USA.

Med detta i ryggen så ger SVTs Uppdrag Granskning den 5 maj (“Kampen om Sanningen”) en märklig bismak. Efter en mycket kort inledning med olika hypoteser kring attentatet (alibi för “opartiskhet?”) så övergår programmet till att noggrant och entusiastiskt redovisa en tidigare brittisk militärs privatspaning på ryska (obs! endast ryska) fartygsrörelser i Östersjön. Han kommer fram till att det enda rimliga är att Ryssland ligger bakom.

Inga kritiska frågor ställs.

Inslagen kring sprängningen blandas med inslag kring ryska övergrepp i Ukraina och ryska desinformationskampanjer. Programupplägget bereder på så sätt vägen för att när Putin och ledande ryska politiker anklagar väst för attentatet, så kan det avfärdas som ytterligare ett exempel på desinformation.

Här några kritiska frågor som borde vara mer än uppenbara för en “opartisk och mångsidig” genomlysning:

I Uppdrag Granskning får vi veta att det ryska fartyget Sibirjakov utrustad med miniubåt befann sig i området för sprängningen några månader innan. Men vi vet att NATO-övningen BALTOPS 22 också ägde rum några månader innan i samma område. Där fanns det amerikanska fartyget Kearsarge, även det utrustat med miniubåt.

Varför är inte det lika intressant?

Varför nämndes det inte att svenska marinens fartyg, av någon anledning med avstängda transpondrar, befann sig i området bara några dagar innan sprängningen?

Varför nämndes det inte heller att på Bornholm, nära sprängningsplatsen, finns en mycket avancerad central med undervattensensorer för att övervaka ryska ubåtars rörelser. Varför har vi inte hört några rapporter därifrån?

Ryssland har i FNs säkerhetsråd yrkat på en FN-ledd utredning kring sprängningen. USA och väst lade ned sina röster, så det blev inget av.

Varför vill man inte att FN utreder frågan?

Fortfarande kompakt tystnad från den tysk-svensk-danska utredningen kring attentatet. Ryssland, som huvudägare, får ju inte vara med. Det är väl ingen avancerad gissning att om man kunnat binda Ryssland till attentatet så skulle vi ha hört om det.

Allt detta innebär naturligtvis inte att USA/NATO med säkerhet kan bindas till attentaten, men att public service överhuvudtaget inte problematiserar andra möjliga aktörer än Ryssland är att abdikera från sitt uppdrag. Rysslands krigsbrott i Ukraina och Sveriges NATO-ansökan är inga ursäkter för denna abdikering.

Pär Salander,
Umeå

You May Also Like