En förkrossande seger för förre premiärministern François Fillon. Så slutade söndagens primärval inom den franska högern. Och en självsäker höger är övertygad om att man nu inte bara utsett en presidentkandidat utan också Frankrikes näste president.
Ingen presidentkandidat på den franska högerkanten har någonsin stått för ett så radikalt åtstramningsprogram som Fillon. Han vill minska antalet offentligt anställda med 500 000, införa massiva skattesänkningar för de rika och för företagen, öka arbetstiden till 39 timmar i veckan, upplösa socialförsäkringssystemet och ersätta det med individuella försäkringar, höja pensionsåldern och ge en mer positiv bild av Frankrikes koloniala förflutna i undervisningen.
För inte särskilt länge sedan skulle bara en enda av de punkterna varit tillräcklig för att leda till vredgade protester. 2016 tycks stiltje råda. Den höger som på söndagen röstade för Fillon är övertygad om att det inte kommer att finnas någon politisk eller facklig opposition i stånd att sätta sig upp mot detta program. Att vänstern kort sagt inte existerar.
Vad baserar högern denna självsäkerhet på? Opinionsmätningar, förstås, som nu enhälligt förutspår att i maj 2017 kommer avgörandet i presidentvalet att stå mellan högern och extremhögern. Och valresultat som efter president- och parlamentsvalet 2012 helt talat samma språk – framgångar för högern. Men framför allt upplösningstendenserna inom en vänster, som visserligen räknar med stöd av i varje fall en tredjedel av väljarna, men som sannolikt kommer att vara uppsplittrad på sju olika kandidater i första omgången av presidentvalet.
Det socialistparti som styrt Frankrike i fyra år verkar befinna sig i någon form av kliniskt dödstillstånd. President François Hollande ståtar med bedrövliga opinionssiffror och tvekar över om han ska ställa upp i valet. Till råga på allt utmanas han nu av sin premiärminister Manuel Valls, som i en intervju i tidningen Journal du Dimanche förklarade sig redo att ta över rollen som socialisternas banerförare.
Den 62-årige Fillon har sin bas i en katolsk höger ute i det provinsiella Frankrike. En höger som en del trott vara utdöende, men som klev fram med besked i samband med protesterna 2013-14 mot samkönade äktenskap. Väljarundersökningar från första omgången av primärvalet inom högern pekade på att Fillon hade starkt stöd bland manliga och något äldre väljare.
Högerns väljare har tagit sin hand från den Nicolas Sarkozy som 2007 blev president med löften, också han, om att radikalt förändra Frankrike. I stället har man vänt sig till den man som under Sarkozys fem år vid makten som premiärminister hade till uppgift att verkställa dennes politik.
Nationella frontens ledare Marine Le Pen lär inte dröja med att rikta in sig på att Fillon bara är ytterligare en i raden i det politiska ”etablissemang” hon gjort till något av sitt varumärke att häckla.
François Fillon har sannolikt bara klarat av den enklaste biten på vägen mot Elyséepalatset (den franske presidentens högkvarter). Han har vunnit klart bland högerns väljare med en radikal högerpolitik. Nu måste han emellertid fånga upp bredare väljargrupper, där förslag om att minska antalet offentligt anställda och slopad förmögenhetsskatt inte är särskilt tilltalande och Fillon lär nog bli tvungen att ”späda ut sitt vin”.
Men motståndet mot högerns politik är också motsägelsefullt. Gärna förbättrad offentlig service, men inte till priset av höjda skatter, stärkt socialt skyddsnät för egen del, men inte om det handlar om “de andra”. Återstår att se om Fillons tongångar gör att den franska vänstern får fart på domnande livsandar.
