Den 23 april – första omgången av det franska presidentvalet

Den 23 april går franska folket till val i första omgången av presidentvalet. Och efter en upptakt där storfavoriterna sedan i höstas fallit på löpande band, ”en brasa av företrädare för eliten”, är ovissheten ovanligt stor.

Valet sker i ett land sargat av flera terroristdåd de senaste åren. Ett samhälle med mycket motstridiga tendenser där en påstått utbredd pessimism är ett kärt ämne i floden av politiska debattböcker. Ett land med å ena sidan storstäder, med Parisregionen i spetsen, som dras uppåt av globaliseringens magnet. Å andra sidan har samma nation på 30 år förlorat två miljoner industrijobb och där två tredjedelar av befolkningen – ja faktiskt – både bokstavligt och bildligt hamnat i periferin.

Den första storhet att falla var det François Hollande som på grund av usla opinionssiffror meddelade att han inte tänkte ställa upp till omval som president. Sedan blev hans föregångare som president, Nicolas Sarkozy, eliminerad av högerns väljare i primärvalet på den kanten. Och samma öde drabbade den som medierna och opinionsmätningarna utsett till högerns kandidat och Frankrikes näste president, förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé.

När det sen blev dags för primärval i socialistpartiet var det dags för Manuel Valls, som i flera år lett den socialistiska regeringen, att göra sorti. Vänsterväljare missnöjda med den politik som förts under fem år föredrog i stället Benoît Hamon. Relativt okänd men inte värre än att han haft poster i den regeringen han dock sedan en tid ägnat sig åt oavlåtligt krypskytte mot.

Därefter har följt en period där högerns kandidat François Fillon varit slak mästare på spänd lina sedan veckotidningen Le Canard Enchaîné (Den fjättrade ankan) avslöjat att han av statens medel försett hustrun och två av telningarna med miljonbelopp för ytterst oklara, möjligen inga alls, uppdrag.

I början av mars såg det också ut som om det var dags för Fillon att få slinka ut bakvägen. Men i det krisläge som uppstått hade högern inget alternativ. Fillon härdade ut och även om fler skandaler sedan dess skvätt ner honom kan han hoppas att allt ska vara glömt när det drar ihop sig. Den franska högern är traditionellt stark, och uppges ha stärkt sina positioner i samhället det senaste decenniet, och Fillon får inte räknas ut.

Det enda som verkar någorlunda klart är att vänstern inte kommer att ha någon representant i den avgörande duellen den 7 maj. Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon och den mer radikale vänstermannen Jean-Luc Mélenchon skulle kanske klara av det om de slog ihop sina påsar. Men där ligger ett OM som är helt oöverstigligt.

De båda åt visserligen middag tillsammans på en chilensk restaurang för några veckor sedan, men där ekade båda bara i en dialog för döva: ”Du kan få bli premiärminister när jag blivit president.”

Svalget är för stort mellan en Mélenchon som sagt sig inte ha någon lust att ”haka på socialistpartiets likvagn” och en Hamon som är hårt pressad av ledningen för socialistpartiet att späda ut den relativt röda politik han vann socialistpartiets primärval med.

En som troligen går till slutomgången den 7 maj är Marine Le Pen från Front national. Det skulle dock förvåna om hon i det här valet också kan ta hem slutsegern. Men läget är som sagt ovisst och en del av de senaste politiska händelserna i landet kan ha ökat möjligheterna för den överraskning det ändå skulle handla om.

Marine Le Pen har sedan hon för sex år sedan valdes till ledare för Front national försökt ge en annan bild av partiet. Företrädaren, pappa Jean-Marie Le Pen, gjorde sig beryktad för en rad utspel som luktade förnekelse av Förintelsen under andra världskriget. Dvs påminnelser om den historia som är den franska extremhögerns.

Marine Le Pen har gått in för att putsa på den bilden. Hon framställer sig nu som den som försvarar en hotad fransk medelklass och de löntagargrupper som fått lämna städer som Paris och Lyon, där det blivit för dyrt att bo för någon med vanlig inkomst, och hamnat i periferin med långa resor till osäkra jobb. Eller en hårt klämd landsbygd. Dvs alla som dragit nitlotten i det spel globaliseringen utgör. Hon är starkt kritisk till EU och vill också lämna euron och återinföra francen som valuta.

Skillnaden är inte så stor jämfört med Front nationals traditionella invandrar- och islamfientliga politik. Men den nya partiledningen har gett den politiken ny utstyrsel. Man framställer sig som motståndare till nyliberalismen, som de verkliga försvararna av rättigheter för kvinnor och HBTQ-grupper mot hotet från islam. Och som de enda som står upp för Frankrikes traditionellt mycket starka sekulära värderingar, som då åter sägs vara hotade av detta islam.

Vid presidentvalet 2012 var det socialisterna som kammade hem löntagarväljarna. I de val som följt därefter – regionalval, EU-val – har de rösterna tenderat att gå till Front national. Och inte minst är Front national idag största parti i åldersgruppen 18-25 år. En alls inte ointressant förändring av vindarna i det franska samhället.

Det finns därför många som varnar för att alltför lätt avfärda Marine Le Pen. Och inför första omgången av presidentvalet har det lett till en taktisk rörelse i riktning åt mitten. I detta fall i form av stöd till den socialliberale Emmanuel Macron. Flera ledande socialister, men också personer som förre kommunistledaren Robert Hue och ett framträdande namn på kommunisthåll i Paris norra förorter som Patrick Braouezec valt att satsa på Macron. Allt för att hindra att den franska vänstern på kvällen den 23 april ska hamna i den allt annat än angenäma uppgiften att välja mellan Le Pen och högerns kandidat Fillon, en politiker både långt mer nyliberal och företrädare för konservativa värderingar än någon tidigare kandidat för den franska högern.

Opinionsmätningar kanske inte säger särskilt mycket, men hittills har flera pekat ut Macron som etta i första valomgången och som klar segrare om motståndaren i slutduellen skulle heta Le Pen. Den 39-årige Macron är färsk inom politiken och har en bakgrund i affärsbanken Rotschild, där han rattade stora internationella affärsuppgörelser. Han blev sedan nära rådgivare till den socialistiske presidenten Hollande och senare ekonomiminister i den regeringen.

Slutligen kastade han loss från det sjunkande regeringsskeppet för att satsa på presidentvalet. Även om han varit en kelgris för tv och de politiska veckomagasinen var det nog få som för ett halvår sedan var beredda att satsa många centimes på honom. Han har aldrig varit politiskt vald och utan förankring i något politiskt parti och att tränga sig fram då sågs som en omöjlighet. Macron var bara en snabb gäst och främling i socialistpartiet och har aldrig påstått sig vara socialist. Men nu är han i högsta grad med i spelet.

”En vänsterman som intresserar sig också för idéer till höger.” Så har han beskrivit sig själv.

Hans ungdom och att han, märkligt nog eftersom han ju var en av dem som utformade den politik som gjort president Hollande så gruvligt impopulär, kan framstå som någon obefläckad av traditionell politik gynnar honom uppenbarligen. Politiskt står han inte för några omvälvande nyheter jämfört med den politik Frankrike haltande följt under en rad år. Dvs han är för att uppfylla EU:s krav på Frankrike att reducera budgetunderskott och offentlig skuld och förordar rent allmänt en mer näringslivsvänlig politik med mer flexibla regler på arbetsmarknaden. Sannolikt är han något att ta på största allvar när Frankrike nu går in i den avgörande månaden inför valet.

Liknande artiklar: