Unge Danngren metar mört. (Illustration: Tommy Bimman Andersson).

Peters olämpliga uppträdande – Spridda fragment ur ett fragmenterat liv – Del 2

Denna text följer på en första del, som du kan läsa genom att klicka här

“Livsberättelserna är självbedrägeriets naturliga hemvist” (Peter Gärdenfors)

Dessa år 1960-63 flyter in i varandra. Det var lika svårt då, att som 5-8-åring, se ett kontinuum i vad som hände, som det är att försöka minnas det som i en kedja av händelser, där det ena ledde till det andra. För det var en sörja, en dyig pöl, ett för mig Misery Harbour (Sandemose!) det som hände de åren. Minnena spinner spindelvävar som man ständigt måste akta sig att fastna i. Men då man själv är spindeln spinner man ständigt nya nät av minnen, och det är så bilden av ens eget liv blir till. Och det är så livslögnerna hålls vid liv, knutna i ett intrikat nät av episoder, fragment, trasiga känslor, och förvanskade händelser. Och där du själv alltid är offret.

Jag har i högarna av pappren funnit hela psykologutredningen som jag lätt raljerade om i del 1. Då den ligger precis i tiden för utgöra mitten av min nästan treåriga vistelse, till och från, i Kvicksund, så vill jag ge psykiatrin en chans, innan jag vänder ut och in på denna “vetenskap” och dess agenter i den repressiva toleransens danser. Ja, jag tvekar inte att säga att dom var charlataner, hycklare och förmodligen lite dumma i huvudet!

Därför publicerar jag hela denna utredning, så ni som läsare själva kan se vilka dilettanter dessa dille-tanter var! Efter det, om ni orkat läsa  detta analytiska, ska jag berätta för er hur jag verkligen hade det dessa år. Och att det var under dessa tre år som jag förvandlades från barn till ett lillgammalt, envist monster, som till och med hade insikt om min egen omöjlighet…

Två textsidor; klicka på länkarna!

del2-pdf1-181030
del2-pdf2-181030

Jo, jag fick börja skolan som sexåring. Till en början var det en befrielse från det kaoset som rådde i huset med det runda tornet. Men sen försvann det, jag minns inte mycket, ja nästan ingenting alls från skolan. Skolskjutsen var en plåga och att vi ståendes vid våra bänkar inledde varje skoldag med en psalm, ja det är i stort sett allt. Och att fröken hette Quick var en lustifikation. Jag tyckte det var logiskt. Men med den mycket viktiga bakgrunden att jag åt neuroleptika (Mallorol 10 mgx3) och sömnmedicin Compodorm gö ratt mina minnen ostrukturerade, kanske är dom vanföreställningar som blivit mina livslögner? Vad vet jag? Jag äger nämligen inte tolkningsrätten till min egen barndom. Det gör staten. Det har jag papper på. Amen.

Sommaren då jag var fem år tillbringade jag mitt liv mest liggande på marken med skrubbsår och ont överallt. Den familj som jag varit dagfosterbarn hos hade ett sommarställe i Kvicksund. Jag agerade lekkamrat åt sonen i familjen som annars skulle ha det ensamt och tråkigt. Jag gjorde så gott jag kunde. Grannen i sommarhuset bredvid hade en son, som likt sin pappa, skulle bli brottare. Han var en stadig bit, säkert på 40-45 kilo, och han utsåg mig direkt som provdocka för dom kast hans pappa lärt honom. Från tidig morgon till sena kvällar kunde han helt oannonserat grabba tag i mig och bolla runt med mig. Det var en halvnelson, ett kryss och bensax och allt vad han kallade det. Så det var en befrielse då morsan en dag kom i en bil och hämtade mig. Vid ratten satt han, va-fan-han-nu-hette…

Vi åkte inte så långt, morsan var mycket målad och uppåt värre. – Hit ska vi flytta, sa hon när vi svängde in på grusplanen vid huset med det runda tornet. Det var en ganska stor kåk med glasveranda ned mot sjön, en stor sjötomt där de två bryggorna var inramade av vassruggar. En liten fiskebod, ett par ekor guppade förtöjda, nöjda med det. En liten stuga fanns också, kallades Pullebo. Varför vet jag inte. Bredvid huvudbyggnaden tvärsöver grusgången låg utedasset. Mittemot stod soptunnorna. På dasset lärde jag mig att skjuta slangbella med märlor på dom stora råttorna som livnärde sig på soporna. Det fanns gott om träd att klättra i och jag skulle nog trivts där om det inte varit för människorna. Va-fan-han-nu-hette som morsan hittat var? ja, han var fiskare, plit på en anstalt(förmodligen samtidigt som en nobelpristagare i litteratur) och minkfarmare! I huset bodde också fiskarens 86-årige far och hans dotter i övre tonåren. Dottern flyttade tämligen omgående då hon inte kom att stå ut med allt kaos som vår inflyttning skapade. Där blev min mor tablettmissbrukare då hon kom att ärva den tidigare husfruns medicinskåp. Smockfullt med barbiturater och amfetaminpreparat. Där fanns uppåt och neråt i sådana mängder att dom skulle har räckt en vecka på vilken mentalavdelning som helst. Morsan var först anställd som husa men avancerade tämligen omgående till husfru sängvägen. Den förra frun i huset hade gått ut i isrännan och dränkt sig. Då jag frågade morsan om varför hon hade gjort det sa hon – Hon orkade inte med allt! Detta allt funderade jag mycket över.

Tillsammans med all den sprit som konsumerades vid alla möjliga tillfällen så utgjorde det en omöjlig miljö att växa upp i. Jag gav således tidigt upp att bli mig själv.

Nog om mig för ett tag. Tillståndet för den moderna människan så här i mitten på det blodigaste och mest förödande århundradet som människan känner till, 23 kärnvapentester i atmosfären kom att utgöra en sjundedel av all strålning allt på jorden utsattes för, ja, människans tillstånd förändrades i grunden. Hon var ett offer för sig själv. Inför terrorbalansen, ett uttryck som någon cyniker i ett mörkt rum i något försvarshögkvarter någonstans myntat, stod hela världen, vare sig hon var medveten om det eller inte, inför ett “instant kill”. Det påverkade henne så djupt i hennes själ att hon uppbådade helt nya försvarsmekanismer i sin verklighet. Den nya utvecklingen där Urban(-isationen) och Mark(-naden) styrde, delade upp världen med en allt snabbare kraft och dessa människor på ett nytt vis. Den moderna människans alienation var bryggan mellan ren ångest(ren rädsla) och hennes sjukdomar. Trots fasorna från första världskrigets skyttegravsfasor till Hiroshima och Nagasaki, som delvis förlamade människan rent själsligt så gick hon på som om ingenting hänt. Samtidigt graverade hon, osynligt för henne själv, in ett Carpe Diem på varje domedagsbomb. Som sades det, kunde utplåna människan flera gånger om. Hur det skulle kunna vara möjligt i praktiken, funderade jag mycket på.

Men det var rädslan för detta som var det viktigaste, att inpränta det i allt människan gjorde och tänkte, det var det viktiga. Hennes handlade inför allt hade denna mörka bakgrund. “Skär upp magen skär upp magen och tänk inte på morgondagen” som Ekelöf skrev 1952 (Sent på jorden).

Många länder som på ett fredligt och demokratiskt sätt i små steg, försökte ändra på detta vansinne skulle en dag vakna upp och upptäcka sig vara invaderade av främmande arméer. Hela folklager i de moderna samhällena skulle lida av ytterligare en dimension i sin ångest. Den rent existentiella. På ytan skulle samhällena, i stort, handskas med ett post-traumatiskt syndrom, som delvis yttrade sig i att hon byggde enorma komplex under jord inför hotet av atomdöden. Detta byggande tog enorma resurser i anspråk som gick ut över den vanliga byggnation, i Sverige kallat miljonprojektet. Inför detta hot stod alla ideologier inför helt nya problem, ja, så till den grad att man pratade om ideologiernas död. En ny filosofi växer fram. Existensialismen, främst företrädda av Sartre och Camus. 1948 får Muller nobelpriset för DDT, 1949 får två italienare medicinpriset för ECT, alltså elchocker som behandling för människor. Båda dessa var ett slags “quick fix”- DDT för jordbruket och ECT för människan. DDT förbjöds så småningom, men ECT används,i Sverige och en del andra länder fortfarande, och i en ökande omfattning. Nyare forskning har börjat med en ny slags magnetism inom psykiatrin. (Post-Mesmerism) Scott Stossel har i “Generation Ångest, min jakt på sinnesro” bra sammanfattat ångestens väsen – “Sanningen är att ångest är på en och samma gång en funktion av biologi och filosofi, kropp och själ, känsla och förnuft, personlighet och kultur… den skapas arv och miljö. Den är ett psykologiskt och sociologiskt fenomen”

I stort sett var detta den stora kulissen jag växte upp i. Tillsammans med lika vilsna människor som jag. Även en sexåring kunde snappa upp vad som hände, lite radio, lite teve och vad människor som läste tidningar pratade om.

Så när en psykolog blir något förvånad över att de små omladdningsbara kanonerna i en sandlåda på BUP i Västerås, fascinerade en sexåring, så undrar jag dels varför kanonerna fanns där överhuvudtaget och dels hur allmänbildad hon var. Om hon följde med vad som hände i världen, om hon var politiskt medveten. Hur såg den stora kulissen ut hon levde i? Om vi staplar upp hennes omdömen om mig i den följd dom kommer i utredningen, vilken slags människa var jag då? Och vad säger det om henne?

Jag citerar:

öppen, nyfiken, samarbetsvillig, kommenterar gärna, gärna aktivt dominera situationen, absorberad av uppgiften, påfallande perseveration (svårighet att bryta en tankegång, ses t.ex. vid psykotiska tillstånd), han liksom förlorar sig, tvångsmässighet, ihärdig målmedvetenhet, visst drag av asocialitet, sublimera sin tvångsmässighet i konstruktiv fantasi och uthållighet, kul, men besvärligt, planmässigheten, målmedvetenhet, nyfikenhet, spontana reaktioner, alltmer intuitivt, har krav på att medvetet vilja dominera och organisera, är starkt manipulativ, ångest, reaktiva försvarsmekanismer, inte fråga om rädsla för auktoriteter o. dyl, mer primitivt och på ett symboliskt plan, omnipotensfantasier, dominerande beteende, tvångsmässighet, perservation, att socialisera och sublimera ej obetydliga, väl strukturerade, aldrig kaos, alltid grepp om situationen, verbaliserar vid behov, svår ångestsituation, symboliskt plan, ej regressiva tendenser, neurotisk lösning, behov av att ha känsla av suveränitet i alla situationer, acceptera att han är rädd, hans rädsla är irrationell osv.

Usch, vem är jag? En psykopat, en sociopat, en kulturprofil? Okej, alltså låter vi honom börja skolan! En sexårig asocial kille. Perfekt.

Vad var hon för sorts människa? Inlåst i en delvis, sandlådepsykologi med freudianska inslag, med föreställningen att man kunde ta ett barn, bortse från dennes historia och faktiska miljöomgivning, och sen ge detta barn “en ny verklighet” att förhålla sig till i en timme eller två och därefter avge alla dessa omdömen. Hur många barn runt om i landet satt i dessa sandlådor och blev bedömda som laboratorieråttor? Ganska många. Och precis som jag, gav dom upp att bli sig själva efter detta. Dom var tvungna. Bara det faktum att dom hamnat i denna samhällets sandlåda bådade inte gott. Det var som en tidig mönstring.

Såhär dryga femtio år efter anser jag att alla de djur jag nämnde är farliga i vilt tillstånd. Och att man inte ska närma sig dom. Kan man springa ifrån fem elefanter och rädda sig upp i ett träd, ja dom har man gjort en bedrift.

Tvärsöver vägen på en sluttning låg ett stort vitt hus med en aura, som sträckte sig över landskapet, av rikedom och makt. Gick man över den lilla grusvägen kunde man lätt ta sig uppåt mellan plommonträden och andra finare trädslag, till en liten stenmur med en trappa upp till uteterassen. Bara ett par stickiga krusbärsbuskar som ingen skött om fick man akta sig för, sen var man där. Där bodde fabrikör Rik och fru Rik. Dom gillade att grogga. Och morsan och va-fan-han-nu-hette gillade också att grogga. Några gånger i början av min vistelse på denna ort blev jag guidad runt i huset av en påtagligt berusad fabrikör Rik. På massor av väggar hängde souvenirer från alla de länder de besökt. Dom hade åkt jorden runt flera gånger. Men mest var det souvenirer från Afrika. Spjut, sköldar, fångstsnaror, masker m.m. Fabrikör Rik berättade om de vilda djuren och visade kort från deras safariresor. Han visste att det bara var flodhästen (ett noshörningshorn hängde på en vägg) som kunde försvara sig mot krokodilen. Andlöst sög jag i mig hans fantastiska berättelser. Att han i fyllan hittade på lite extra, och i villan kryddade med lite hemskheter förstod jag inte då. Det var för mig som sagor ur verkligheten och bevisen hängde där på väggarna. Jag hade ingen anledning att misstro honom, hans berusning var belevad, ja nästan andäktig.

Jag och mina mörtar, tänkte jag. Mörtar! Dom var så långt ifrån den stora djurvärld som jag kunde tänka mig. Då den Rike farbrorn glömt bort att han redan guidat mig en gång så blev det en runda till, men då han ständigt skulle fylla på sitt grogglas rymde jag hem. På verandan flödade skrönorna och groggarna. En av de många kvällar då jag som vanligt hade svårt att somna och ropade jag efter morsan. Det gjorde jag jämt. Då det var tyst i huset vågade jag mig ut på trappen och hörde skrål och festväsen uppifrån fabrikör Riks uteterass. Jag kunde urskilja min mors röst så jag smög mig över vägen och in bland träden. Då jag hunnit en bit hördes skrik och en gäll röst som skrek – Jag ska ta livet av mig….jag gör det nu… och ur mörkret uppenbarar sig fru Rik med sönderriven klänning och med ett spjut i handen. Hennes makeup hade runnit så hennes ansikte liknade en av maskerna jag sett på en av väggarna. Som en krigsmålning och efter henne kommer morsan skrikande och får tag på henne. Jag minns inte vad som hände sen. Och jag vet inte hur jag reagerade. I minnenas kammare har det lagrats som en av de dramatiska upplevelserna denna period. Kan inte komma ihåg att jag besökt någon djurpark eller på något annat sett dessa vilda djur som jag drömde om. Skjutvapen fanns det gott om i huset. Mitt sovrum var ett litet kyffe under spiraltrappan som utgjorde tornet på huset. Bredvid mitt sovrum fanns finrummet. Där var ett långbord, tjocka gardiner för fönstren och möblerna var övertäckta. Det användes bara vid högtidliga tillfällen och gläntade man på dörren dit dagtid åkte man på en örfil. I rummet bredvid bodde va-fan-han-nu-hettes 86-årige far. Han hade hittat en koppardaler från sextonhundratalet i ett potatisland på tomten. Han var övertygad att “tjyvar och banditer” var ute efter denna. Därför hade han en laddad gammal revolver på sitt nattduksbord. Han provsköt den några gånger. Oljade in den och såg till att den var laddad. Vi två sov på undervåningen. Jag spelade pajas för att få uppmärksamhet. Oftast slutade det med att jag fick stryk och blev utkörd. Jag gick och metade. Och vårt förhållande var spänt. Om jag legat och ropat på morsan varje kväll och skrikit – Mamma jag är rädd. Det ligger en senil gubbe med en laddad revolver härnere. Men det gjorde jag inte. Någon gång när jag spelade över sa jag åt gubben att ta sin daler i en skottkärra, gå upp till lanthandeln och köpa snus. – Ungjävel, skrek han och jagade mig runt huset med käppen i högsta hugg. Då jag sprang betydligt fortare var jag redan efter första varvet uppe i hans rygg där jag joggade lätt tills han tröttnade… En hagelbössa och ett annat dubbelpipigt gevär fanns där. Ibland sköts det sjöfåglar och änder. En skarv som fastnat i ett nät var bland det mest vämjeliga jag sett. I början då jag fiskat mycket mört som sen maldes ner till minkmat fick jag följa med upp till minkfarmen. Dessa var instängda i minimala burar i långa rader, dom klöste och skrek. Jag fick se när dom avrättades i elektriska burar. Det var hemskt. Till slut vägrade jag. Och på tv gick bröderna Cartwright, Så pistoler, vapen av diverse slag var en del av min vardag. Precis som djur och död.

Denne psykolog hade aldrig metat ihop med en katt på en liten träbrygga, timtals i sträck för att slippa de vuxnas fester, bråk och falskspel. Eller också blev jag tystad, fick lite stryk, blev utkörd och gråtandes förpassad till ensamheten där katten och metandet blev min tröst. Och hon borde väl ha förstånd att förstå att det inte fanns elefanter i Kvicksund…

Mälaren var ömsom mörk, ondskefull och skrämmande, men även en källa till tröst, lugn och ro. En morgon upptäckte jag en segelbåt som drivit in i vassen vid våran brygga, Där var det två män som festat och glömt gasolköket. Dom var stendöda. Dom lades upp mellan våra bryggor. Mig skickade dom iväg till skolan som vanligt. Då jag i skolbussen berättade om döingarna, var det ingen som trodde mig. När jag kom hem var det mer groggar än vanligt. En annan fiskare som brukade spela dragspel tog livet av sig efter att hans fru skurit av sig pulsådern på romerskt vis i ljummet vatten. Han hängde sig strax efter. Jag har ett starkt minne av den källartrapp som det sades han gjort det i. På en hylla stod ett stort akvarium med en gädda prydd av gamla enkronor. Då allt detta inte pratades om men påverkade morsans intag av diverse mediciner och alkohol så åkte hon in och ut på psyk.i V-ås.

Efter pälsauktionerna i samma stad kom hon hem klädd i en ny minkstola, lekte överklasskärring. Hon kunde lika gärna hängt mörtarna där på en gång, tänkte jag och mindes minkarnas skrik innan dom avlivades. Förmodligen sa jag det också då jag spelade en av mina roller, parodierade de vuxnas rollspel in absurdum. Att jag hade en stark rädsla och svårt att somna var kanske inte så underligt. Men brydde sig psykologen om det? En gång då morsan varit vaken hur länge som helst, städat hela huset från grunden till taknocken ramlade hon ihop. Hon lades in på psyk.akut. Då han-va-fan-nu-hette inte tålde mig ringde han någon han kände på barnavårdsnämnden, så kom det två tanter och hämtade mig. Körde mig till barnhemmet i Norberg. Olagligt skulle det visa sig. En ren kidnappning då ingen anhörig underrättats. Eller också struntade dom i det. Inför fullbordat faktum skrev morsan på ett papper så det blev lagligt. Såg det som en semester på ett vis. Och i en anteckning skriver föreståndaren “verkar mycket förståndig. Alltid sysselsatt med någonting. Leker bra med de andra barnen”. Men precis som alla andra miljöer jag vistades i så tog det slut. Alldeles för fort. Ända sen min ofrivilliga debut som omhändertagen för samhällsvård vid 10 månaders ålder, har greppet om spjälsängens galler, likt en fånges, behållit sin psykiska effekt av straff inom mig. Som ett kolli, vilket som helst, fraktades jag runt i en till synes oändliga karusell. Ibland inlåst på någon institution, eller utkastad av de vuxna, till sommarhem, sjukhus, fosterhem, barnpsyk och stundtals “hemma”. Eller som jag skulle kalla det ohemma.

Samhället stampade fram hela yrkeskårer för att se till att jag och andra barn skulle få en säker och trygg barndom. Och ändå gick det så fel. För de flesta av oss.

Var det, för att ta ett exempel, lämpligt att ge en sexåring neuroleptika och sömnmedicin som en slags ersättning för trygga relationer till stabila vuxna?

Så oj, vad människor jag lärde känna, eller snarare att dom skulle ta hand om mig. Till en början var jag tacksam för det. Men ju äldre jag blev, alltså runt åtta år så ruttnade jag på dom. Höll dock god min. Blev artig och lillgammal, i en anteckning från Eskilstuna Barnhem 1964 sägs det att jag är artig men “lite i överkant ibland”. Jag var alltså för artig! Trodde det skulle gå hem och att jag således var fredad och skulle få lite lugn och ro. Uppskattningsvis var det ett hundratal personer inblandade på ett eller annat sätt i min uppväxt och alla ville “peters bästa”. Så man kan säga att jag i början gick på det, mitt dumma fån! Dom kom, var artiga, visste alltid bäst och skulle ställa allt tillrätta för att sen bara försvinna. Hokus pokus borta. Döda för mig. Min uppväxt blev lite för mycket färd runt runt och inte var den väl. Alla tillfälliga relationer med alla möjliga “hjälpare” passerade revy och ändade alltför fort för att någonsin bli den djupare relationen jag skulle ha behövt. De första åtta årens alla separationer från alla som ville mitt “väl”, förvandlades till en insikt om relationers bräcklighet, skörhet och snabba avslut. Man måste vara andra för bli sig själv. Men vilka andra? Dom var ju så många! Och jag tyckte dom spelade teater, blandade sin betalda “humanism”, egennytta och sin sociala status till en rejäl grogg, svepte den varje morgon inför alla Peter som fanns. Och ändå skulle jag känna sorg då dom försvann, jag hade ingen annan känsla, jag var beroende av relationer!

Det var en hemsk upptäckt, och förvandlades till en frusen insikt i mitt inre, “en grå underton” som en läkare långt senare skulle karaktärisera det som. Blir man sviken i den processen som barn för att bli ett JAG, ja då skulle man själv svika gång på gång på gång…Man blev som dom andra, vare sig man ville det eller inte. Alla relationer blandades i mig till ett pussel som aldrig blir helt färdigt. Jag insåg tidigt att jag hade illusionen av ett jag. (jag blev på köpet en desillusionist) Och att spela roller i olika sammanhang blev min melodi i resan från barn till “vuxen”. Jag är fortfarande inte vuxen.

Peter – självporträtt, 2004

Att vara rolig dråplig på gränsen till det tillåtna blev mitt signum. Jag närmade mig det mörka inom mig, härmade de vuxnas beteenden in absurdum åkte på stryk. Men det var det värt många gånger.

Så när illusionen jag möter illusionen du i ett konstlat relationsmöte uppstår ett vakum. Då det aldrig blir till en i realiteten “riktig” relation, ja då blir den löjlig till slut. Den har ingen funktion att fylla. Men så är det ju! Växer du upp i ett samhälle där kannibalism, lögner och utsugning av olika slag är legio, ja, då får du fan i mig anpassa dig till det. Så jag gjorde det.

Många som frågar sig – Vem är jag? Saknar insikten att det bestämmer dom inte själva. Det sköter andra om åt dig, så skit i det du! Till syvende och sist är du bara en handfull aska. – Men jag tänker ju, invänder en del, – Gör du, svarar jag, hur fan vet du det? Och så kan jag hålla på i evighet då jag har blivit en elak, ond och misskännande människa. Sociologiskt är man väl summan av sina relationer, fast jag tvivlar på det också. Och ekonomiskt är man väl… äsch, jag orkar inte med den skiten också…

När man är sex, sju år och inser att man måste spela med, ja, då har man gett upp att bli en genuin människa, en egen person med integritet och allt annat tjafs som följer med det…allt från de gamla mästarna (Platon, Aurelius m.fl.) och fram till dagens moderna människa som gör allt för att inte vara en människa, utan ett offer för en epidemisk narcissism, självgodhet och ondska.

Därför har psykiatrin gett mig följande relationer genom åren.

Mallorol, Compodorm, Tryptizol, Lergigan, Atarax, Theralen, Propavan, Rohypnol, Sobril, Xnor, Stesolid, Anafranil, Zyprexa, Lyrica, Fontex, Ritalin, Nefadar, Lamortrigin, Doriden, Melatonin, Brintellix, Fluoxentin, Voxra, Flunitrazepam, Nitrazepam, Stilnoct, Edronax, Sertralin, Truxal, Iktorivil, Concerta, Haldol, Zopiklon, Oxascand, Efexor, Remeron, Zoloft, Buspar, Prozac, Nozinan, Sonata, Trilafon, Quetiapine, Temesta, Cipramil, Esucos, Antabus, Abillyfy, Cymbalta,Champix, Lamictal, Rivotril.

Har missbrukat subutex, metadon, amfetamin, alkohol, hasch. Om jag skulle publicera alla biverkningar av dessa mediciner skulle det bli minst 20 sidor text. Mina elektroniska recept som finns lagrade sedan 2005 till idag utgör 564 sidor.

Just nu tar jag Lyrica. Funkar uppåt och den har en sällsynt biverkan (jag är sällsynt!) nämligen “OLÄMPLIGT UPPTRÄDANDE” vilket denna text utgör bevis på.

Peter Danngren, Eskilstuna i oktober 2018

Illustrationer: Tommy Andersson .  Fast clown-bilden har Peter gjort själv

Källor och ordförklaringar:

Peter Gärdenfors: “Den svåra konsten att se sig själv” Natur och Kultur 2017

Aksel Sandemose: “En sjöman går i land” 1927

Gunnar Ekelöf: “Sent på jorden” 1952

Egna journaler från 1960-61-62-63

Sten Andersson: “Känslornas filosofi” Symposion 1992

Scott Stossel: “Generation Ångest” Brombergs 2015

Albert Camus: “Människans revolt”

Ordförklaringar:

Barbiturater: Grupp av sömngivande och lugnande medel med barbitursyra som det verksamma ämnet. Barbitursyra upptäcktes 1864. Barbiturater började användas som läkemedel 1903 (då Veronal kom på marknaden) och var fram till 1950-talet (då bensodiazepinerna introducerades) de vanligaste medlen mot ångest, oro och sömnsvårigheter. De har ansetts som starkt beroendeframkallande, har använts som narkotika och som medel att begå självmord. Förbjöds i Sverige 1984.

Alienation: Främlingskap i betydelsen anonymitet, isolering, bristande förankring i den omgivande sociala verkligheten, i politisk och kulturell verksamhet. På 1960-talet använde Blauner inom arbetsvetenskapen termen alienation, hämtad från Marx, för att beteckna den främlingskänsla som anställda upplever i sitt arbete. Se även Fromm, Marcuse, m.fl.

Carpe Diem: latin. Betyder: Fånga dagen.

Sandlådepsykologi: Olika tester. Projektiv metod för undersökning av egenskaper och psykiska störningar hos barn som består i att barn leker i en sandlåda med tillgång till ett stort antal leksaker (varierande mellan 200 och 360 i olika utformningar av sandlådemetoden)

Neuroleptika: Medel som används för att behandla psykoser. (min anm. var ej avsedda för barn)

Källa: “Natur och Kulturs Psykologilexikon” Utarbetad av Henry Egidius 2002”

Mallorol togs ur marknaden 2004. Då det uppdagades mycket allvarliga biverkningar bl.a. på hjärtat. Synskador och diabetes.

Compodorm avregistrerades 1977. Aktiva substanser var Amobarbital och Prometazin.

Liknande artiklar: