Peter Danngren om erfarenheten av sandlådelek med psyktant

Fragmentariska episoder ur ett brokigt liv (del 1)

Vi måste vara andra för att bli oss själva

(G.H. Mead “The Philosofy of the Present” 1959, sid 194)

1961 var ett jävla år. Det kalla kriget trappades upp. Under Paris broar flöt skjutna demonstranter i Seine.

Tio dagar efter min psykologutredning spärrar Öst-Tyskland av Berlin, först med taggtråd och sen byggs muren. Moskva måste ha fått rapporten att jag hade:

benägenhet att organisera verkligheten efter egna regler är tydlig, liksom i det sammanhanget ett visst drag av asocialitet” (Journalutdrag; Psykologutredning (Rudhe) Bender, Sceno och två sandlådor, rita din familj. Västerås Barnpsyk 3.8.1961)

Låt mig berätta om den utredningen! Ni kanske invänder:

– Varför då, ska det verkligen vara nödvändigt?

Ha lite tålamod bara så ska ni förstå varför…

Det var nämligen det, alltså tålamod, jag var tvungen att ha under denna “utredning”.

Kvinnan, jag tvekar inte om att hon var en kvinna, såg väldigt allvarlig ut till en början, var lite slarvigt klädd i en slags kjoldräkt av obestämbar färg. Men bara det att hon inte slog mig, fick mig att förstå att hon ville något med mig.

Men vad? Efter en stund då jag tecknat “min familj” så skulle vi leka. Kul, tänkte jag. Då jag liksom inte visste vad “min familj” betydde ritade jag mer abstrakt, personer som gick in i varandra och med lösa konturer utan skuggor…“han liksom förlorar sig själv och upphör med tecknandet först när pappret tar slut” (journalen).

Märkligt påpekande. Slutade inte hon skriva när pappret tog slut? Nåväl. Vi får återkomma till det senare, nu skulle vi leka!

Hon i en sandlåda och jag i den andra. Kul, tänkte jag igen, jag hade aldrig lekt med någon vuxen i sandlådor förut, Men icke! Hon ville inte! Hon ville bara titta på! Det låg något perverst över hela situationen. Jag petade mig i näsan; grävde fram en kråk … Hon kunde dock inte stava till perversion, utan skrev “perservaration” i journalen. Uppenbarligen saknade hon självinsikt eller ordbok – eller utbildning. Det kan göra detsamma. Efter den inledande manövern med artighet och småprat med ett för mig okänt leende, fick hon något allvarligt i blicken, tittade på min familjeteckning, tog av sig sina glasögon, slängde den allvarliga blicken ut genom fönstret liksom för att få en bekräftelse av något slag. Kanske, ja, jag säger kanske, var det för att få en skymt av en människa med konturer och skugga. Hon liksom fastnade där för ett ögonblick.

Så jag tog initiativet… fast hon skrev i journalen…“vill nog gärna dominera situationen”. Skitsamma. Jag var angelägen att få leka, hade med en hastig överblick konstaterat att bland samlingen av soldater fanns en halv pansardivision, jag hade aldrig haft tillgång till så avancerade stridsgrupper tidigare så jag satte igång direkt. Det blev en del pangande och skjutande då jag rekonstruerade fiaskoinvasionen i Grisbukten i Kuba tidigare detta år. Vilket inte var helt lätt efter de kortfattade nyheter TT sände ut i nyheterna på radion. 14 år senare skulle jag förstå varför det var så. Kommer till det senare… Plötsligt reser sig tanten, kommer fram till mig och säger lite barskt att jag ska leka i sandlåda två! Och bygga en bondgård!

– Varför det, säger jag, jag ska varken bli bonde eller arkitekt.

– Vad vill du bli då?

Hon replikerar så snabbt att jag blir liksom lite överrumplad. En vanlig förhörsteknik. Smyga in frågor i annat tal, en bisats blir ett påstående och så vidare. Jag samlar dock ihop mig och säger att det är väl lite väl tidigt att bestämma min framtida yrkeskarriär här och nu.

– Bondgård, säger hon bestämt och pekar på sandlåda två.

Hon återvänder till sin stol, suckar djupt och slänger återigen en blick ut genom fönstret. Jag tror hon sökte bekräftelse igen, tänkte jag hastigt samtidigt som jag petade på ladugården som ramlade ihop och blev till ett pussel. Jag skulle sätta ihop den igen, ja det var min uppgift. För att få taket på plats fick jag uppfinna en provisorisk lösning tills vidare, då någon, förmodligen för att jävlas med oss sexåringar, snott några delar. Då tanten såg allvarlig ut igen, och åter hade fastnat med blicken ut genom fönstret, smusslade jag upp en stump metrev ur fickan, bet av den, gjorde en snygg liten ögla att hänga upp ladugårdstaket med, Jag metade mycket på den tiden. Mycket roligare än schack, tänkte mycket då jag satt på den lilla träbryggan och det tyckte katten som satt bredvid mig också. Kommer inte ihåg om jag blev inlagd efter denna undersökning, men förmodligen blev jag det. Hittar dock inte några journalpapper om det.

Upprepa aldrig detta beteende hon visade prov på! Sitta nära och kolla in småbarn i sandlådor som leker, det är kriminellt eller borde vara det.

Jag tyckte synd om kvinnan, alltså psykologen, som lyckades förväxla verkligheten med två sandlådor med leksaker och papper och penna. Timmen kändes lång och hennes suckar under utredningen förföljde mig en hel vecka. På metbryggan senare sjöng jag på en låt jag hittade på i stunden, då mörtarna hade siesta och katten vid min sida kurrade förnöjsamt.

– Vad suckar tanten…hmhumhum hm då kalla krigets vindar över jorden drar hmhumhm…solo….hum mörtar jag fria dom gör…svängig melodi en blandning av Spotnicks, Harry Brandelius och någon psalm jag glömt namn och nummer på.

Har i efterhand forskat i vilka dessa Bender och Sceno var. Utan resultat. Säpos personalregister ger inga besked om verksamma agenter på fältet med dessa namn. Tror snarare att dom satt bakom väggen, kikade på mina perversa lekar med tanten, I små hål. Peeping Bender och Sceno…utvecklad metod både inom säkerhetstjänster och psykiatri världen över. Och samtidigt som jag lekte smittades alla på jorden efter kärnvapentester.

Morsan som var en lika flitig patient på nämnda klinik, jag var väl en av orsakerna till det, frågade mig en dag då hon precis kommit hem:

– Kommer du ihåg tanten som du lekte i sandlådorna hos?

– Ja, sa jag. För det gjorde jag. Ville inte ljuga i onödan, som dom vuxna gjorde hela tiden, ja ända tills dom druckit så mycket alkohol att dom nådde “nu-jävlar-ska-vi-reda-ut-det-här”–stadiet.

– Hon låg i sängen bredvid mig och sjöng arior om flygande skepp och resor ut i rymden, vi pratade inte mycket, men hon hälsade till dig och sa att du var ett riktigt a-barn, vad hon nu kan ha menat med det.

Asocial, tänkte jag. Och nu förstod jag med ens varför hon tittat ut genom fönstret då och då under vår sejour. Hon hade varit och sett “Aniara” på Operan och hon längtade bort. Långt bort. Bort från jorden. Hennes suckar har sedan dess hängt i ett hörn varhelst jag bott.

(Vi var samma suckars barn, samma vemodets veklingar, samma intuitiva inre oros-flyktingar)

Läkarjournal: Sättes på Mallorol 3x10mg och Compodorm till natten.

Med dessa mediciner löpande amok i min kropp och själ lärde jag mig slöhetens tålamod, invänta mörtens kamp mot kroken och sin död och jag brydde mig inte.

Detta inträffade innan mörtarna och de andra fiskarna hade blivit tvåkönade, deformerade i sina inre organ och djupt deprimerade. Bland annat av de mediciner jag åt då och äter fortfarande.

Men året därefter skulle en bok komma som med en kuslig träffsäkerhet skulle visa på vår kulturs och politiska idioti föra fram ett budskap vad allt detta hade för konsekvenser för både mört och människa. Rachel Carson`s “Tyst vår”.

Peter Danngren

Eskilstuna, september 2018.

Till del två (2) av berättelsen: klicka här!

Liknande artiklar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att använda kommentarsfunktionen förbinder du dig att:

  • Endast kommentera det som är relevant avseende artikelns innehåll.
  • Använda ett sakligt och vårdat språk.
  • Inte skriva kommentarer som innehåller personangrepp eller kan vara till skada för enskild person.
  • Inte kommentera samma kommentar upprepade gånger eller på liknande sätt störa eller sabotera diskussionen.

eFOLKET håller kontinuerlig uppsikt över publicerade kommentarer och tar bort kommentarer som bedöms bryta mot ovanstående punkter.

Kommentarer kan komma att raderas (gallras) sedan en viss tid förflutit efter publicering.

Kommentarer publiceras först efter granskning.

Läs vår personuppgiftspolicy