Nomineringsmöte i ett kubanskt bostadskvarter.

Om valsystemet i Kuba – och om hur det kan gå till på andra håll i Latinamerika

Kubas system före demokrati är unikt i världen, skriver Eva Björklund, Kuba-kännare och redaktör för tidskriften KUBA.

Kubas system för att välja folkets företrädare i beslutande kommun-, läns- och nationalförsamlingar, samt president och regering, är unikt. Det finns inget liknande i världen.

Kubas system har vuxit fram ur landets historia, ur en liten nations kamp för frihet, självständighet och människovärdiga liv. Det har varit en kamp mot 1800-talets spanska kolonialism och därefter mot supermakten USAs ständiga, aggressiva anspråk på att kontrollera öriket.

Historien har lärt Kuba att varken tillåta utländska krafter eller privat rikedom att styra eller påverka valen. Bara kubanerna själva nominerar och väljer sina företrädare, från grannskapsnivå och uppåt, utifrån deras insatser i kommunen, folkrörelserna, de statliga organen – och inte utifrån vallöften. Det är ett noga genomtänkt system för representativ och deltagande demokrati, där de valda regelbundet måste redovisa sin gärning för sina väljare.

Tänk er val till politiska församlingar utan partier, utan vackra vallöften, utan personkampanjer, utan pengars inflytande, utan tävlan om ekonomiska fördelar (inga mutor, inga arvoden, nästan bara fritidspolitiker utan löner). Hur skulle det kunna gå till?

Allmänna och hemliga personval på alla nivåer

Rösträtt från 16 år

Små valdistrikt

Nomineringar på kvartersnivå, kommunnivå och folkrörelsenivå

Alla valda har regelbunden redovisningsplikt inför sina väljarna, som kan återkalla mandatet.

Valda församlingar i kommuner, län och hela nationen

Val till national- och länsförsamlingarna äger rum vart 5:e år, till kommunförsamlingarna med 2,5 års mellanrum. Vartannat val till kommunförsamlingarna är starten på en halvårslång valrörelse med val till länsförsamlingar och nationalförsamling och slutligen president- och regeringsval, samt styrelseval i länsförsamlingarna.

Direktnominering på kommunnivå

Kuba har 168 kommuner uppdelade på 15 län, och den särskilda kommunen “Ungdomsön”. Kommunerna har i medeltal 50 000 invånare. Den största – Santiago de Cuba – har över 400 000 invånare, de minsta bara några tusen. Länens storlek uppgår i medeltal till 600-700 000. Stor-Havanna har dock 2,2 miljoner indelat i 15 kommuner.

Kommunerna är indelade i kommundelar med 3-10 000 invånare på landsbygd, och upp till ca 15 -60 000 i stadsbygd. Kommundelarna är i sin tur indelade i små geografiska valdistrikt med ca 1 000 invånare, men i de minsta kommunerna kan ett valdistrikt omfatta så lite som ett par hundra invånare. Distrikten är indelade i 2-8 grannskap eller byar – motsvarande CDR-kvarterskommittéernas upptagningsområden – med från ett 50-tal upp till ett par hundra invånare.

Nomineringarna till kommunalvalen sker direkt på öppna grannskapsmöten. Nomineringsdebatten är öppen, deltagarna känner varandra och röstar på dem de har mest förtroende för. De två som får flest röster blir nominerade till kommunförsamlingen. Presentationer med ålder, utbildning, yrke, medlemskap i organisationer, internationella insatser mm sätts upp på anslagstavlor på välbesökta platser runt om kommunen inför valen.

En USA-stödd dissidentkampanj försökte lansera 175 egna kandidater, men ingen av dem fick sina grannars förtroende.

Den 26 november 2017 ägde kommunalval rum i 24 365 vallokaler över hela Kuba, med en andra omgång 3 december. Av nominerade 60 870 kandidater valdes 12 515 ledamöter till landets 168 kommuner. Valdeltagandet uppgick till ca 86 procent, 4 procent blankröster och 4 procent ogiltiga.

Kommundelsnämnder för deltagande demokrati

I varje kommundel bildas en nämnd bestående av kommunförsamlingens ledamöter i kommundelen och representanter för grannskap, organisationer och verksamheter i kommundelen. De väljer en ordförande, som får gå igenom en kurs för att kunna sköta sitt uppdrag.

Det blir en slags kommundelsstyrelse för att se till att all verksamhet sköts som den ska, kanalisera klagomål från medborgarna och bidra till att lösa problem som de tar upp, eller som nämnden på annat sätt blir varse. Genom att kommundelens kommunfullmäktigeledamöter ingår i nämnden, finns direktkanal till kommunfullmäktige som kan fatta beslut om sådant som till exempel behöver finansiering, men de problem som kan lösas inom kommundelen stannar där. Det finns också direktkanal till alla folkrörelsers lokala organ.

Kommundelsnämnden ska följa utvecklingen och redovisa den i öppna möten med invånarna. Och alla ledamöter ska genomföra regelbundna öppna redovisningsmöten i sina distrikt, där väljarna kan besluta att genomföra nyval om de inte är nöjda.

 

Kommunerna nominerar kandidater till national- och länsförsamlingar

Inför valen bildas en valberedning i varje kommun med representanter för folkrörelserna: Fackföreningsrörelsen CTC, Kvinnoförbundet FMC, Småbondeförbundet ANAP, Kommittéerna för Revolutionens Försvar CDR, Elevförbundet FEEM och Studentförbundet FEU, med representanten för CTC som ordförande. De lägger förslag till kommunförsamlingen som nominerar kommunens kandidater till läns- och nationalförsamling.

Högt valdeltagande gav 53 procent kvinnor i Nationalförsamlingen

I valen till Nationalförsamling 11 mars uppgick valdeltagandet till 82,9 procent av 8 926 575 röstberättigade.

Giltiga valsedlar 94,42 %, Ogiltiga 1,26 %, Blankröster 4.32 %

Och kvinnorna blev för första gången de flesta med 53 procent av ledamöterna.

Presidentval 19 april

Den 19 april kommer den valda Nationalförsamlingen att konstituera sig och välja landets president. Inom sig väljer de 605 ledamöterna ett Statligt Råd bestående av en ordförande, en förste vice och fem vise ordföranden, en sekreterare och 23 ledamöter därutöver, sammanlagt 31 ledamöter. Ordföranden i Statliga Rådet blir tillika Kubas stats- och regeringschef.

Den 23 mars sker konstitueringen av länsförsamlingarna som väljer styrelse, ordförande och sekreterare.

Inga höga löner

Ledamöterna i Nationalförsamlingen får inga personliga fördelar eller ekonomiska lättnader. De behåller sina gamla arbeten och får tjänstledigt utan lön. Under tiden får de ersättning motsvarar lönen och traktamente för extra kostnader för att resa till och vistas i Havanna. Ledamöterna är skyldiga att hålla kontakt med sina väljare, lyssna på deras klagomål och förslag. Och regelbundet inför dem redogöra för sin verksamhet som ledamot. De kan när som helst få sitt mandat återkallat av sina väljare.

 

Något om val i övriga Latinamerika

Under 2018 kommer val att äga rum i 12 länder i Latinamerika, varav 7 presidentval: Costa Rica, Kuba, Paraguay, Colombia, Mexiko, Brasilien och Venezuela.

Vi har vant oss vid smutsiga valkampanjer i enstämmiga förhärskande bolagsmedia där progressiva kandidater eller presidenter, som inte går i USAs ledband, smutskastas i omfattande lögnkampanjer. Och vid våld och valfusk om någon ändå verkar kunna vinna. Kupper, hårda eller mjuka, blir följden om en sådan ändå vinner.

Honduras är ett talande exempel. När Manuel Zelaya 2009 vann på ett program med omfattande sociala och ekonomiska reformer, kidnappades han av USA och fördes ut ur landet. USAs förtrogna tog över, och vänstern förtrycktes våldsamt.

När vänstern ändå inför årets presidentval lyckades samla sig och folket kring ett ekonomisk, socialt, ekologiskt program för jämlikhet och jämställdhet, berövades de segern genom massivt valfusk, och de folkliga demonstrationerna slogs ned med hämningslös brutalitet.

Ett annat exempel är Paraguay. 2008 hade folket i Paraguay inspirerats av sina grannar och valt en vänsterinriktad antiimperialistisk president, Fernando Lugo. Det gillades varken av landets eliter eller USA, de konspirerade omedelbart för att bli av med honom. En kupp verkställdes. Lugo ersattes av Cartes, som plikttroget följt Washingtons påbud mot jordbruksarbetares och studenters protester.

Och så har vi de ”mjuka kupperna”, lögnaktiga mediekampanjer som tvingar bort mot USA och eliterna olydiga presidenter, som Dilma Rousoff i Brasilien och Christina Kirchner i Argentina.

Interamerikanskt Centrum för Politiska Konsulttjänster

I Latinamerika är detta en omfattande verksamhet och utövarna samlas i ALACOP (Latinamerikanska Föreningen för Politiska Konsulter). De har också en branschtidning ”Campaigns & Elections”. Den första latinamerikanen som valts in i tidningens ”Hall of Fame” är en venezolan vid namn Juan José Rendón. Som politisk strateg har han lett presidentvals- och andra valkampanjer i Honduras, Mexiko, Colombia, Venezuela, Dominikanska Republiken med flera. För Enrique Peña Nietos i Mexiko, Juan Manuel Santos i Colombia (som utnämnde honom till försvarsdepartementets chefsstrateg 2006) och Juan Orlando Hernández i Honduras (2010, efter Zelaya som störtades 2009), där han fått landets ”Premio Humanitario de Innovación”. I Venezuela anklagas han för att ha lett oppositionens valkampanj och den ekonomiska och psykologiska krigföringen som ledde till knapp seger 2015.

Rendón har också kallats “2000-talssocialismens värsta fiende”, särskilt fokuserad på Venezuela och alla som han kallar ”nytotalitära regimer”.

ABC International har utnämnt honom till ”en av världens 10 mest betydande politiska konsulter”, i klass med republikanen Karl Rove – rådgivare till George W Bush, och den som fått äran för dennes valkampanjsegrar, chef för Strategiska initiativ, politisk analytiker för Fox News m fl. I juni 2016 fick han politisk asyl i USA. (Källa Wikipedia)

Smutsig valpåverkan i Latinamerika

Andrés Sepúlveda, colombian, har i många år samarbetat med JJ Rendón som rådgivare i politiska kampanjer runt om i världen. Han greps i Colombia för att ha sålt hemlig information från förhandlingarna mellan Colombia och FARC i Havanna 2014.

Han avtjänar ett långt fängelsestraff och berättar – med hopp om lindrat straff – om sitt ”jobb”: ”Det var psykologiska operationer, rykten, smutskastning, hela den mörka sidan av politiken som ingen vill tala om, men alla känner till” säger han till Bloomberg Businessweek i Colombia.

Han berättar hur han har rest runt och riggat politiska kampanjer. För Peña Nietos kampanj i Mexiko fick han en budget på 600 000 US-dollar. Han ledde en grupp hackare som stal motståndares kampanjstrategier, manipulerade sociala media för att förlöjliga motståndare och mångfaldiga entusiastiska följare, installerade spionbuggar hos oppositionen osv.

Hans karriär började 2005 med småjobb som att vanställa eller krascha kampanjsidor, bilda spion-smutskastningsgrupper inför presidentval. För 12 000 – 20 000 US$ i månaden sålde tjänster som att hacka mobiler, klona hemsidor, skicka massmejl, och försvara sin uppdragsgivare mot detsamma.

Med sina gäng sägs han ha arbetat inför presidentvalskampanjer i Nicaragua, Panama, Honduras, El Salvador, Colombia, Mexiko, Costa Rica, Guatemala och Venezuela.

För det mesta uppnåddes målet, med Nicaragua, Bolivia och Venezuela som undantag.

(Källa Bloomberg Businessweek, 4-10 april 2016)

Eva Björklund

Liknande artiklar