Kjell Johanssons storpocket på nästan 900 sidor innehåller de tre romanerna Huset vid Flon, Sjön utan namn och Rummet under golvet. Dessa tre utgör en sammanhållen svit av romaner som han gav ut på Weiler förlag mot slutet av 1990 talet och några år in på 2000-talet.
Romansviten blev en stor läsarframgång. Kjell Johansson hyllades i både press, radio och tv för de tre böckerna. Han klev därmed fram till täten bland de nutida arbetarförfattarna. Och anses numera vara jämbördig med Per Anders Fogelström och Ivar Lo. Johansson har fått motta en stor mängd litterära utmärkelser genom åren, bland annat Ivar Los personliga pris vid två olika tillfällen. Kjell Johansson är sedan barnsben bosatt i Midsommarkransen, strax söder om Stockholm. Den förorten har han även skrivit om i sin roman Mammas gata som eFOLKET tidigare har uppmärksammat.
Handlingen i böckerna som ingå i sviten är förlagd till främst 1940- och 50-talet. Då var Midsommarkransen en utpräglad arbetarförort. Men det är inte om den så kallade skötsamma eller ens “ordinära” arbetarbefolkningen som Kjell Johansson berättar. Ljuset riktar han främst mot dem som återfanns på den absoluta bottennivån i Sverige under denna tid. Det vill säga de människor som det nästan aldrig pratades om i det då så oftast välordnade “Folkhemmet”. De marginaliserade. De utsatta.
Läsaren får i berättelsen följa en av dessa av umbäranden tyngda familjers liv. Fadern är alkoholiserad och på modern faller därför hela bördan av att hålla ihop familjen och kämpa med ekonomin – det som återstår av den när fadern har gjort av med det mesta på krogen.
Modern har styrkor som spelar stor roll i hennes kamp för familjens överlevnad, socialt och mentalt . Hon tar då och då med sig de två barnen, en pojke och en flicka, till biblioteket. Försöker att få barnen att förstå hur viktigt det är med böcker och att skaffa sig en utbildning senare i livet. Ibland köper hon böcker till sina barn fast hon kanske borde ha köpt nya lakan istället …
Kort sagt. Modern gör allt för sina barn så att de inte ska bli som deras far …
Det är en både humorfylld och vemodig berättelse att ta sig igenom. Det som bidrar till att man som läsare ändå vill läsa vidare är Kjell Johanssons vackra språk och hans ömsinta beskrivningar av dessa människor som stretar och kämpar i utkanten av det då framväxande Folkhemmet.
I någon borgerlig tidning stod det att Kjell Johansson hade skrivit ned “trasproletariatets testamente …”
Kjell Andersson
