Håkan Blomqvist intervjuar Kjell Östberg.
Intervjun har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Svensk socialdemokrati var på många sätt unik och välfärdsstaten sågs av många som tröskeln till socialismen. Men partiet deltog själv i nedmonteringen till förmån för nyliberala lösningar. Är vi nu vid slutpunkten för den socialdemokratiskt anförda arbetarrörelsens ”från mörkret stiga vi mot ljuset”? Nja, säger historikern Kjell Östberg i detta samtal med kollegan Håkan Blomqvist.
*******
Kjell Östberg, du har just kommit ut med en bok om svensk socialdemokrati för en internationell publik, The Rise and Fall of Swedish Social Democracy. Varför då?
– Jag fick en fråga jag inte kunde tacka nej till. Bakgrunden var det nyväckta intresse för socialism som uppstod när tusentals unga amerikaner samlades runt Bernie Sanders under förra presidentkampanjen. Många såg med beundran på erövringar som den svenska arbetarrörelsen gjorde. Förlaget, Verso, tyckte nog att det fanns all anledning att bejaka detta men samtidigt ge en lite mer sammansatt bild av socialdemokratins styrkor och svagheter.
Men är den svenska socialdemokratin så unik?
– Ja, för många intar svensk socialdemokrati en särställning i de senaste hundra årens politiska historia. Den svenska modellen sågs länge som ett attraktivt alternativ till kommunistisk planekonomi och kapitalism. Och forskare ansåg ofta att Sverige hunnit längst när det gäller välfärd, jämlikhet eller jämställdhet mellan könen. Och det var det socialdemokratiska partiet som ställdes i fokus.
Om vi börjar med framgångarna, hur ska man förklara dem?
– I boken ger jag två förklaringar. Dels partiets organisatoriska styrka. Dels partiets politiska huvudbudskap: att ge ett skydd mot den oreglerade marknaden genom den solidariska välfärdsstaten.
Socialdemokratin var verkligen ett folkrörelseparti. Det byggde inte bara på partiorganisationerna. Arbetarklassen var den självklara basen. LO organiserade 80-90 procent av arbetarna och fackföreningarna kollektivanslöt många till partiet.
Till Rörelsen hörde också Folkets Hus, ABF, PRO, Konsum, Hyresgästföreningarna, HSB, Folksam, A-pressens många dagstidningar, filmbolag och reklambyråer.
Partiet dominerade bruksorter och städernas arbetarkvarter, politiskt, socialt och kulturellt.
Partiet var en kollektiv intellektuell, för att låna ett uttryck från Gramsci. Medlemmarna skolades i studiecirklar och folkhögskolor och i att leda fackföreningar och kvinnoklubbar och snart också många kommuner. De allra flesta, också ledande politiker och tidningsmän, var själva från början arbetare.
Och hur utnyttjade man nu denna styrka?
– Inte minst genom att bygga välfärdsstaten. Ett första genombrott kom med Per Albin Hanssons regering 1932 även om starten blev blygsam. Två veckors semester, moderskapspenning och barnrikehus hann man genomföra innan andra världskriget satte stopp för reformerna. Nästa steg togs efter andra världskriget. En allmän sjukförsäkring genomfördes och framför allt den allmänna tilläggspensionen ATP.
Nu måste man se denna utveckling i ett internationellt perspektiv. Krigsslutet 1945 ledde fram till en världsomfattande radikalisering som ökade trycket på sociala reformer underifrån. I Sverige hade vi den stora Metallstrejken.
Det var en av anledningarna till att det blev allmänt accepterat att staten skulle ta på sig en ökad roll för att bygga upp samhället efter kriget. Den innefattade också att bygga bostäder och ge arbetarna sjukvård och omsorg och deras barn utbildning för att tillgodose behovet av allt bättre utbildad arbetskraft. Uppkomsten av efterkrigstidens välorganiserade välfärdsstat är inte något som bara kan förknippas med svensk socialdemokrati. Den byggdes också av tyska kristdemokrater, engelska tories, japanska liberaldemokrater och, periodvis, av amerikanska demokrater. Och fram till i mitten av 1960-talet skilde sig inte nivån på den svenska välfärden från andra ledande industriländer.
Om man ska tala om något svenskt särdrag är det i så fall den universella karaktär på det program som genomfördes. Reformer som sjukförsäkring och ATP skulle omfatta alla som arbetade.
När inträffade då socialdemokratins gyllene år?
– Det mesta av det som vi idag associerar med den socialdemokratiska välfärdsstaten genomfördes faktiskt under några intensiva år på 1970-talet. De sociala reformer som klubbades då var de mest omfattande som genomförts någonsin, ja, kanske någonstans.
Då genomfördes bland annat en omfattande sjukförsäkringsreform, enhetstaxa vid läkarbesök, förbättrad arbetslöshetsförsäkring, bostadsbidrag, 40 timmars arbetsvecka, fem veckors semester, betald föräldraledighet, kraftigt höjda barnbidrag, fri abort och beslut om daghem för alla barn. Miljonprogrammet byggdes i huvudsak under denna period.
Och kanske viktigast: med få undantag var alla skolor, universitet, sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden och daghem offentligt finansierade, ägda och drivna. De kommunala bostadsbolagen var landets största hyresvärd. Välfärdsstaten var till största delen ställd utanför marknaden.
Rörelsen var större och starkare än någonsin Men samtidigt var välfärdsstaten inte bara socialdemokratins skapelse. Vad som hände går inte att förstå om man inte ser den roll som tidens alla sociala rörelser med fackföreningarna i spetsen spelade.
De vilda strejkerna, som faktiskt aktivt motarbetades av socialdemokrater, pressade fram en omfattande facklig lagstiftning, viktigast var LAS. Den nya kvinnorörelsen i Grupp 8 knöt allianser med de traditionella kvinnoförbunden och gick ut på gator och torg för att kräva för daghemsutbyggnad och fri abort. Välfärdsstaten var först och sist ett resultat av klasskamp.
Höll Sverige rent av på att bli socialistiskt?
– Ja, många, också socialdemokrater, ställde frågan om en välfärdsstat utanför marknadens kontroll skulle kunna användas som hävstång för ett annat samhälle. SSU krävde att makt och ägande skulle överföras från privatkapitalet till folkvalda organ och fackföreningar.
Broderskap, nuvarande tro och solidaritet, krävde en ekologisk socialism som kunde avskaffa kapitalismen för att rädda miljön. Och LO krävde löntagarfonder som utmanade kapitalets makt och ägande över industrin.
Men här gick reformismens gränser. Funktionssocialismen hade, sedan tankarna för första gången formulerades av den unge typografen Nils Karleby på 1920-talet, varit den svenska socialdemokratins rättesnöre. Lite tillspetsat kan man säga att reformerna var allt, målet inget. Man krävde politiskt inflytande över samhället och en stark offentlig sektor, men det privata ägandet har man aldrig velat utmana.
Istället har man eftersträvat ett nära samarbete med kapitalet. I väntan på ett socialistiskt samhälle någon gång i framtiden var det bara en välfungerande kapitalism som kunde skapa den ekonomiska tillväxt som krävdes för att bekosta välfärdsreformerna, menade man. Särskilt väl fungerade samarbetet under den svenska modellens glansdagar på 1950- och 60-talet. Då utvecklades starka korporativa klassamarbetsstrukturer, framför allts symboliserat av Saltsjöbadsavtalet, som i praktiken innebar att LO lade ner strejkvapnet för att inte äventyra tillväxten.
Det som hände på 1970-talet var att delar av arbetarrörelsen gjorde uppror mot den svenska modellen och krävde makt över produktionen. Där slog ledningen stopp.
Visst förändrades mycket under 1970-talet och Sverige fick antagligen världens starkaste välfärdsstat. Men någon hävstång till ett annat samhälle blev inte välfärdsstaten.
Och istället förlorade socialdemokraterna valet 1976 och förlorade regeringsmakten efter 44 år. Hade välfärdsstaten blivit för stor?
– Idag är det populärt att hävda att det var Pomperipossas fel. Förlusten tillskrivs en tidningsartikel av Astrid Lindgren där hon i sagans form berättar om häxan Pomperipossa som var tvungen att betala 102 procent i marginalskatt. Hon blev tillrättavisad av finansminister Sträng som myndigt hävdade att Astrid var duktig att berätta sagor men betydligt sämre på att räkna. Snart visade det sig att hon visst räknat rätt, hon betalade faktiskt 102% i skatt på en del av sin inkomst (en regel som förresten tillkommit på förslag att Folkpartiet)
Men att valförlusten skulle vara ett skatteuppror har mycket litet empiriskt stöd.
I en SIFO-undersökning strax efter valet nämnde bara 13 procent skattetrycket som en viktig valfråga. Uppslutningen bakom välfärdsstaten var i själva verket massiv vid denna tid. Ja, så stor att den fortsatte att växa när den nya borgerliga regeringen trädde till. Valförlusten berodde istället på kärnkraftsfrågan. Några hundra tusen kärnkraftskritiska väljare valde att rösta på Centern istället för den kärnkraftsvänliga socialdemokratin.
Men man kan också se förlusten som en misstroendeförklaring mot vad många såg som en allt mer maktfullkomlig socialdemokrati – övertydligt demonstrerat av Stängs dryga uppträdande mot Astrid Lindgren. Protesterna mot tondöva kommunalpolitiker och fackpampar som åkte på semester till Francodiktaturen i Spanien haglade under det radikala 70-talet. Och IB-affären visade att socialdemokraterna inte drog sig för att använda den militära underrättelsetjänsten för att övervaka vietnamdemonstranter och strejkande arbetare.
Och nu börjar nedgången, eller?
– Jo, det mesta av det som en gång varit socialdemokratins styrka har idag eroderat. En avgörande orsak, menar jag, är det skifte i synen på välfärdsstaten som ägt rum. Välfärdsstaten hade länge setts som en viktig faktor för tillväxt. När Socialdemokraterna efter valförlusten 1976 återvände till regeringstaburetterna 1982 förändrades detta synsätt i grunden. Partiets ekonomiska politik anpassades till tidens nyliberala idéer. Utgifterna för välfärd sågs i allt större utsträckning som en kostnad som hindrade tillväxten. Men välfärden måste också effektiviseras, menade S~regeringen och lösningen var en ökad marknadsanpassning. Också socialdemokraterna accepterade avregleringar, konkurrensutsättningar och privatiseringar av offentlig verksamhet, även om man försökte motivera en del av besluten med att det bara så var det möjligt att rädda välfärden.
Resultatet har blivit en gradvis urholkning av det sociala trygghetsnätet. Sverige kan inte längre självklart betraktas som ett nordiskt välfärdssamhälle, har den ledande välfärdsforskaren Joakim Palme konstaterat. Samtidigt ökar de ekonomiska klyftorna snabbare i Sverige än i något annat OECD-land.
Och rörelsen…?
– Att partiet inte längre självklart är garanten för skyddet mot ekonomiska kriser har fått stora konsekvenser för rörelsen. Framför allt har Socialdemokraterna tappat sin särställning i arbetarklassen och hotas idag av Sverigedemokraterna; bland männen är SD sedan länge störst.
Partiets medlemsantal har rasat. En miljon medlemmar försvann när kollektivanslutningen från LO upphörde 1991. Ytterligare två tredjedelar har förlorats sedan dess. De flesta medlemmar är över 60 år gamla. Den fackliga organiseringen har sjunkit kraftigt, bland yngre arbetare är färre än hälften organiserade. Ungdomsförbund och kvinnoförbund har tappat de flesta av sina medlemmar. A-pressen har gått i konkurs, många Folkets hus har sålts eller kommunaliserats. Och partiets ledning rekryteras från ett allt snävare socialt skikt, långt ifrån sina medlemmar och väljare.
Avslutningsvis citerar du i boken den grekiske forskaren Gerassimos Moschonas som skriver att ”när socialdemokratin förlorat sin roll som den som företräder arbetarklassens intressen och brutit med de politiska och programmatiska rötter som vuxit fram ur detta arv återstår bara ett maktparti utan ideologisk kompass”. Om jag förstår dig rätt menar du att det gäller också för svensk socialdemokrati
– Partiets utveckling de senaste åren illustrerar ju detta på ett nästan övertydligt sätt. Ta bara de många eftergifter man gjorde till centern och liberalerna efter valet 2018 för att få behålla regeringsmakten. Utan att tveka tog man bort värnskatten, sålde ut LAS och lovade att inte motsätta sig några privatiseringar. För att inte tala om valet 2022.
Medan väljarnas viktigaste fråga var sjukvård och klimatkrisen accelererade accepterade socialdemokraterna högerns och sverigedemokraternas dagordning och kastade sig in i en överbudspolitik om hårdare straff och tuffare tag mot invandrare. Fortast snurrade kanske kompassen när partiet på några veckor och utan varje seriös intern debatt kastade 200 år av formell alliansfrihet på sophögen och ansökte om medlemskap i NATO.
Men partiet har ju tillsatt ett tiotal arbetsgrupper ”för en uppdaterad samhällsanalys och politikutveckling”. Kom inte valnederlaget 2022 att leda fram till en ordentlig omprövning av den förda politiken?
– Det ska bli intressant att se vad som händer. De politiska slutsatserna återstår fortfarande. Någon uppdaterad samhällsanalys hittar man knappast i de rapporter som presenterats. Länge var ju socialdemokraternas förmåga att knyta till sig ledande samhällsforskare en av partiets styrkor. Men de här arbetsgrupperna leds i allmänhet av proffspolitiker med få andra erfarenheter och sekreterarna är hämtade från kommunikationsavdelningar eller riksdagsgruppernas kanslier.
“De uppdaterade samhällsanalyserna” består i regel av ett tiotal tunna sidor där de flesta följer samma mall. Man konstaterar sorgset att utvecklingen gått år fel håll de senaste årtiondena, klyftorna ökat och välfärden minskat. Felet är i huvudsak nyliberalismen, marknaden och de borgerliga regeringarna även om man klädsamt konstaterar att socialdemokraterna nog varit för passiva. Något underlag för långtgående omprövningar utgör rapporterna knappast.
Men ändå det finns anledning att vara uppmärksam på ett återkommande tema. Det framgår klart att för socialdemokraterna är invandringen nu en central förklaring till samhällsproblemen. Tydligast framgår det i två rapporter som behandlar kriminalpolitiken och “framväxten av parallellsamhällen”. Särskilt i den senare rapporten förekommer resonemang om nationalism och svenskhet som är tydligt inspirerade av forskare på den politiska högerkanten. Vilka politiska slutsatser man kommer att dra av det finns anledning att följa med en viss bävan.
Så är den socialdemokratiska sagan om arbetarrörelsens marsch ”från mörkret stiga vi mot ljuset” över nu?
– Nej, så enkelt är det som tur är inte. Mycket av det som arbetarrörelsen skapat lever kvar. Framför allt uppslutningen bakom idén om den solidariska välfärdsstaten.
Och även om mycket av rörelsen försvagats till oigenkännlighet är den fackliga rörelsen fortfarande stark, åtminstone i ett internationellt perspektiv. Och kämpande sjuksköterskor och kanske också Teslastrejken visar vilken kraft den kan utveckla så länge LO-ledningen inte lägger sin kalla hand över den.
