I denna artikel tar Anders Karlsson upp nödvändigheten av insatser för en kultur som uppmuntrar och stödjer inte bara läsandet utan också skrivandet inom arbetarklassen. Detta som ett led i strävandena att skapa ett jämlikt, hållbart och anständigt samhälle.
Ann-Sofie Hermansson uppvisar, utifrån vad som är gängse inom dagens socialdemokrati, en något annorlunda arbetslivskarriär. Som ung var hon truckförare på Volvo, varefter hon läste sociologi på universitetet, steg i graderna inom partiet och blev till slut under några år kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. En intern konflikt inom S förpassade henne bort från den positionen.
Det unika var dock att hon inte hamnade på någon annan välbetald syssla inom det socialdemokratiska etablissemanget utan istället återgick till arbetarklassen – denna gång som renhållningsarbetare.
Med jämna mellanrum skriver Hermansson nu gästkrönikor i Göteborgs Posten; om arbetarklassens situation i dagens Sverige i allmänhet och vardagen som renhållningsarbetare i synnerhet. Ett tema som hon ofta återkommer till är att arbetare är så osynliga i dagens mediala verklighet; att nyhetsbevakningen sällan intervjuar någon arbetare, att de två miljoner anställda som på många sätt utgör samhällets ryggrad förvisats ut i marginalen.
Hermansson utför en betydande gärning när hon inför en bredare allmänhet håller upp ett fönster mot arbetarvärlden. Men hur ska vi kunna ändra på de rådande sakernas tillstånd? Likt en röd tråd genom de angelägna uppgifterna att inte minst utveckla Vänsterpartiet till ett ekosocialistiskt arbetar- och massparti, och omvandla LO till en kämpande och demokratisk fackförening, tror jag att det handlar om att vi som arbetare på en mängd olika sätt måste erövra – och återerövra – det skrivna ordet.
Visst borde Vänsterpartiet satsa på att ge ut en egen dagstidning, en socialistisk röst som tränger igenom etablissemangslarmet och visst måste det till en uppryckning av den fackförbundspress som under flera decennier gått kräftgång. Men det måste följas av att betydligt fler arbetare själva fattar pennan, något som jag tror är en avgörande pusselbit för en växande yrkesstolthet, medvetenhet och kampvilja. Känslor blir tankar, tankar blir ord och ord transformeras slutligen om till handling.
En relativt nära väg för att sprida erfarenheter, åsikter och insikter är arbetsplatstidningen eller, om själva begreppet klingar alltför pretentiöst, ett gediget och regelbundet återkommande informationsblad; att tillsammans skapa något av det slaget kan i sig bidra till kollektivets sammansvetsning och utgöra en möjlighet för flera arbetare att för första gången ordentligt fatta pennan.
Jag tror dessutom att arbetarlitteraturen har en viktig funktion att fylla. Själv är jag medlem i Föreningen Arbetarskrivare. Vi ger en gång i kvartalet ut tidskriften KLASS, med bland annat noveller, romanutdrag, författarporträtt, internationella nedslag samt recensioner av nyutkommen litteratur.
Förutom det trycker vi och distribuerar vartannat år en antologi med texter skrivna av föreningens medlemmar – i dagsläget runt 400 – och årligen premierar vi en lovande textskapare med ett stipendium. Som medlem får man även månatligen ett föreningsmejl med en kontinuerlig uppdatering av vad som händer på det arbetarlitterära frontavsnittet. Årsavgiften som medlem uppgår i dagsläget till 250 kronor, vari även ingår en prenumeration på KLASS.
Arbetarlitteraturen har under senare decennier upplevt en markant renässans, vilket Rasmus Landström tydligt åskådliggör i sitt portalverk Arbetarlitteraturens återkomst (2020). Årligen ges en uppsjö av böcker ut, som med en god stilistisk kvalité och utifrån skilda perspektiv speglar arbetets värld. Den stora utmaningen är dock att ge all denna angelägna litteratur en vidare spridning. Nuet formligen ropar efter ett förlag med rejäl förmåga att göra avtryck, ett förlag som enbart ägnar sig åt utgivningen av arbetarlitteratur – säkerligen finns det mer än en Moa, Ivar Lo eller Aino Trosell som ännu döljer sig i skuggorna!
Anders Karlsson
