NYÅRSTANKAR

SNART SKA KLOCKORNA ljuda över nejden, ett nytt år rings in och alla som har till uppgift att förmedla förhoppningar vill gärna tro att det nya året kommer att bli bättre än det vi lämnar. Tron på ett bättre år hämtar de hos en brittisk artonhundratalsskald, Alfred Tennyson, vars ord om allt som ska ringas ut i den bistra nyårsnatten hittills aldrig har förverkligats men ändå alltid får lysa vägen in i det nya året.

När nyårsnattens förhävelser, inte sällan utbringade till nationalsångsskrålande, lagt sig är vi tillbaka på nollpunkten.

Om ett par månader vänder ljuset tillbaka, dagarna blir längre, solen trevar, det droppar från taken. I USA lägger Donald Trump fast sin politik under de första hundra viktiga dagarna. Ingen förväntar sig något gott, är frihandeln eller muren det första han ger sig på?

Efter snön tar vitsippsbackarna över, lärkan hörs så ofta att vi nästan glömt att den varit borta, snart vippar sädesärlans långa stjärt i solskottet. Vi gläds åt gullviva och konvalj, svalor klättar på himlens stegar och i Frankrike väljs Marine Le Pen till president.

Det sista är väl ändå inte möjligt? Det sa man om Brexit och Trump också. Nyss höll Österrike på att få en president vars parti har rötter i nazismen, och de är fortfarande landets största parti.

Här hemma kan det inte bli så. Inte? För sex år sen var Sverigedemokraterna en omöjlighet. Idag är de landets tredje största parti och allt fler borgarröster talar öppet om samarbete för att få bort svetsarn, som han föraktfullt kallas över middagarnas vita dukar.

När semestern nalkas upptäcker stuguthyrarna på Gotland att det är långt ifrån fulltecknat, särskilt på östsidan. Man vet ju aldrig, så spanar de över havet.

Att sia och spå, särskilt om framtiden, är vanskligt, sa Salig Dumbom på sin tid. Det har inte blivit lättare sen dess.

För sextio år sen började jag arbeta i konditori. När kvinnorna ville ha hjälp att lyfta tunga kittlar och tråg svarade männen: Kämpar inte du för lika lön? Då får du förbanne mig lyfta lika tungt som karlarna.

Det har inte blivit bättre sen dess. Tvärtom. Än idag tjänar kvinnor mindre än män, dessutom är de mer utsatta än för sextio år sen. Idag är fritt fram att kalla dem för vad som helst, ända till ministernivå. Att ge sig på dem inom hemmets väggar, vid offentliga tillställningar eller utomhus betraktas nästan legitimt och får inte sällan sanktion vid rättegångar, som hellre friar eller sänker lägre instansers domar.

Är det för mycket begärt att alla män ska avge ett nyårslöfte: att upphöra med all förnedring och våld mot kvinnor?

Så kan vi göra världen bättre, hur det går för den i övrigt får vi avvakta med.

Håkan Boström

Liknande artiklar: