På Carlssons Bokförlag har nyligen utkommit en bok (Socialism på Jiddisch – judiska Arbeter Bund i Sverige) om hur, under några år efter Andra världskriget och Förintelsen, spillror av den en gång så starka judiska arbetarrörelsen Arbeter Bund hamnade i bland annat Torshälla och Eskilstuna.
Författaren Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, har har som akademiker med marxistisk grundsyn och stående politiskt rejält till vänster, under alla år ägnat sin forskning och sitt skrivande åt arbetarklassen och arbetarrörelsen. Den övergripande historiken över svensk arbetarrörelse, med titeln Den röda tråden (Röda rummets förlag) kom 1989. I den kritikerhyllade biografin Gåtan Nils Flyg och nazismen (Carlssons, 1999) berättar Blomqvist den om den den forne svenske kommunistpartiledaren och tillika ledaren för Socialistiska Partiet, ett anti-stalinistiskt part som under stor del av 30-talets samlade fler medlemmar, fackföreningsaktivister och väljare än det Moskva-trogna partiet. Flyg kom att leda en spillra av partiet i riktning mot samarbete med svenska högerextremister och till kontakter med nazi-Tyskland. Efter Flygs död 1943 gled den ständigt krympande medlemsskaran över i öppen anslutning till nazismen. I Kommunismens hot och löfte (Carlssons Bokförlag, 2002) var Håkan Blomqvist tillsammans med kollegan Lars Ekdahl redaktör för. Hans doktorsavhandling gavs ut med titeln Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (Carlssons, 2006). Efter Guldåldern – arbetarrörelsen och fordismens slut, redaktör tillsammans med Werner Schmidt, kom 2012; även den på Carlssons förlag.
Håkan Blomqvists engagemang har i hög grad utifrån ett internationalistiskt perspektiv varit inriktat på hur olika grenar inom arbetarrörelsen förhållit stig till etnicitet, nationalitet, nationalism och rasism. I boken Myten om judebolsjevismen – antisemitism och kontrarevolution (Carlssons, 2013) uppmärksammar han hur judefientligheten och antikommunismen förenades och sammankopplades inom konservativa och nationalistiska strömningar under mellankrigstiden.
I boken om den judiska arbetarrörelsen Bund belyser Håkan Blomqvist en rörelse som idag endast få, även inom arbetarrörelsen, har kunskaper om. Den socialistiska rörelsen Bund bildades 1897, som en politisk och kulturell organisering av en stor del av den talrika judiska arbetarklassen i det ryska tsar-väldets västra del (Litauen, Vitryssland, Ukraina och, framförallt, Polen).
Det ryska socialdemokratiska partiet bildades året efter, 1898. Också till det partiet anslöt sig många med judisk bakgrund, i praktiken alltid sekulära, ickereligiösa judar. Inom det socialdemokratiska partiet förhöll man sig kritisk till att judar “avskiljde” sig från andra genom att, som i fallet Bund bilda en egen rörelse.
Håkan Blomqvist understryker att Bund emellertid inte alls karaktäriserades av separatism och etnisk självtillräcklighet. Rörelsen var uttalat internationalistisk och såg sig som en del i av den världsomspännande socialistiska arbetarrörelsen. Bund tog också konsekvent avstånd från den så kallade sionistiska rörelsen, som under 1800-talets senare del uppstått i Västeuropa. Den sionistiska rörelsen bars upp av delar av den judiska medelklassen, och målet var att upprätta en judisk stat i Palestina.
Bund kritiserade sionisterna för att den i praktiken hamnade i samma position som antisemiterna: Att judar inte kunde eller borde leva i europeiska länder som de var bosatta.
Sionismen såg också av Bund som ett kolonialistiskt projekt, och de facto som en reflex av den i Europa florerande idén att européer besatt en “rätt” att kolonisera och att undertrycka folk utanför Europa. Bunds ståndpunkt var att kampen mot antisemitismen skulle föras här, där man befann sig, och att denna kamp var en kamp för socialismen och internationell solidaritet, i samverkan med andra delar av den socialistiska arbetarrörelsen.
Också den icke-religiösa inriktningen var en en självklarhet för Bund. Judiskheten bottnade för Bunds medlemmar kultur och språk. Och språket var inte hebreiskan, som sionisterna och religiösa vurmade för, utan jiddisch. Vilket var ett språk som med influenser från tyska, ryska, polska och hebreiska uppstått bland judarna i östra Europa.
I boken Judebolsjevismen har Håkan Blomqvist understrukit att det är endast i östra Europa som vi från och med 1800-talet kan finna en talrik judisk arbetarklass. Och en judisk bondeklass. Samtidigt inledde regimen under 1800-talet en förnyad anti-semitisk agitation. Avsikten var att kanalisera socialt och politiskt missnöje i för regimen bekväm riktning.
Judarna i västra Ryssland, Ukraina, Polen och Litauen levde segregerade från den övriga befolkningen, i judiska byar och stadsdelar. Inom de judiska utvecklades en klassuppdelning. Även där stod arbete mot kapital. Och Bund var ett uttryck arbetarnas klasskamp.
Det är lätt att inse att formeringen av en judisk socialistisk massorganisation som Bund var något som reflekterade just de östeuropeiska speciella realiteterna. Något liknande hade aldrig kunnat uppstå någon annanstans.
Den kritik som förekom inom andra delar av arbetarrörelsen, och som gick ut på att anti-semitiska attityder bäst motverkades genom att judar inte avskiljde sig i en egen organisation, kan förefalla bestickande. Men inom Bund såg man inte saken så. Genom att bilda en judisk organisation som kämpade sida vid sid med andra delar av arbetarrörelsen, för de gemensamma socialistiska målen, skulle de arbetare som påverkats av den anti-semitiska propagandan hjälpas till insikt om antisemitismens reaktionära ursprung och funktion.
Pogromer och utbredd antisemitism var en realitet i östra Europa, och behovet av den trygghet som en egen rörelse kunde ge framstår som minst sagt begriplig. Och självtillit och självrespekt är förvisso inte liktydigt med självtillräcklighet.
Under mellankrigstiden behöll Bund sin starka ställning i Polen. I val i slutet på 30-talet röstade 60 procent av Warszawas judiska befolkning på Bund.
I Polen fanns en stark nationalistisk och antisemitisk strömning. Med den nazi-tyska inmarschen 1939 inleddes den totala katastrofen. I förintelselägren tillintetgjordes större delen av östra Europas judar.
När Warszawas judiska ghetto 1943 skulle tömmas och de redan utsvultna och pinade invånarna skickas till Auschwitz och Treblinka, utbröt ett heroiskt uppror. Det var i sanning heroiskt, därför att det naturligtvis saknade utsikter att segra i konventionell mening. I spetsen för upproret stod Bunds ungdomsorganisation, i samverkan med kommunister, socialdemokrater socialistiska sionister. I ruinerna och kloakerna, med hemmagjorda handgranater och insmugglade pistoler höll motståndarna stånd mot nazisterna artilleri och kulsprutor under en hel månad. Redan 1942 före upproret hade 300 000 av ghettots invånare skickats till förintelselägren. Efter upproret sändes de återstående 49 000 till förintelsen. 7000 judiska motståndare hade stupat i upproret.
Efter kriget var Bunds massbas fysiskt tillintetgjord. Anti-semitiska pogromer förekom i Polen även efter krigsslutet. En stor del av vad som återstod av Bund sökte sig utomlands. Bland annat till Sverige. Hösten 1945 inhystes cirka 50 unga kvinnor och män från Bund i Mälarbadens Herrgårdspensionat i Mälarbaden, utanför Torshälla. En annan grupp bestående av 35 bundister inhystes 1946 i tre baracker i Eskilstuna, Erlandsgatan. Håkan Blomqvist har försett sin bok med många fotografier på bundisterna i Sverige. Särskilt på gruppen som bodde i Mälarbaden.
Bundisterna i Sverige inledde samverkan med det svenska socialdemokratiska partiet. Jiddisch-litteraturen och förvaltandet av det socialistiska ideologiska arvet blev kittet som band bundisterna i exilen samman. Avståndstagandet från det sionistiska projektet kvarstod.
Håkan Blomqvist citerar ur en artikel i den socialdemokratiska Eskilstuna-tidningen FOLKET, med rubriken “Festlig kväll hos judiska socialister i Mälarbaden”:
De konstnärliga talangerna och den starka socialistiska stämningen bland dessa unga judar samverkade till att ge de svenska gästerna ett starkt intryck av vad denna rörelse måste ha betytt socialt och kulturellt och fortfarande kan betyda i den internationella socialismen och dess kamp för ’en friare, skönare, yngre och klokare värld’ som man bl.a. sjöng om under kvällen.
Men Bunds tid var förbi. Grupperna i Sverige decimerades snabbt. New York och Melbourne blev viktiga samlingspunkter för Bunds överlevare. Många höll genom livet fast vid Bunds principer. Många kom i exilen att ivrigt verka inom arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer. Men i östra Europa fanns inte längre förutsättningarna för en organisation som Bund – av den fruktansvärda orsaken att den judiska befolkningen systematiskt till större delen utrotats. Och i väst saknades den unika geografiska och demografiska struktur som öst medfört att skapandet av en särskild judisk arbetarrörelse naturligt växte fram.
Håkan Blomqvists bok om Bund berättar om gren av den internationella arbetarrörelsen som vi alla bör minnas med respekt, sorg och värme.
