Hamnen i Melilla besöks av många båtburna och välbeställda européer. FOTO: Jacek Kijewski / pixabay.

NATO och blodbadet vid Melilla

En av punkterna vid NATO:s toppmöte i Madrid i slutet av juni handlade om att bekämpa migration på militär nivå. De styrande i krigsalliansens medlemsländer – som etablissemanget i Sverige ansökt om medlemskap i – ser mänsklig migration över Medelhavet som en fara, som en form av krig­föring och som ska besvaras med militära medel.

NATO-länderna avviker därmed från en väsentlig del av de mänskliga rättig­heterna.

Den 27 juni rapporterade europeisk media att “37 personer dog” vid Melilla-gränsen när de försökte ta sig in i Spanien. Melilla är ett litet spanskt område vid nordafrikanska Medel­havskusten, med landgräns mot Marocko.

Pedro Sánchez, Spaniens premiärminister, kallade försöket att ta sig över stängslet som en “våldsam attack mot vårt lands territoriella integritet”. Han varken beklagade eller uttalade kondoleanser till offrens familjer, utan visade sig snarare nöjd med resultatet av en polisiär operation som kommer att gå till brottshistorien.

Chockerande bilder och ögonvittnesskildringar visar hur det marockanska gendarmeriet tillsammans med medlemmar av det spanska civilgardet misshandlade döende migranter under solens ugnshetta. De dog inte, de dödades. I Spanien beskriver alltfler händelsen som “ett blodbad”.

Människorättsorganisationer och vänstern har krävt en oberoende utredning och har begärt att kropparna inte skulle begravas utan att först ha obducerats. Sánchez har vägrat genomföra en utredning för att fastställa hur offren dog.

Bland dem som försökte ta sig över stängslet fanns dussintals sudaneser som av FN betraktas som flyktingar eftersom de anses löpa risk att dödas om de återvänder till sitt land.

Morden på de 37 migranterna vid Melilla-gränsen inträffade några dagar efter att den spanska utrikesministern bett NATO att betrakta migration på södra flanken som ett “hybridhot”. Han stoppade migration och terrorism i samma låda genom att definiera migration som “en attack” som måste bekämpas på militär nivå.

Erdoğans turkiska regim har länge fått pengar för att stoppa migrationsströmmarna till EU. Och NATO:s strävan att bekämpa “terroristiska hot”, har alltmer blivit att militärt avvärja ankomsten av “illegala” flyktingar och migranter från Maghreb-­kusterna till iberiska halvöns södra stränder.

Spaniens utrikesminister José Manuel Albares uttryckte denna inriktning helt osminkat i maj:

Vi har mycket stora hot på vår södra flank, den politiska och oacceptabla användningen av energi och irreguljär migration hotar vår suveränitet.

Redan 2021 hade den spanska regeringen talat om en “hybridattack” mot Spanien och pekat ut migranter av afrikanskt ursprung som angripare.

NATO-toppmötet i Madrid bekräftade militariseringslinjen och uppfattningen att migration är ett militärt hot som ska stoppas med militära medel. Samtidigt har NATO-länderna och deras allierade själva bidragit till massiva flyktingströmmar som följd av sina militära interventioner i länder som Afghanistan, Libyen och Irak. Toppmötesledarnas uppfattning att den migration de själva bidragit till att skapa är “hybridattacker” framstår som ett perverterat uttryck för det nuvarande världs­systemets tillstånd. Det är en strategi för imperialistisk överhöghet som måste bekämpas. Att försvara de mänskliga rättig­heterna och allas värdighet blir därför en outtröttlig kamp.

Den nya NATO-doktrinen från Madrid enligt vilken migration ses som ett säkerhetsproblem eller “hybridhot” är en krigs­förklaring mot alla förföljda och förtryckta.

—Ledarredaktionen för tidningen Internationalen.

Liknande artiklar