Den 24 augusti 1949 bildades Nato av USA, Kanada samt tio västeuropeiska länder, varav hälften var kolonialmakter. Sex av Natoländerna, Belgien, Danmark, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Norge, hade under andra världskriget varit ockuperade av Tyskland. Island och Storbritannien var däremot allierade med USA.
Italien hade varit allierat med Tyskland. Portugal, som sedan 1933 var en högerdiktatur under Antonio Salazars ledning, hade hållit sig utanför andra världskriget. Salazar räknas som en viktig ideologisk inspiratör till mellankrigstidens fascistiska rörelser i Europa, och hans regim hade starka band till den militär-fascistiska Franco-diktaturen i Spanien.
De fanns starka intressen hos kolonialmakterna efter andra världskrigets slut att återta full kontroll över sina kolonier. Frankrike och Nederländerna kom dock att förlora sina kolonier i Sydostasien. Däremot behöll Storbritannien, Frankrike, Belgien och Portugal sina kolonier i Afrika.
USA kunde med sin överlägsna ekonomiska styrka utmana kolonialmakterna och öka sitt inflytande i de forna kolonierna. USA:s främsta intresse var dock att hindra radikala folkliga rörelser att befria sig från det koloniala förtrycket. Indokina är det tydligaste exemplet. När Frankrike misslyckats med att återta makten i Kambodja, Laos och Vietnam tog USA över den militära kampen mot folken i Indokina.
I Afrika söder om Sahara blev den brittiska kolonin Guldkusten det första land som under namnet Ghana frigjorde sig från kolonialt styre. Därefter följde allt fler av de brittiska och franska kolonierna samma väg. Frankrike och Storbritannien lämnade under 1960-talet den politiska makten över sina kolonier i Afrika, men såg till att behålla en stor del av sin ekonomiska makt.
Belgiens råvarurika koloni Belgiska Kongo, numera Kongo-Kinshasa, hade under 1900-talet plundrats på sina naturtillgångar samtidigt som befolkningen utnyttjats under slavliknande förhållanden. När Belgien lämnade Kongo 1960 fanns det starka intressen från såväl belgiska som brittiska företag att behålla makten genom att splittra upp landet. I den så kallade Kongokrisen var flera av Natoländerna i högsta grad militärt involverade. Inte för att skapa fred – utan för att slå vakt om ekonomiska intressen.
För Portugal, som var mycket svagare ekonomisk än de stora kolonialmakterna, var det livsviktigt att behålla kolonierna Angola, Moçambique, Guinea Bissau och Kap Verdeöarna i Afrika och Östtimor och Macao i Asien. Frankrike och Storbritannien kunde avvecklade sitt direkta kolonialstyre och ändå behålla ekonomisk inflytande i sina före detta kolonier i Afrika. Men för det ekonomiskt svagare Portugal fanns inte den utvägen – gav man upp kolonierna så innebar det en stort ekonomisk förlust.
I de portugisiska kolonierna växte under 1960 en väpnad kamp mot det koloniala förtrycket. År 1965 beskrev den guineanske revolutionären Amílcar Cabral hur västvärldens samlade brutalitet flödade in i Afrika genom Nato och därigenom stödde Salazarregimens krig mot folken i Angola, Moçambique, Guinea Bissau och Cabo Verde:
NATO är USA. Vi har beslagtagit många amerikanska vapen i vårt land. Nato är Förbundsrepubliken Tyskland. Vi har många Mauser-gevär hämtade från portugisiska soldater. NATO är, åtminstone för tillfället Frankrike. I vårt land finns Alouette-helikoptrar. NATO är också till viss del regeringen för det heroiska folket som har gett så många exempel på kärlek till frihet, det italienska folket. Ja, vi har erövrat från maskingevären och granaterna från portugiserna. Vapen som tillverkats i Italien.”
Amilcar Cabral var ledare för befrielserörelsen PAIGC i Guinea-Bissau. Befrielserörelsen, som grundades 1956, startade 1963 den militära kampen för att störta portugisisk kolonialism. Den 20 januari 1973, bara månader innan segern i den nationella befrielsekampen fullbordades, mördades Amilcar Cabral, förmodligen på uppdrag av kolonialmakten och Natomedlemmen Portugal. (Se artikel i Monthly Review – https://monthlyreview.org/2023/01/01/nato-and-the-long-war-on-the-third-world/)
Den koloniala frigörelsekampen i Asien och Afrika och kampen mot apartheid i södra Afrika riktade sig i hög grad mot Natoländer som USA, Storbritannien, Frankrike, Belgien och Portugal. Det var Natos vapensmedjor som användes för att slå mot befrielsekampen i Asien och Afrika.
Hans Foste Hjälte
Se även en artikel publicerad i eFOLKET: https://efolket.eu/kosmopolitiskt/19-1-pawel-wargan-nato-and-the-long-war-on-the-third-world
