Har’u en groda i kalsongerna?

I matkällaren prövade vi att dra i alla hänglås. Och en del dörrar hade inte ens lås, bara en träpinne.

– Vad har han för simläger här, kolla, sa Poppen. Det var estens skrubb som hade ett trasigt hänglås. Han hade glasburkar med flytande läckerheter i.

Jag kände mig orolig att Poppen skulle förstöra nåt, som han höll på.

– Se här, vad skådar mitt vänstra öga… en samling böcker, av sekunda värde måhända, men de ger kunskaper för de dumma, satans otygen, kastanjetter och kasperdockor. Poppen hade tagit upp en bunt böcker ur en kartong som stod på golvet. Han slängde tillbaka alla utom en.

Poppen slog upp den och läste:

– En molnfri oktoberdag 1955 körde en öppen Chevrolet ut från den vindkyssta staden vid Golden Gate och rullade över världens längsta hängbro. Motorvägar och breda landsvägar hade ersatt de slingrande diligensstråken.

– Kyss mig långsamt där bak, sa den bedagade begåvningen från Borås och kastade korsetter på buljongen, kommenterade han.

Caryl Chessmans Rättvisans ansikte, var boken. Jag kollade om det stämde det Poppen sagt om “den vindkyssta staden”. Jo, så stod det. Jag hade trott det var en av hans egna grotuletter. Det var tydligt att det fanns fler som pratade som Poppen.

Framsidan av boken såg ut som Perry Mason på rättegång.

Gaskammaren var bara några kvadratmeter stor, grönmålad och åttakantig. Man kunde titta in genom en ruta och se hur det gick, men inget stod det om att han blivit avrättad eller ej.

– Golden Gatebron, Amerika, sa jag, San Francisco.

– Det var duktigt, Tokstollen. Du är duktig, din lilla satikke. Poppen nöp mig i ena kinden och ruskade. Så duuuuktiiiig duuuu ääääääär! Diiiin liiiiilla snuusluuus!

– Aj, släpp mig för helvete din djävla tysk–nazist, skrek jag och slet mig loss.

– Vad i helvete säger du ditt fittglin? Ska du ha stryk? Ulla! Ställ dig för utgången! Här ska torteras.

Jag rusade mot pansardörrarna.

Tur hade jag, för pansardörrarna var varken tillskjutna eller stängda. Ulla Puh var inte lika tokig som Poppen, den skiten. Själv hade han inte rört på sig. Han var väl lat, lik far sin, portvakten.

Mamma sa att hon inte hade sett en latare portvakt. Han var till och med sämre på att kratta än den enarmade banditen som gått där tidigare och petat.

Jag sprang igenom källargången till vårt trapphus och upp till mamma. Jag kom in med andan i halsen.

Senare på kvällen, när det lugnat ner sig, smög jag mig ned i matkällaren igen. Ingen var där. Jag ville titta mer i boken Poppen läst ur, om han inte snott den med sig, förstås.

Det gällde att hålla sig till rutinerna. Nu var det natt och då skulle man sova. Imorgon mådde jag säkert bättre.

Det dunkade i väggen och skreks: Stopp! Han är benådad av presidenten! Mamma vände mig ryggen. Hon gick ut och stängde dörren.

I tystnaden hördes bara droppandet.

För Chessman och mig var det för sent.

Det är alltid för sent.

Guvernörens gäster lämnade besviket fönstret. Var det inte mer än det här?

Genom dörrglipan såg jag in i hallspegeln, den som speglade köksdörren. Ändå missade jag.

– Vad håller du på med! Sluta med det där!

Ute sken solen på en klar himmel, om en stund var det dags att äta.

Draknatt

Mörka natten, gula lampor lyser upp rader av rektanglar. Stråk av snigelvägar, kanske de kan visa sig på styva linan när det gäller någonting, kanske de tas till nåder nånstans. Eller också faller de ner i djupa hålet, ner till de andra fördömda och får kasa längs de slemmiga väggarna.

Draken blåser eld över skogen och draken blåser värme över kalla hus och draken blåser tills det tar fyr i helvetet. Jag försökte hålla tillbaka andningen. Hjärtat slog snabbt och svetten lackade. Jag lät kranen rinna, skruvade på ännu mer så det brusade i öronen. Hon hade klagat på att jag jämt lät vattnet rinna, om jag inte passade mig skulle portvakten komma upp.

Trosorna på strecket över mig började droppa.

Slingor av gasen letade sig tvekande upp, som ormen lyfter huvudet ur korgen.

Sakta förtunnades gasen och började sprida sig i det gröna rummet. Jag kände lukten av bittermandel.

Det knackade häftigt på pansarglaset. Jag var redan bedövad. Jag kände mig kladdig och smutsig.

När hon tvättat klart, hängde hon upp trosorna på sträcket över mig. Det droppade ner vener i badkaret. Det var min kropp. Jag försökte ta ett djupt andetag, fick inte luft. Jag försökt sucka. Den extra luften behövdes för att lätta på tyngden över bröstet.

Du flyr, men du har bara ett ställe som är ditt hem, så du måste hem, hem igen. Strålkastare forsar över vägar och hus, gräs och träd. På natten är alla hus svarta, där bor människorna bredvid varandra men de vill inte ha så mycket med varandra att göra.

Fylld av skam och känslan av kvävning, vågade jag bara flämta. Försvinna ut genom ventilen, där grannens rök och skitlukt sipprade in. Försvinna till en plats där jag fick vara ifred och inte behövde smyga med min lust.

Jag fördes ut tillsammans med Caryl Chessman. Vi började vandringen till gaskammaren från dödscellen.

Vi var klädda i vita, vida sjukhusbyxor och jackor med halvlånga ärmar. Vi sket ner oss på vägen, bruna, rinnande slempartiklar fyllde blöjorna som rann över. Det rann ner längs benen och in i gummiskorna.

De gröna väggarna svettades.

De inbjudna till avrättningen hade redan bänkat sig för att få en bra plats vid pansarglasfönstret. Deras ansikten stirrade.

Ur ventilen skulle cyanidkulorna droppa ner en efter en i karet med syra.

Jag var förlamad och kunde inte röra mig. Kroppen dröp av svett.

Mamma sköljde ur trosorna, vred ur dem några gånger, och hängde upp dem. Jag som bara ville andas fritt. Mamma gick ut och stängde dörren.

Liknande artiklar:
Sista delen av 7 i berättelsen från East End. Äntligen händer det nåt med kökets
Del 6 av 7. Min berättelse om East End, London. Äventyret fortsätter, med besök på
Del 5 av 7. Berättelse från East End, London. Förhandlingar om hyran, försök till fortsatt
Del 4 av 7. Fortsatta händelser vid jul 1999 och under försommaren 2000. Hela följande