Illustrationer: Tommy Bimman Andersson

Besök i East End – del 3

Del 3 av 7, en självupplevd berättelse från East End. Den här episoden utspelar sig under de två sista veckorna av december 1999.

Pilar och jag åt frukost. Tidigare på morgonen hade det varit ljud från de andra hyresgästerna när de gav sig iväg, nu satt vi ensamma i köket. Hon skulle till Finsbury Park och städa. De som bodde där hade en katt och då hon hade allergi var det nåt hon gruvade sig över, men det brukade gå hyfsat. Jag fick fotostatkopierade sidor från London A-Z, över omgivningarna, så jag skulle kunna orientera mig fram. Själv hade hon alltid A-Z London kartboken med sig.

Det stod disk kvar sen gårdagen. Djupa tallrikar vittnade om att de som just ätit frukost bara ställt ifrån sig dessa.

Jag gav mig av på upptäcktsfärd. Som vän av öppna gröna ytor hittade jag parken London Fields direkt, då det inte var svårt, den låg bara några hundra meter bort. En skulpturgrupp i cement med applicerade runda stenar föreställde några bredhöftade indiankvinnor i bowlerhattar. Marken runt skulpturerna var som gjord för rullskridskor och skateboards. Vidare fanns det en stor grusplan för fotboll och basket. En nedlagd swimmingpool var fylld med skräp. Större delen av parken var gräsytor. Hundar rastades lösa men jag fick vara ifred för dem, de var disciplinerade. I gräskanten fanns en stig, spår efter löptränade motionärer som ratade asfaltsgångarna. En pub, med ett klättrande piano på väggen, låg i kanten av parken. Träden var stora och mäktiga. Jag gick runt och kom nästan tillbaka dit där jag börjat, men inte riktigt. Det var ett kvarter med många små butiker och restauranger, en tvättomat och ett ställe med konst. Snart nådde jag en bro över ett mindre vattendrag som var en kanal. I stället för att korsa den gick jag ner på en cykel- och gångstig längs med kanalen.

Efter tio minuters promenad kom jag till ännu en park, jättestor. Victoria Park: kanske hade drottning Victoria varit med och planerat den på 1800-talet, åtminstone hade hon namngett den.

Londonborna i East End på den tiden var sjukliga av sig, man trodde att stora parkytor och frisk luft skulle främja hälsan. De stora bovarna var egentligen enorm fattigdom, usla sanitära förhållanden och koleldningen. Bostäderna var smittohärdar. Luften i London var fördärvlig. När det var fuktigt väder, dimma, “fog”, som blev smog, såg man inte handen framför sig och detta drog man ner i lungorna.

Parken delades av en gata och fortsatte sedan att breda ut sig. Vid grindarna till den här ingången låg en pub. Det fanns vägar och asfalterade promenad- och cykelstigar som ledde till cricketplan, fotbollsplaner, asfaltsbanor för tennis, en löpar-elips och fri idrottsplan, och ett enkelt utegym. Breda alléer med höga kraftiga träd, plataner, gjorde ett mäktigt intryck. Platanernas flagnande stammar liknade elefanthud med psoriasis. Träden kantrade, liksom utsatta för en ihållande västlig vind.

Flera fågelsjöar, ett “bandstand” och ett cirkelformat café fanns på de stora gräsmattorna, levande hjortar stod i en inhägnad, en lekpark “swings and roundabouts”, en jättebassäng för radiostyrda miniatyrbåtar, en finklippt gräsmatta för en klubb med ett spel mitt emellan boule och bowling, och ett risigt monument som kallades Victoria Fountain, vilket var en dricksfontän. Trappsteg ledde upp och in i en spettekak-liknande byggnad med keruber och pelare. Ett skyddsstaket hindrade, monumentet var inte underhållet, så det gick inte att gå nära. En klocka för varje väderstreck fanns i tornet, men ingen av dem gick.

Det var is i kanterna av fågelsjöarna. En galen engelsman sprang förbi i kortbyxor och t-shirt, med en lös hund vid sin sida. Han hade det säkert varmt hemma.

Jag korsade kanalen via en bro och kom in i ett nytt område, som hette Bow. Roman road, en småaffärsgata, ledde till ännu en kanal.

Det var skönt att gå via vattenvägarna, slippa bilarna. Gående, löpande eller cyklande människor mötte mig längs kanalstigarna. Bostadshus, gamla fabriker i tegel, låg på andra sidan kanalen direkt i vattenlinjen. Efter att ha passerat under några broar nådde jag Mile End road, efter att ha sett utsidan av Old School Museum. Nu måste jag ändå ge mig ut på en trottoar.

Mile End road ändrade namn i en korsning och blev Whitechapel road. Det var förvirrande. Här var det stark trafik. Jag kom förbi ett sjukhus, en stor moské och såg att det fanns ett konstmuseum/galleri på andra sidan, något att besöka vid ett senare tillfälle.

Jag tänkte mig nästan få se Themsen och kanske Towern på min första promenad, men det var nog för långt dit. Det var en hårt trafikerad gata, en som jag inte lurade ut hur jag skulle kunna ta mig över, den liknade en motorväg av den starka trafiken att döma.

En sak var säker, de körde mycket fortare här en hemma. Och så kom de från fel håll.

Jag vände kosan mot X road. Det hade börjat bubbla i magen. Jag blev orolig för det. Jag kunde bli tvungen att gå in nånstans, men var?

Bethnal Green var ett område som två ökända tvillingar kom ifrån, the Kray Twins. De hade vuxit upp under påvra förhållanden. De hade börjat boxats och deltagit i matcher utomhus i Victoria Park på 50-talet. I början var de smågangsters men hade övergått till beskyddarverksamhet och startat nattklubb i West End. Det gick dem åt huvudet, de hade sina idoler på andra sidan Atlanten och började använda samma metoder.

Den engelska polisen hade en envis karl som kallades Nipper och han gav sig attan på att få fast tvillingarna. Flera bovar i Krays och i ett konkurrerande gäng från södra London blev mördade eller bara försvann. En av tvillingbröderna gick in på en pub, the Blind Beggar i Whitchapel, och sköt helt öppet ned en fiende. Ingen vågade vittna. Men som alltid är det nån som börjar prata för att klara sitt eget skinn. The Kray Twins åkte in och satt för resten av livet i fängelse. I East End har de trots sin brutalitet varit något av subhjältar i vissa kretsar ända in i våra dagar. På en av broarna jag gick under var deras namn sprayade, som nån slags hyllning, trots att de åkt in redan på 60-talet.

Att några tar sig upp ur den gemensamma olyckan, utan utbildning, annars hänvisade till dåligt betalda och slitsamma jobb, men istället lyckas som boxare, artist eller gangster, det är tre vägar som smäller lika högt. Bara det att man har kommit ur skiten och blivit något, tjänar stora pengar, umgås med de kända eller rika, det ger nån slags glans även åt skurken, den som inte tvekar att stampa på de han har under sig eller som råkar komma i vägen. England är och har varit ett klassamhälle där socialgrupperna är skilda åt. Men man kan också, som Michael Caine, genom att spela skurk på filmduken, med tiden bli en Sir Michael.

Nå, nu var jag i Bethnal Green och magen var i olag. Det enklaste hade varit att gå in på en pub, om den varit öppen, eller en restaurang, men nej då. Jag travade på, såg mig omkring, tills det helt enkelt var katastrof-läge.

Jag hade kommit in en gränd med kullerstenar. Framöver skymtade jag ljus och ljud från en fabriksgård där två gubbar i skjortärmarna stod med huvudena sänkta i en stor ritning. Jag gick fram till dem och sa att jag var i en nödsituation. De tittade på mig. Jag hade min gula hatt och skinnjackan och svarta jeans, såg väl inte alltför luffaraktig ut, en vilsen utländsk turist, en av dem pekade mot en dörr på gården. Jag tog mig dit och det visade sig vara ett tvättrum med en mängd toaletter på rad. Det brusade och susade från rören, vilket passade bra.

Jack London hade gått i de här omgivningarna i början av 1900-talet. Han hade sett till att klä sig i lump och trasor för att bli tagen som en av invånarna. Han beskriver det i Avgrundens folk.

På liknande sätt gjorde George Orwell 30 år senare, också förklädd i paltor, vandrande mellan olika härbärgen. De hemlösa tvingades be och sjunga psalmer, de låstes in tidigt på kvällen och släpptes ut på morgonen, maten de fick bestod av te och brödskivor med margarin.

Några år tidigare än Orwell hade Ivar Lo Johansson vandrat i samma East End. Han hade upplevt fukten och dimman, att man frös hur mycket kläder man än tog på sig.

Förutom den stora inhemska befolkningen kom olika invandrargrupper från det engelska imperiet att bosätta sig i East London. Docklands gav arbetstillfällen med sjöfart, lastning, lossning och handel.

Franska protestanter, hugenotter, flydde och kom på 1600-talet, irländare under 1700-talet, judar flydde från pogromer i östra Europa under slutet av 1800-talet, och många från Bangladesh invandrade under 1960-talet och framåt. Engelska samväldets många olika nationaliteter och raser sökte sig ofta till östra London.

Omvandlingar skedde, t ex att den judiska befolkningsgruppen som bott kring Brick Lane flyttade ut, och efterhand människor från Bangladesh istället kom att dominera.

Ja, så kunde jag med lugnare mage leta mig hemåt mot X road.

Brad, som var hyresvärd, satt i köket. Brad ville inte kallas “landlord” och kändes inte heller som en sån, förutom när det gällde att få in hyran. Han hade skinnjackan på sig och kokade vatten på spisen, som dan innan. Jag tittade på diskbänken där det fortfarande stod smutsiga tallrikar. Varför jag fått ont i magen var ju inte konstigt.

Teven var igång och på köksbordet hade Brad en stor plastflaska cider och ett glas fyllt med den giftorange vätskan.

Att försöka göra det som kallas konst innebar att producera nåt där andras godtycke skulle bestämma om jag kunde leva på det jag framställde, eller inte. Vilka var de potentiella köparna? Jo, de med överskott av pengar. Var jag trakterad av det? Inte speciellt. Så många som möjligt borde få se de bästa bilderna, tyckte jag, det offentliga rummet vore bästa platsen.

Jag hade för mig att Nietzsche sagt att man måste beundra sig själv för att överleva som konstnär. Och hur, utan att äcklas, skulle man stå ut med det? Genom att leva i rännstenen svarade han sig själv.

Vad gjorde folk med alla sina paraplyer, poplinkappor, tevekannor, porslinshundar, ungefär så skrev Sonja Åkesson på 70-talet, och det kunde jag också undra över. Vi kompenserar förlorad tid, känsloliv och kreativitet med prylar.

Att som vuxen hålla på att måla och allvarligt tro på det, anses lite knäppt eller du blir sedd över axeln. Fast inte om du blir berömd och tjänar pengar, förstås.

Man skulle ha hus och hem och barn. Och sen skaffa hund och katt och sedan måsta jobba häcken av sig – eller om det gick, och om man hade mage och ork därtill – ordna det smart för sig. Arbeta på, gneta på, lån att betala. Nej tack.

Och här satt Brad med sin cider och jag i min gula hatt, med vattengrytan kokande i ett kök, där imman bildade små rännilar på fönstret. Ja, jag klagade inte, utan kände mig någorlunda fri.

Som konstnär måste man ha sitt ämne, om jag nu skulle måla, vilken inriktning skulle jag ha?

Jag behövde ta en dusch. I badrummet var det ett enskilt bås för toan och så fanns badkaret med ett frostat fönster ovanför, ut mot trädgården. En stor vattencistern stod också därinne. Värmen hade gått när Mustafa skulle ta ett bad för knappt en vecka sen. Det gällde att kvicka på: tvätta sig i kallvatten stående i badkaret, frottera upp värmen i kroppen med en handduk, och snabbt på med kläderna igen.

Det enda el-elementet i huset var nu tillbaka i köket. Bästa platsen var där.

Tidningar fanns på köksbordet, jag kunde prata med Brad, och vi kunde se på teve. Det satt en mindre bokhylla på väggen bakom honom. En A-Z London, och några andra böcker var uppställda. Brad frågade om jag kände till en författare som hette Scaffold, eller om det var en pseudonym: En författare som skulle vara bra, sa han. Brad förklarade att scaffold betydde byggnadsställning. Jag hämtade Pilars engelska lexikon och slog upp scaffold: en annan betydelse var schavott, galge.

Brad berättade att han skrivit ett manus som han skickat till ett förlag, men det kom tillbaka. Då hade han kastat bort det. Jag hittade “poky hole” i lexikonet och undrade om huset var ett sånt. Det tyckte Brad inte var roligt.

Brad sa sig vara socialist. IRA tyckte han var bra. Han hade varit flera år i Västtyskland. Där fanns det jobb för en murare och det var bra betalt. Det hade varit en boom med en expanderande industri som krävde nybyggnation och fler bostäder.

Det hängde en extra jacka på den stol Brad alltid satt på. En väska låg i hörnet bakom honom. Den väskan var en av anledningarna för Brad att supa. Det var en kompis som hade dött och Brad hade inte förmått sig att lämna över väskan till änkan. Ja, så var det, och jackan var den döde kompisens. En alkis hittar alltid på anledningar till att fortsätta. Nu skulle hans dotter komma till julen och han kunde inte sitta så här längre, sa han. Om hon fick se hur beroende han blivit av cider och öl, det kunde han inte förlåta sig själv.

Brad hade en plan, och det var att dricka whisky den sista tiden, trappa ned med hjälp av whisky, och röka spliffs dagarna innan hon kom, då skulle allt bli så mycket bättre ställt när det gällde honom. Ja, hej du, tänkte jag.

Värmen då? Jo, han hade ringt en rörmokare, en som skulle komma senare. De hade mycket att göra nu. Värmepannor exploderade till höger och vänster, se på Broadway Market, va – pof pof! “De lägger av mitt i ett skönt bad.” Jag funderade på om “heatern” här, den som satt snett ovanför teven som vi tittade på, om den också skulle explodera.

Köldknäppen som sydöstra England drabbats av hade pressat “heaters” över gränsen för det rimliga. Det var mer än vad de klarade av. Glasgow som Brad kom ifrån, där var de bättre rustade för kyla, men engelsmännen fick stora skälvan bara marken pudrats med snö. De drog på värmen över hövan, tog varma bad: “Det sa pof pof pof! i varje kvarter” – och brandkår och rörmokare fick fullt upp.

På teven var det ett program om amerikanska inbördeskriget med mycket stillbilder. Brad och jag satt tysta och stirrade på den lilla teven där officerare till häst iförda uniformer med galoner och eleganta cowboyhattar på huvudet, poserade framför infanterisoldater klädda i knöliga mössor och för stora byxor och rockar, vilket gjorde att de senare såg ut som lodisar. Nästa bild var tagen efter ett slag. Den visade skövlad bränd natur, gropar och sönderslitna träd, liken av hästar och soldater, liggande i konstiga ställningar.

Pilar kom tillbaka från städjobbet. Hon hade varit i både Finsbury Park och Stoke-Newington och städat. Från en anglo-indisk restaurang hade hon fått med sig mat. Rätter med curry och annat gott så det både räckte och blev över. Hon kunde bjuda Brad och mig, och ändå frysa in flera folieförpackningar.

Rörmokaren kom när vi satt mätta och belåtna och såg på teven. Han hade en praktikant med sig, en smal, ung grabb som släntrade in, hållande i en lång skruvmejsel i ena handen. Rörmokaren var en kraftig karl, med svällande former under den tajta overallen, och med stubb på skallen. Han vände sig till Brad. Det skall nog ordna sig det här, försäkrade han på bred cockney. Efter att ha knäppt på heatern manuellt, vilket vi hade sett Brad göra tid efter annan, gjorde nu rörmokaren likadant, också han med negativt resultat. Sedan försvann han ut, öppnade bakdörren och sniffade efter gaslukt, vred testande på termostaten i hallen. Efter en sväng till badrummet och vattencisternen var han tillbaka hos oss i köket.

“Ge mig skruvmejseln” sa han till grabben.

Heatern hade ett vitt skyddshölje som rörmokaren fick bort. Teven gav ljud ifrån sig och flimrade fortfarande, men vi tittade på rörmokarens runda rygg och händernas rörelser. Han skruvade nu inuti heatern. Rörmokaren gav tillbaka skruvmejseln till grabben. Han fick in ena handen i mekanismen och grep tag i ett membran med lameller. Ur overallen tog han fram mobiltelefonen, slog ett nummer. Otåligt väntande riste han nervöst med membranet i luften, som med en solfjäder. Sen gick han ut i hallen, travade fram och tillbaka medan han pratade.

Brad stammande något ohörbart till mig och Pilar. Vi satt spända inför fortsättningen. Lärlingsgrabben stod och tittade emellanåt på teven och på oss tre vid köksbordet. Rörmokaren slutade prata och återvände. Han pillade in membranet i heatern, fick skruvmejseln av grabben och skruvade fast höljet. Han förklarade att de måste få tag på ett liknande. Han lovade komma tillbaka.

Det var bara Mustafa som kom hem på kvällen. Australiskorna hade hittat varmare ställen än X road att vara på. Och rörmokaren verkade inte dyka inte upp mer. Jaha, det skulle bli ännu en natt utan värme.

Pilar berättade att hon passat på, när hon ändå var i Stoke-Newington och städade, att efteråt lägga sig i jacuzzin på gymmet igen, till förnöjelse för de som jobbade där och andra som kände igen henne.

Personalen hade inbjudit Pilar med vänner, även manliga, att komma på julfest på fredag kväll. Pilar frågade om vi, Brad och jag, ville följa med? Jo, det ville vi gärna.

fortsättning följer…

Liknande artiklar:
Sista delen av 7 i berättelsen från East End. Äntligen händer det nåt med kökets
Del 6 av 7. Min berättelse om East End, London. Äventyret fortsätter, med besök på
Del 5 av 7. Berättelse från East End, London. Förhandlingar om hyran, försök till fortsatt
Del 4 av 7. Fortsatta händelser vid jul 1999 och under försommaren 2000. Hela följande