Amhariska. Det officiella språket i Etiopien.

När man inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det är

9 juli lyssnade jag på “Vem bryr sig” Sveriges Radio P1. Ett program som säger sig ta upp sånt som ingen annan tar upp i den politiska debatten. Det här avsnittet handlade om långtidsarbetslösheten.

Ungefär 200 000 räknas som långtidsarbetslösa, enligt vad som sägs i programmet En stor del av de långtidsarbetslösa är flyktinginvandrare. Om man buntade ihop alla långtidsarbetslösa motsvarar det Sveriges fjärde största stad. Man skulle hamna mellan Malmö och Uppsala sett till antalet invånare.

I programmet tog man upp Fethia Ahmed (förmodligen felstavat), 34-årig fyrabarnsmamma från Etiopien som kom till Sverige för fyra år sedan.

Hon berättade att hon i Etiopien gick två år i skola innan hon började arbeta med att sälja frukt och grönsaker för att hjälpa till med familjens försörjning.

Två år i skola. Det innebär att hon med nöd och näppe lärt sig skriva och läsa på sitt modersmål. Många bland de utrikesfödda långtidsarbetslösa är i det närmaste analfabeter som inte ens kan skriva och läsa på sitt modersmål.

Fethia är ambitiös. Hon försöker lära sig svenska. Genom en introduktionsutbildning lär hon sig också hur det svenska samhället och arbetsmarknaden fungerar. Vilka rättigheter och vilka skyldigheter man har.

Hennes mål är att få arbete som städare. Med eget arbete och lön kan hon känna sig fri och självständig.

Hur lätt kan det vara att under dessa förutsättningar skapa sig ett nytt liv i ett främmande land där nästan allt är annorlunda. Lagar, seder och bruk. Vi har hundratals, kanske tusentals, “oskrivna lagar” om hur saker och ting fungerar.

Och hur lätt är det att lära sig svenska när man är näst intill analfabet på sitt eget modersmål?

Det är lätt för oss att bara häva ur sig att “först måste man lära sig svenska”. Och visst är det så.

Ibland funderar jag över hur jag själv skulle klara mig om jag av någon anledning tvingades lämna Sverige hals över huvud och hamnade i Etiopien, eller något annat land långt borta. Ett land med annan kultur, med ett språk som bygger på ett helt annat alfabet?

Trots att jag anser mig behärska svenska språket ganska bra tror jag det skulle vara väldigt svårt, i alla fall i min ålder, att lära ett helt annorlunda språk som bygger på helt annat alfabet.

Vad jag vill säga är att jag inte ens i min vildaste fantasi kan sätta mig in i hur det skulle vara att hamna i en sådan situation.

PS. Färsk statistik visar att andelen långtidsarbetslösa är 2,7 procent av den arbetsföra befolkningen, vilket motsvarar 151 500 personer i mars 2022. Då räknar man som långtidsarbetslös den som varit arbetslös ett halvår eller mera.

Det innebär att de långtidsarbetslösa motsvarar antalet invånare i Sveriges 8:e stad och skulle då hamna mellan Helsingborg och Västerås.

Således något lägre än vad som sägs i programmet “Vem bryr sig” – om man ska vara noga med fakta.

Lästips:

Rolf Waltersson

Skapelseberättelsen skrivet på amhariska, alfabetet i Etiopien.

Liknande artiklar