Olof Palme mördades en 28 februari 1986. Redan den 11 mars började en Säpo-grupp – sju poliser under ledning av Säpo-kommissarien Bert Melén – en undersökning med inriktning på eventuell övervakning av Olof Palme, veckorna före mordet och under mordkvällen.
Undersökningen resulterade i en rapport som gavs (den 24 april 1986) till spaningsledaren Hans Holmér (två exemplar) och Säpo-chefen Sven-Åke Hjälmroth (ett exemplar). Därefter försvann de hemligstämplade kopiorna ur sikte.
I en nyligen publicerad artikel i eFOLKET skrev vi om rapporten, som slog fast att Olof Palme med största sannolikhet var övervakad. Meléns Säpo-grupp fokuserade på cirka 400 av 1200 inkomna tips. Signalementen på möjliga övervakare gav inget stöd åt Säpoledningens och Holmérs inriktning på kurder. Gruppen nämner som anmärkningsvärt åtta samstämmiga tips om en 185-190 centimeter lång blond eller rödblond man i åldern 30 – 40.
De tips som redan inkommit (13 april 1986) när Melén-gruppen skrev ner sin rapport kan med fördel i flera fall kombineras med tips som inkommit senare. Så skedde dock aldrig under Holmérs och Ölvebros tid som spaningsledare. Melén-gruppens resultat gick ju på tvärs med både Holmérs PKK-spår och Ölvebros inriktning på “den ensamme gärningsmannen”.
Vi ska här ge ett exempel på hur illa undersökt ett tips kunde hanteras när uppgifter om eventuella övervakare med “nordeuropeiskt” utseende med automatik nonchalerades.
Ett möjligt mordkommando
Det finns ett stort antal tips om tänkbara förföljande övervakare som rör området kring biografen Grand och Sveavägen med närliggande gator.
Ett exempel är en observation (Melén-rapporten) som handlar om fyra män på Holländaregatan, strax väster om Grand och Sveavägen. Vittnet hör en walkie-talkie-konversation på ett “utländskt språk”; ett språk som vittnet inte kan identifiera. Klockan är ca 21.00, och makarna Palme anländer till biografen.
Något senare ser samma vittne två av männen stå i korsningen Tegnérgatan/Luntmakargatan. 21.20 ser ett annat vittne en man med walkie-talkie i korsningen Kammakargatan/Sveavägen, intill Adolf Frediks kyrkogård. Mannen spanar mot Grands entré, 50 meter norrut. Visningen av “Bröderna Mozart” har just börjat inne på biografen.
Tidpunkten, placeringen, förekomsten av walkie-talkie och användandet av ett “utländskt språk” gör naturligtvis iakttagelsen av de fyra männen intressant. Att vittnet inte kan identifiera språket är också värt att notera. Det bör ha handlat om ett för människor i Sverige ovanligt, kanske för många helt obekant, språk.
Att två av männen separerar sig från de andra och “omgrupperar” från väster till öster om Sveavägen förstärker intrycket av organiserad aktivitet.
Holländargatan igen
Strax innan filmen ska sluta, klockan är cirka 23.00, möter två promenerande kvinnor på Holländargatan (två kvarter väster om Grand) tre “besinningslöst” framrusande män. Männen springer i bredd, i riktning mot Kammakargatan. En av dem är lång och blond. Håret är “lockigt” och han har ett “skandinaviskt” utseende. De två andra är kortare och mer mörka.
En av de två kvinnorna, Anna-Britta – som Lars Borgnäs kallar henne, i sin bok En Iskall vind drog genom Sverige – tog efter ett par veckor telefonkontakt med mordutredningen. Hennes vittnesmål borde därför ingått i Melén-gruppens underlag av inkomna tips. Men så blev det inte. Lars Borgnäs förklarar varför:
Hon fick då svaret från den polisman hon talade med: “Nej, någon blond man är inte aktuell i det här sammanhanget. Men tack för att du hörde av dig.”
Anna-Britta fick inte ens uppge namn och telefonnummer. Hon uppfattade polismannen som helt ointresserad. Hennes tips utreddes inte. Först när jag berättade om det i radions Kanalen ett år senare inleddes en utredning. Flera år senare, i mitten av 1990-talet, meddelade spaningsledaren Hans Ölvebro att männen var identifierade. Förklaringen till att de sprang var att de haft bråttom för att hinna med ett tåg på Centralstationen, en dryg kilometer därifrån. Vilka männen var avslöjades inte. Anna-Britta fick inte heller se dem eller se bilder på dem för att bekräfta att uppgiften stämde.
I samband med att jag skriver denna bok kontaktar jag palmeutredningen och ber att få namnen på dessa tre män. Jag får då svaret: “Någon uppgift om att dessa tre män skulle var identifierade, kan inte återfinnas i utredningsmaterialet.”
Några minuter efter det att Anna-Britta och hennes väninna mött de söderut, parallellt med Sveavägen rusande männen, iakttogs en man med walkie-talkie i hörnet Sveavägen/Tunnelgatan, mitt emot den plats där Olof Palme fem minuter senare mördas. Walkie-talkie-mannen bar, enligt vittnet (en taxichaufför) en brun skinnjacka. Också i Meléns rapport finns en vittnesuppgift som anger att “den rödblonde” hade just en sådan jacka.
Taxichauffören uppfattade det som att walkie-talkie-mannen spanade norrut, ner mot Grand. Klockan var cirka 23.15. Paret Palme anträdde vid denna tidpunkt promenaden Sveavägen söderut.
Som bekant var spaningsledaren Ölvebro och åklagarna Almblad och Helin demonstrativ ointresserade av att utreda de så kallade walkie-talkie-tipsen. Liksom av allt som kunde tyda på att gärningsmannen inte varit ensam.
Et exempel är de iakttagelser som gjordes av riksdagsvaktmästaren Henry Nyberg. Veckan före mordet iakttog han vid flera tillfällen tre män, som uppehöll sig i närheten av Västerlånggatan 31, paret Palmes bostadsadress.
En av männen hade rödblont, krulligt hår. Han var stor och kraftig, enligt Nyberg en “boxartyp” med “kraftig bröstkorg”. De andra männen var mörkare. Nyberg hörde de tre männen samtala vid några tillfällen. Han tyckte språket “påminde om tyska”.
Här kan nämnas att ett av vittnena i Melén-rapporten beskriver den store rödblonde som påminnande om brottaren Frank Andersson.
Nyberg kan inte, i likhet med det första vittnet på Holländargatan, med säkerhet säga vilket språk som männen talar. Nyberg säger att det “påminde” om tyska. Andra vittnen har nämnt schweizer-tyska och holländska. Inget vittne har nämnt den sydafrikanska gammalholländskan – afrikaans. Men det är långt ifrån osannolikt att det kan ha varit just det språket de hörde.
Hans Ölvebro visade först Nybergs vittnesmål ett totalt ointresse. Inledningsvis hävdade han att Nyberg inte var “trovärdig”. Därefter påstod han efter känt mönster att männen var identifierade. De skulle ha varit polacker, sysselsatta med renoveringsarbete åt i ett konstgalleri Västerlånggatan.
Men galleriföreståndaren förnekade detta, och Nyberg fick aldrig se några bilder på männen, eller tillfälle att för utredarna visa på platserna där han gjort sina observationer.
Efter mordet såg Henry Nyberg aldrig till de tre männen.
Ett sydafrikanskt mordkommando?
Under åren som gått sedan mordet på Olof Palme har många före detta säkerhetsagenter och militärer från apartheidtiden uttalat sig om att apartheidregimen var delaktig i mordet. Ofta har ett mordkommando bestående av tre personer nämnts. Kommandot skulle i Stockholm ha samverkat med svenskar i planeringen och utförandet av attentatet.
En sydafrikansk källa, med kontakter inom säkerhetstjänsten, tipsade redan 1987 om ett kommando där en av de medverkande var “stor, över 180 centimeter, ha stora fingrar och händer, stort ansikte och rött hår” (Granskningskommissionen sid. 456).
Var det honom som de åtta vittnena – som Melén-rapporten hänvisar till – såg? Vittnena som sett en 185 till 190 centimeter lång, rödblond man. Var det ett sydafrikanskt kommando som riksdagsvaktmästaren Henry Nyberg iakttog på Västerlånggatan, veckan före mordet? Och som vittnet Anna-Britta mötte på rusande på Holländargatan?
Var det svårbestämda utländska språket som det andra vittnet på Holländargatan hörde i walkie-talkie-kommunikationen afrikaans?
Under flera årtionden visade spaningsledarna och åklagarna dessa frågor ett obefintligt intresse. Och idag vilar ansvaret för sökandet efter sanningen helt på undersökande journalister och andra engagerade medborgare som vägrar acceptera att mordet på Olof Palme förblir ouppklarat.
En annan sak som måste klaras upp är förstås hur mordutredningen kunde urarta från dag ett. Till den frågan hör den skandalösa hanteringen, den omedelbara nedgrävningen, av Melén-gruppens rapport om övervakning av Olof Palme dagarna före mordet och under mordkvällen.
