Manuscript: Joakim Jockes död – av: Bruno Bran

JOAKIM JOCKES DÖD.

Av Bruno Bran

JOCKE: Det tog lång tid innan jag förstod vad det var fatt med mig. Jag gick omkring som vanligt. Tog mina promenader. Till Slottsparken, nej vad heter det… Slottsskogen. Och sen vidare till centrum. Och så tillbaka. Vanliga rutten. Jag brukade gå och gå och gå och se mig omkring. Höstkvällar när skymningen kom. Ja först var det… det var väl som vanligt. Nja, nej… inte som vanligt, inte! Det var som om nåt hade hänt. Som om stegen började bli kortare. Sen blev det sämre…ganska så snabbt blev det mycket sämre. Mycket mycket sämre. Till exempel…balansen blev sämre, till exempel. Jag mötte en go’ vän på gatan. Till henne sa jag, helt spontant sa jag, att: “Under det senaste halvåret har jag blivit fem år äldre!” Och nu…nu går jag med käpp. – Käpp…! Jag får ångest när vägen lutar nerför. Rullator…det…det vågar jag inte! Ångest är ett stort ord. Men jag hittar inget mindre som passar. Jag är rädd, ensam, gammal och sjuk. Jag har minnen. Minnena korvar sig som gamla långkalsonger. Eller dom virar in mig i ett paket. Som en svepning. Och det finns ingen väg tillbaka.

(Inne i ett kapell. Begravning förestår. En enkel plywoodkista i koret. VAKTMÄSTAREN in, slår på takbelysningen. Tänder ett stort stearinljus nära kistan. Ser på klockan. Sätter sig på en stol. In kommer en kvinnlig socialvårdsassistent. SOCIALVÅRDSASSISTENTEN hälsar på VAKTMÄSTAREN med en lätt bugning. Strax):

PRÄSTEN (in): Ber om ursäkt, ber om ursäkt. Bilen, bilen! Startade inte! – (Till VAKTMÄSTAREN:) Det går bra att slå på klockspelet.

VAKTMÄSTAREN: Ja, nu vi får se om det fungerar i dag.

(Går till ett ställverk. Slår på. Ett inte särskilt vackert eller högtidligt klockljud.)

Så ska det låta!

PRÄSTEN: Vi väntar någon minut.

(Klockspelet ändrar karaktär. Det låter som om endast halva ljudet fungerar.

PRÄSTEN ger tecken till VAKTMÄSTAREN att stänga klockspelet. Visar med en gest SOCIALVÅRDSASSISTENTEN att ta plats.)

Vi har samlats här i dag för att ta farväl av…Joakim…Joakim Jocke. Född 18/3 1972 i…i Göteborg, död 29/8 eh innevarande år i…i Göteborg. Ännu en själ har funnit vila hos Herren. – Joakim Jocke var en orolig människa.

(SOCIALVÅRDSASSISTENTEN nickar bekräftande.)

Kanske oroade han sig för vad som komma skulle. Kanske inte. Vad veta vi? Vad veta vi om Joakim Jocke? Veta vi någonting om Joakim Jocke? Vi veta dock, att han hade en mor. Vi veta ock att han hade en far. Vi veta ock att han var ogift. Och enligt vad som är känt, var han tillika barnlös. Som anställd vid AB Replaget var han sysselsatt…anställd… i… flera år, sista tiden under flera sjukskrivningsperioder. Må han vila i frid. Amen.

(Tecken till VAKTMÄSTAREN att slå på ljudet till psalmsång. En inspelning med pipig orgel ljuder ganska högt. SOCIALVÅRDSASSISTENTEN gestikulerar till VAKTMÄSTAREN att dämpa, vilket denne också gör. ALLA spända, orörliga tills musiken tystnar. Paus.)

VAKTMÄSTAREN(till PRÄSTEN): Var det klart där?

PRÄSTEN: Ja.

VAKTMÄSTAREN: Då så. – Jag tänkte fråga – kan jag gå hem?

PRÄSTEN: Ja, visst. Visst.

VAKTMÄSTAREN: Då ska jag tacka så mycket. För vad som varit. Pastor Jacobsson, fru Löwgren, alla hrm här. Tack, tack.

 

(På gränsen till pinsam tystnad.)

 

PRÄSTEN: Då ses vi i morgon kl 10:00.

VAKTMÄSTAREN: Nej, det gör vi inte.

 

PRÄSTEN: Jo, Samuel. Det är en ny begravning i morgon kl 11:00. Och vi träffas kl 10:00. – Det är åter en ny begravning!

VAKTMÄSTAREN: Kanhända att det är. Men då sitter jag ombord på planet.

PRÄSTEN: Planet? Vilket plan?

VAKTMÄSTAREN: Det som jag ska med. Till Istanbul.

PRÄSTEN: Till…har jag gett Samuel ledigt?

VAKTMÄSTAREN: Behövs inte.

PRÄSTEN: Behövs…vad – vad menar Samuel?

VAKTMÄSTAREN: Jag går i pension.

PRÄSTEN: Pension?

VAKTMÄSTAREN: Ja, så ligger det till. Från och med i morgon.

PRÄSTEN: Det är inte möjligt.

VAKTMÄSTAREN: Jo det är fortfarande möjligt! I gamla Sverige är det fortfarande möjligt.

 

(Två KYRKOGÅRDSARBETARE in med en enkel rullande sarkofag.)

 

EN KYRKOGÅRDSARBETARE: Är det OK om vi…

PRÄSTEN: Va?

DEN ANDRE KYRKOGÅRDSARBETAREN: Kan vi ta kistan?

PRÄSTEN: Ja för all del.

MONICA(in, till KYRKOGÅRDSARBETARNA): Stopp! Stopp! Är det Joakim Jocke?

EN KYRKOGÅRDSARBETARE: Ja, det är det väl…

PRÄSTEN (ljusnar betydligt): God dag, vad kan jag…

MONICA: Jag skulle sagt farväl till Jocke! Jag skulle ha…jag hann inte…

PRÄSTEN: Det går bra att göra det nu.

MONICA: Men nu är han död!

PRÄSTEN: Ja, hans kropp är tvivelsutan bortgången, men själen…själen, hur var namnet?

MONICA: Monica Hansson.

PRÄSTEN: Tala till honom, fru-frökfru-ken Hansson…vi skall öppna…(halvviskar): Samuel!

VAKTMÄSTAREN: Höu?

PRÄSTEN: (halvviskar till VAKTMÄSTAREN): Öppna kistan!

VAKTMÄSTAREN: Hm.

PRÄSTEN: Nu genast! Så!

VAKTMÄSTAREN: Detta blir mitt allra sista uppdrag för Svenska Kyrkan.

 

(Öppnar kistlocket.)

 

MONICA(fram till kistan): Farväl, Jocke. Farväl. Farväl. – Det var bara det. – Tack.

(Ut.

VAKTMÄSTAREN stänger kistlocket. KYRKOGÅRDSARBETARNA lyfter upp kistan på sarkofagen, rullar ut genom dörren. VAKTMÄSTAREN för en hand till mössan som hälsning till PRÄSTEN och SOCIALVÅRDSASSISTENTEN, följer efter KYRKOGÅRDSARBETARNA, ut. PRÄSTEN och SOCIALVÅRDSASSISTENTEN stannar kvar, kramar varandra i en intensiv omfamning.)

 

JOCKE(sjunger):

Hur dog du, berätta, du som va me
gick det fort eller sakta, hann du säga bä
Dog du i sotsäng utan finess
eller som medias delikatess?
Höll en sjuksyster ömt i din puls?
Låg du i rännsten som en stackars truls
som en samhällssvulst.

Putta dom ner dig framför en vagn
blev du serverad som bläckfisk-agn?
Drumla du ner från en flaggstångsknopp,
fick du en stöt när du skruva en propp?
Dog du med vårens vind i gardin?
Med näsan i ett porrmagasin?
Med ett dödskallegrin.

Satt du i en elektrisk stol,
dök du för djupt i badets pool?
Pulade du som hemmakemist,
skulle du skugga en alpinist?
Blev du ett spöke i eget kök
i väntan på Kronofogdens besök
som ett uttjänt ök.

Sålde din slaktare gift-pastej,
blev du avrättad av CIA?
Trampade du på lejonets svans,
steg du på stegen som inte fanns.
Föll du för mördande kritik?
Blev du korsfäst med rostig spik?
Rik? – likafullt ett lik.

Klappade du en krokodil,
träffades du av Amors pil?
Klövs du på mitten, schizofren
när du samtidigt var i Aten och Flen?
Fanns det dom som på munnen drog
när inte ditt hjärta längre slog
– är du glad att du dog?

Begravning kommer så kall och stel
med tjofadderittan och himlaspel.
Ingen sörjer för det som var,
Herren giver och Fonus tar.
Sade prästen att du som träl
också kunde ha haft en själ
som du dock söp ihjäl…?

Du drömmer så sött i din sarkofag
fast det är vanlig arbetsdag.
Då basen ryar: -Vakna ditt vrak!
Vaffan tror du detta är för ett hak?
Det blir inga harpor i himmelska bås,
stämpla in, öka takten tills du förgås!
Så ska dödsdansen trås!

Så var jag död. Jag var död.

(Tar upp en fickspegel, ser i den.)

Javisst. Så ser en död människa ut. Ingenting finns kvar. Min ungdom! Den är borta!

Borta! Bortibortiborta! Min ständiga följeslagare. Nu har den runnit ner i avloppet. Min vackra, vackra ungdom…åhyhuu, man skulle kunna gråta! Den…åh…

SPÖKET (=JOCKE:) Jag är din spegel.

(JOCKE slutar se i fickspegeln.)

Jag är död. Död som en gris på julafton.

(Ser åter i fickspegeln.)

Allt är trasor. Ett spöke! Jag är ett spöke! Det är tunt som papp. Hål i ögon och mun. Vankar omkring. Utan mål. Ett spöke. Det är vad jag blev. Ett spöke. Vankar omkring. Så tänkte jag en ny tanke. Om jag är ett spöke, så måste jag kunna spöka! Ha-haa! Monica tog adjö av min kropp! Det betyder att hon lever! Jag måste få tag i henne! (Går in på krogen Kungahuset.)

Jag kom till Kungahuset. (DROTTNINGEN in.)

Jag beställde en stor stark.

DROTTNINGEN: Jajjemen. (Ut.)

JOCKE: Jag gick hit varje kväll. Varenda kväll gick jag hit. Men sen så… varje morgon när jag vaknade och skulle skynda mig till jobbet… fy för den lede…varenda morgon ångrade jag att jag varit här. Men hur skulle jag kunna låta bli?

(DROTTNINGEN serverar JOCKE ölet.)

Drottningen log som om hon just fick en spricka i ansiktet. Hon såg på mig med ögon som en belåten skogsmus. Jag blev djärv.

Jag undrar…om jag kunde få..

DROTTNINGEN: Jaså det undrar du. Lille vän.

JOCKE: Nej nej nej, så menade jag inte! Absolut inte! Jag skulle aldrig…jag undrar om jag kunde få ta ett rejält lån.

DROTTNINGEN: Det ordnar sig nog ska du se. Både det ena och det andra.

JOCKE: Nu såg hon ut som en rävhona, tyckte jag.

DROTTNINGEN(ger JOCKE ett plastkort): Här får du. Räntan är på 50%.

(KARLANDER in.)

JOCKE: In kom en man. Solbrännan sken på hans nakna överkropp. Hans huvud dolt under en huva. (Till DROTTNINGEN): Vem är det?

DROTTNINGEN: Vet du inte det?

JOCKE: Nej jag har inte sett honom förr. Fast….han liknar min chef på repfabriken.

DROTTNINGEN: Du vet ingenting du. Det är Sveriges hufvudbödel.

JOCKE: Men…men vi har väl inte dödsstraff?

DROTTNINGEN: Inte?

JOCKE: Inte enligt lag!

DROTTNINGEN: Inte enligt lag.

JOCKE: Han rullade med någonting på bordduken. Meloner? Kalkoner?

DROTTNINGEN: Kom! TV är här! “Vem är den där intressante unge mannen?” frågade producenten, och han pekade på dig. Jo, sa jag. Honom ska ni ta.

JOCKE: Hon kom närmare, viskade i mitt öra:

DROTTNINGEN: Kom!

JOCKE: Jag bäddades ner i hennes gemak. Vaknade ensam. Steg upp, såg mig i spegeln. Du milde! Mitt bleka, lösa bröst, mina taniga armar, min hals…men inget huvud! Det var borta! Nå, jag dolde halsen med en slokhatt, som låg på nattduksbordet.

KARLANDER(in): Är du klar? Showen börjar strax. TV är på plats. “Huvudjonglörerna”! Numret avslutas med att du lyfter på hatten och fångar in…bollarna.

JOCKE: Det blev dags för vår insats. Visst blev det succé! Den största uppmärksamheten fick emellertid Drottningen i åtsittande baddräkt.

(KUNGEN in.)

Hon presenterade sin man, som höll ett kort tal.

KUNGEN: Här står jag nu. Jag har medfört ett huvud, inte helt nytt, men ganska.

JOCKE: Inget tvivel om saken. Det var mitt capita, som Kungen höll i sin hand, precis som Hamlet. Och huvudet sjöng “Du gamla du fria”, medan studiopubliken reste sig upp.

Så förflöt min tillvaro under lång tid. Min död tycktes avlägsen. En tjej, som snart skulle presentera sig som Monica dök ofta upp i mitt synfält. Det var något med Monicas ögon när hon såg mig. Hon ville mig något.

En dag kom hon fram till mig.

MONICA: Jocke!

JOCKE: Ja.

MONICA: Får jag snacka lite med dig?

JOCKE: Visst får du det. Men hur vet du vad jag heter?

MONICA: Varför skulle jag inte veta det? – Det här är inte L. A. eller Paris. Det här är lilla lilla Repfabriken. Lyssna nu.

JOCKE: Vad heter du själv?

MONICA: Monica.

JOCKE: Hej, Monica.

MONICA: Lyssna nu! Gå inte dit mer.

JOCKE: Men…va…

MONICA: Gå aldrig mer dit!

JOCKE: Men…va…vart då?

MONICA(härmar): “Vart dåå?”

JOCKE: Men…vad har du med det att göra?

MONICA: Kan du inte lyssna? Är du en snackare? Som inte kan lyssna? Jag säger att du ska inte gå till det där stället mer! Vad har hon proppat i dig?

JOCKE: Vad då…hon har…

MONICA: Vad lägger hon i bärsen? – Svara!

JOCKE: Hon la…hon la…

MONICA: Knark är bara förnamnet. Eller?

JOCKE: Nåra visioner kanske…och sånt där…

MONICA: Och så såg du dig i spegeln och du hade inget huvud!

JOCKE: Hur kan du…veta…

MONICA: Tror du att du är den förste va?

JOCKE: Vem är du?

MONICA: Jag tänker inte släppa dig!
JOCKE: Men…men du…

MONICA: Jag har dig på kornet! Bara så du vet! (Ut.)

JOCKE: Det var skrämmande. Samtidigt befriande. Hon gjorde mig mjuk invärtes. Jag längtade efter henne. Jag fick lust att gråta. Hon var den bästa kompis jag någonsin haft.

Nu är hon försvunnen. Och jag, jag är död.

En utgångspunkt. Måste jag ha. Jag måste få tag i henne. Monica, Monica…sensuella läppar, lite utstående ögon, mörka, av obestämd färg, rak i ryggen, trotsig, slank, långt mörkt bakåtstruket hår. Allvarlig, men har lätt för att le. Skarp blick.

Jag är besatt av henne. Hon är det enda som håller mig kvar vid livet. Jag lät mig intervjuas av en…eskulap, en charlatan, doktor Danne. Som jag hade fått tag i via annons.

För att älska måste man vara levande. Jag skakade i hela kroppen. Tänkte: vad har jag att se fram emot? Då började skakningarna.

Jag har blivit så tyst.

DANNE: Hur länge har du känt det så här? – Det är kanske svårt för dig att tala om det.

JOCKE: Något.

DANNE: Varför kom du hit?

JOCKE: Av två skäl. Dödsskräcken. (Buktalar:) Ja det är faktiskt sant. (Till DANNE:) Det är också djupt kränkande, att jag som död ska behöva vara rädd för att dö! För det andra. Utan henne är jag ingen. (Buktalar:) Ja det stämmer ju.

DANNE: Nu är det ju så att vi knappast kan vara behjälpliga med efterforskningar av försvunna personer. Det är ett fall för polisen.

JOCKE: Jag förstår.

(JOCKE fejkar något sorts anfall med darrningar i armar och ben.)

DANNE: Jag skriver ut några mediciner åt dig. Neprofan, mot nervositet. Silmafanin, också mot nervositet, tas om du ligger sömnlös. Och Menosedan, mot tremor. Är det något, så får du höra av dig. Vad är din adress?

JOCKE: Jag är rädd för att jag inte…

(Paus. JOCKE fejkar tårar i ögonen.)

DANNE: Är du bostadslös?

JOCKE: Just så.

DANNE: Aha. Aha. Hm. Hm. Aha. Jaha. Det finns kanske en lösning.

JOCKE: Åh, det vore verkligen…tack, tack, doktorn…åh, en lösning…det vore…

DANNE: Syster!

SYSTER(in): Ja, doktorn.

DANNE: Syster, detta är Joakim Jocke.

SYSTER: Hej.

JOCKE: Hej.

DANNE: Ge honom ett rum på åttisjuan.

SYSTER: Ja, doktorn.

 

(DANNE och JOCKE skakar hand.)

DANNE: Följ med syster, så visar hon dig tillrätta.

 

(JOCKE och SYSTER går genom en längre korridor.)

SYSTER: Ja välkommen då, Jocke.

JOCKE: Tack.

SYSTER: Du blir säkert väldigt omtyckt på åttisjuan.

JOCKE: Jaså? Blir jag det?

SYSTER: Jajamen. Jag garanterar.

JOCKE: Hur kan du veta det?

SYSTER: Därför att du är yngst.

JOCKE: Är jag det?

SYSTER: Ja det här är ju ett äldreboende

 

VÄNNEN: Jag hade inte sett Jocke på många år. Så jag var lite nervös, faktiskt. Här skulle det alltså va. Anegatan 5. Anestugans Äldreboende. Fan, Jocke är väl inte gammal! Och så hamnar han på ett ålderdomshem! Hm. Man får väl gå in. Blandade känslor! En vacker dag bor jag själv på nåt sånt här…kod? Inte faen vet väl jag vad det är för kod! Jag ringer på. Pliangeling, plangelinga. Plingelingaliangelinga. Glasrutorna i dörren är matta. Inte en människa. Inte en käft! Bonka bonka hallå hallå bonka bonka! Se där något vitt därinne rör på sig, kommer visst hit och öppnar. Goddag!

SYSTER: Vad vill du? Bor du här?

VÄNNEN: Nej. Inte än.

SYSTER: Va?

VÄNNEN: Jag är bara här på besök.

SYSTER: Vi har särskilda besökstider.

VÄNNEN: Ja, jag ska besöka Joakim Jocke.

SYSTER: Ja. Vi har besökstid i morgon klockan 13:00 till 16:00.

VÄNNEN: I morgon! Men då vet jag inte om jag kan…vi är gamla vänner! Vi tillhörde samma bokcirkel på fabriken, och…

SYSTER: Ni är gamla kompisar?

VÄNNEN: Ja, just det. Mitt namn är…

SYSTER: Ja. Egentligen, så…ja men okej kom in då. Inte för länge! Jocke blir fort trött.

VÄNNEN: Hyggligt, syster. Verkligen hyggligt. Ja det var ju längesen jag vet inte om han känner igen mig!

SYSTER: Nej.

VÄNNEN: Jag har tagit med en bok.

SYSTER: En bok?

VÄNNEN: Ja Jocke läser mycket.

SYSTER: Kanske han gjorde då.

VÄNNEN: Men nu..?

SYSTER: Här är dagrummet. Där sitter han.

VÄNNEN: Var? Var är han?

SYSTER: Där.

VÄNNEN: Men…

SYSTER: Men?

VÄNNEN: Jag känner inte igen honom!

SYSTER: Hur längesen var det som ni sågs?

VÄNNEN: Det kan ha varit en femton tjugo…

SYSTER: Han har säkert förändrats. Tyvärr nu måste jag gå.

(SYSTER ut.)

 

VÄNNEN: Jocke? – Jocke? – Jocke! Hör du mig, Jocke? – Hör du mig? – Jag är Gilbert! Gilbert Ulmheden! – Jag är Gilbert, Jocke! Se på mig!

LENNE: Det där är ingen idé.

VÄNNEN: Va?

HUGO: Nä nä det är ingen idé.

MARTHA: Han talar inte på tilltal.

CARINA: Han har suttit så där…i ett par år.

JOCKE(med sluten mun): Jag suger på min kärlek, som på en karamell. Min kärlek…

LENNE: Fast ibland snackar han. Det gör han ju faktiskt.

HUGO: Men räkna inte med att få svar på tal!

JOCKE(med sluten mun): Min kärlek sitter i min mun, hon gråter.

MARTHA: Bara Syster som får honom äta, gå lägga sig.

CARINA: Och stiga opp.

LENNE: Gå på muggen.

JOCKE(med sluten mun): Så länge jag har munnen stängd, kan ingen höra henne.

HUGO: Prata med Syster.

LENNE: Ja ja. Snacka med Syster.

JOCKE(med sluten mun): Men om jag gapar stort, om en läkare säger: “Säg aaah!”

VÄNNEN: Kan jag…

LENNE: Inte nu!

JOCKE(med sluten mun): Då väller gråten ut… (öppnar munnen på glänt):… aaa, aaa, aa, iiiiiiii, aaiiaaiii, aaiiiiia aahhaa, aaaaiiiaaaaaaaaaahoohoohu-huuuu!

VÄNNEN: Vad fan var det?

CARINA: Nu har Syster gått för dagen.

JOCKE(med sluten mun): Därför är jag buktalare.

VÄNNEN: När kan jag…

LENNE: Det blir väl om en månad. Tjugoförste nästa månad. Om en månad.

MARTHA: En månad.

JOCKE(med sluten mun): Då och då kommer hon till mig, sätter sig på min tunga, ibland blir hon sittande i flera timmar.

MARTHA: Alltså på sjukhus…kontoret eller alltså vad vi kallar rummet.

JOCKE(med sluten mun): Hos mig får hon stanna. I min mun får hon vara i fred.

HUGO: Sjukrummet.

MARTHA: Sjukrummet! Så heter det ju! Ja till slut kom jag på det!

JOCKE(med sluten mun): Därför är jag buktalare.

VÄNNEN: Jaha. Dåså. (Ut.)

CARINA: Han borde ha egen lägenhet!

HUGO: Har han inte det då?

LENNE: Han blev ju vräkt.

HUGO: Är du vräkt?

CARINA: Håll inte på så där med honom!

HUGO: Men jag bara undrade…

MARTHA: Nu är han helt tyst.

LENNE: Hur går man igenom ett nålsöga?

MARTHA: Genom att banta.

LENNE: Hur ska man göra när man skjuter mygg med kanon?

HUGO: Sikta noga.

LENNE: Hur kan man undfly döden?

CARINA: “Tjacka spikskor och listigt dra iväg!”

JOCKE: Hur gammal är jag?

LENNE: Ja du är väl en…

HUGO:Han är en…ungefär…en…

CARINA: Du är väl en närmare femtio.

MARTHA: Trettionio.

CARINA: Du måste få en egen lägenhet!

 

(DANNE in till JOCKES avdelning.)

LENNE: Jaa…nää…

HUGO: Ja, nä, jag…

LENNE: Ja, m…

MARTHA: Godmorgon, doktorn! Fint väder! Fin-fint väder!

CARINA: Så sant som det är sagt…riktigt fint.

DANNE: Godmorgon godmorgon.

JOCKE: Morrn.

DANNE(ser till att JOCKE följer med in i ett angränsande rum): Sitt ner. – Hur har du det i dag?

JOCKE: Jag är död.

DANNE: Jaså, hm. Jaha du. Hur har det gått till? – Hur dog du?

JOCKE: Först levde jag. Sen levde jag lite till. Lite till. Och…så där höll det på.

DANNE: Så höll det på, ja. Men inte i all evighet, eller?

JOCKE: Nä. Vi kramades. Som ett förälskat par. Livet och jag! Men när livet kramat färdigt blev ingenting kvar av mig.

DANNE: Är det här något vi kan snacka om?

JOCKE: Vi kan snacka om det, javisst. Men…den kommer stup i kvarten och sliter huden av mig… som om det vore ett sängtäcke!

DANNE: Och sen?

JOCKE: Tar den en bit till!

DANNE: Och sen?

JOCKE: En bit till!

DANNE: Och vem… är det som gör så?

JOCKE: Döden! Döden! Döden!

DANNE: Och hur…?

JOCKE: Bit för bit!

DANNE: Hur börjar det?

JOCKE: Jo, så här! Först tar den en liten bit!

DANNE: En liten bit, ja. Och sen…?

JOCKE: Ja, sen så…så…sen så tar den en ny bit, en liten liten bit, en bit – till!

DANNE: Och vem var det nu som…

JOCKE: Döööden!

DANNE: Ja. Jag förstår. Döden. Ja. Och därefter?

JOCKE: Ja sen en lite större bit. En stor bit!

DANNE: Hur stor? – – – På ett ungefär?

JOCKE: Ett litet litet litet stycke!

DANNE: Vad skulle du kalla det?

JOCKE. Ett litet litet nafs nafs…

DANNE: Ha, ett litet nafs!

JOCKE: Du ska veta, doktorn, att ett litet nafs i dom här sammanhangen…det blir…

DANNE: Ja, vad kan det bli…

JOCKE: Det kan bli en…

DANNE: En…

JOCKE: Krokodileffekt!

DANNE: Jaha. Jag förstår. – Vad blir det sen?

JOCKE: Det vill jag helst inte tänka på.

DANNE: Du sa att du redan var död.

JOCKE: Ja men…

DANNE: Hm. Jocke. Du har alltså fått se, hur död och liv har en liten tapetdörr mellan sig.

JOCKE: Det är ju den dörren…som är skillnaden!

DANNE: Skillnaden är så liten. Ingen mening med att dramatisera så som du…

JOCKE: Eller en saloondörr.

DANNE: Ja, ja. Vad jag vill…

JOCKE: Eller en svängdörr.

DANNE: Ja, hrm, alltså…ta det lite lugnt nu.

JOCKE: Varför inte en incheckningsdisk? På en flygplats?

DANNE: Jocke, om du ville lyssna lite på mig…

JOCKE: Men för mig spelar det ingen roll!

DANNE: Jocke…

JOCKE: Det spelar ingen roll hur tunn dörren är! Eller hur tjock! Den kan vara som en port till ett kassavalv! Det spelar ingen ingen roll! Ingen roll alls! För när jag kommit igenom dödsdörren, ska jag kastas ner i en damm. Med krokodiler! Som jag såg en gång. På bio.

DANNE: När du redan är död?

JOCKE: Märk inte ord!

DANNE: Förlåt.

JOCKE: Men det är inte det värsta.

DANNE: Vad är värre?

JOCKE: Det värsta… det värsta…var… under min livstid… varför höll jag inte henne kvar?

DANNE: Henne?

JOCKE: Då hon behövde mig!

DANNE: På vilket sätt?

JOCKE: Vaba?

DANNE: På vilket sätt? – På vilket sätt behövde hon dig?

JOCKE: Åh, du menar så…det var något hon skulle göra, något som var hemskt viktigt för henne, men det gick så fort…det gick så fort…

DANNE: Men även om det, som du säger, gick fort, så måste du ändå ha kunnat…säga det du ville, eller hur? – Får jag fråga dig, Jocke, hur är din vana av intima situationer?

JOCKE: Ne ne ne det gick för fort! Nu skulle jag hålla henne hårt! Aldrig släppa henne! Det sa jag ju till henne! Jag släpper dig aldrig! Sa jag! Det sa jag!

DANNE: Du älskade henne?

JOCKE: Ja ja ja!

DANNE: Men nu är du död, inte sant?

JOCKE: Ja.

DANNE: Så vad är problemet? Det du beskriver här hör till de levandes problem.

JOCKE: Ja…

DANNE: Hör du, hördu du, du. Hör du du… jag —-

JOCKE: Ja?

DANNE: Om man ser till din ålder…

JOCKE: Ja?

DANNE: Du är…relativt sett rätt så ung…

JOCKE: Jo, jo, det är jag ju.

DANNE: Du ska leva länge än. – Är vi överens om det? Är vi överens om att du lever?

JOCKE: Vi säger väl det då.

DANNE: OK?

JOCKE: OK.

DANNE: Då skulle jag vilja fråga dig – vad är livet?

JOCKE: – Det var en oväntad fråga. Som jag inte tror jag var beredd på.

DANNE: Nej…?

JOCKE: Nej, den frågan var jag inte alls beredd på!

DANNE: Svara på den. Vad är livet?

JOCKE: Livet – ja det är väl olika generationer – far och son och så vidare…

DANNE: Ja?

JOCKE: Men jag har ju ingenting i den vägen. Alltså är jag… är jag… uh…

DANNE: Du är…är du rädd för någonting?

JOCKE: Nej vad skulle det vara? Rädd?

DANNE: Tänk över det vi har pratat om i dag. Så ses vi igen. Hej då.

(Visar JOCKE vänligt på dörren.)

JOCKE(till PUBLIKEN): Vad snackar han om? Vad menar han?

 

(Ut.

DANNE ser på klockan, är lite otålig. Men så kommer den person han avtalat tid med, VANJA.)

 

VANJA: Hej!

DANNE: Hej!

VANJA: Hej! Är det du som är…

DANNE: Jag är doktor Danne, om det är honom du söker.

VANJA: Doktor Danne Sork?

DANNE: Kalla mig gärna Danne. Mitt förnamn.

VANJA: Ja just det. Jaha! Jag är Vanja. Vanja Ronsson.

DANNE: Du har ett problem?

VANJA: Ja, jag vill så gärna ha friskintyg.

DANNE: Jaha?

VANJA: Jag praktiserar som psykolog-assistent. Men jag vill bli fast anställd. Och då ska man tydligen ha intyg på att man inte är rubbad.

DANNE: Nu var det förstås så att jag kom hit i dag för att samtala med patienter som upplever att dom har problem, och…ja, det här kommer faktiskt lite vid sidan av.

VANJA: Du verkar så cool…precis så som jag skulle vilja bli, när jag är klar med mina skulder eh studier.

DANNE: OK, jag kan ju göra en test.

VANJA: En test, va bra!

DANNE: Vi gör så här. Jag följer det vanliga librettot.

VANJA: Va?

DANNE: Kanske du skulle ha lust att berätta lite om dig själv.

VANJA: Jag är nitton år gammal och har gått i gymnasium, eller ska gå…och…

DANNE: Vad tycker du bäst om?

VANJA: Jaa…

DANNE: Tänk efter noga. Det har stor betydelse.

VANJA: Oj jag blir stressad när du säger så! Oj oj!

(VANJA tar DANNES hand.)

DANNE: Vad tycker du allra, allra bäst om?

(VANJA blundar.)

VANJA: Fruktiga och söta drinkar.

DANNE: Var kan du få tag i sådana?

VANJA: Om man vill ha en riktigt fruktig juicig drink här i stan, ska man gå till Hangover. Där brukar jag och mitt tjejgäng beställa en passionsfruktskomponerad specialare som våra kompisar i baren har skapat.

DANNE: Och om du ska gå ut och roa dig eller hälsa på en vän…en kär vän, vilka kläder väljer du då att ha på dig?

VANJA: Jag har Toto Cabellac-stövlar från Dodoshop, byxor från Triggalina, top och handskar från Pettie, väska och armband från Balagalenciana. Väskan är en silverbag. Jag gillar kombon svart och silver. Jag stal den från en kompis som jag hatar.

DANNE: Och när du shoppar, vart går du då?

VANJA: Jag shoppar mest på Maura, Lally och Set-à-Mort. Du vet, jag har nyckelplagg. Nyckelplagg. Det är viktigt. Och mina nyckelplagg, det är enkla svarta klänningar och svarta byxor i olika material. En basic svart grund som jag sedan bygger på med utstickande accessoarer. Det är accessoarerna jag lägger mest pengar på.

DANNE: Och säg mig – vilka är dina favoritställen när du ska gå ut och äta?

VANJA: Da Dadadi på Storgatan. Eller Hello Nasty, och uteserveringen på Nosferatu. Deras dumplings är helt i klass med Cou la Bálicho.

DANNE: Nu kan du titta upp igen.

(Släpper VANJAS hand.)

VANJA(slutar blunda): Åh tack så jättemycket!

DANNE: Så där ja, Vanja.

VANJA: Hur blev det?

DANNE: Ja, det här tycker jag nog ser bra ut. Jag skriver ut ett intyg åt dig. – Var det kanske något mer, som…

VANJA: Jaa, det är en grej. Vet du om man kan plastikoperera sig så att man får sneda ögon? Som i Japan?

DANNE: Det vet jag faktiskt inte på rak arm. Men jag kan ta reda på det åt dig. Vi kan träffas igen.

VANJA: Jaa, vi ses igen!

DANNE: Jag hör av mig. Och så sänder jag intyget. Det var roligt att få möta dig, Vanja.

VANJA: Du är verkligen gullig!

VÄNNEN: Jag undrar sa flundran vad som händer i dag…Syster Syster…var är hon…hoppas hon kommer…fan, Jocke kan inte vara här bland dom här gamlingarna…vad rör sig i huvet på honom…lika stel som förra gången…

SYSTER(in): Godmorgon!

ÖVRIGA: Godmorgon!

VÄNNEN: Hej!

DANNE(in): Syster, ta pulsarna. (Ut.)

(SYSTER gör så, en i taget. När hon befinner sig i närheten av VÄNNEN, sträcker han fram armen på skoj, men till hans stora förvåning tar hon pulsen på honom också.)

JOCKE(med munnen sluten): Där är hon…i…Slottsparken…den gröna parken…hon går där…med mig! Var är du? Svart. Svart. Svart. Hela bildskärmen svart. (Börjar gråta.)

LENNE: Fan, Hugo, såg du?

HUGO: Vadå?

LENNE: Det ryckte i honom.

 

(SYSTER är framme hos JOCKE.)

 

SYSTER: Så, Jocke, gråt inte!

JOCKE: Varför inte? Skulle jag inte gråta? Det här med blodprover och sänka och kompresser, tabletter, mediciner, det är viktiga grejer, det är jätteviktigt, det handlar om liv och död, jag vet, jag vet…men det finns också något annat.

SYSTER: Så, Jocke. Gråt inte. Du ska bli frisk! Så, Jocke. Gråt inte. Du ska bli så frisk. Frisk och stark. Sträck fram armen, så ja. — Mmm. – Mmmm. Blodtrycket lite lite för högt, kanske.

VÄNNEN: Hej, Jocke!

JOCKE(till SYSTER): Det är en sak…Syster… jag…

VÄNNEN(till PUBLIKEN): Jag hade fått en verkligt god idé.

SYSTER: Allt ska bli bra!

JOCKE(till SYSTER): Men hon…

SYSTER: Jag vet.

VÄNNEN: Syster.

SYSTER(till JOCKE): Jag vet, Jocke. Du behöver inte ha några hemligheter för mig.

JOCKE: Inte?

SYSTER: Nej, nej, Jocke. Du ska bara ta det lugnt.

VÄNNEN: Jo Syster. Jag fick en idé.

SYSTER (till VÄNNEN): Jaha?

VÄNNEN: Skulle det inte vara bra, om jag finge ta med Jocke ut på en promenad?

SYSTER: Vi får tala med doktor Danne om den saken.

VÄNNEN: Naturligtvis. Kan jag räkna med att du gör det?

SYSTER: Alltså, ja, jag kan snacka med doktor Danne…ska jag vara ärlig…så…men…jag snackar med honom.

JOCKE (delvis till PUBLIKEN): Jag gick till Slottsparken. Den är så grön! Där hade Monica och jag…nej, jag trodde inte att något skulle hända, att någonting skulle kunna ske. Jag trodde verkligen inte att detta kunde hända…att det skulle kunna ske, att det skulle kunna hända igen…men… det gör det ju…det gör det…det…där står hon! Mitt framför mig! Den plötsliga glädjen nästan fäller mig till marken, den dånar i mitt huvud, som en opera! Ett överjordiskt tinnitus!

Jag går fram mot henne.

Monica! Är det verkligen du!

Ja, det är det! Det är det!

Och nu sade jag det till henne, det som jag tänkt på i flera år: Du, Monica, nu ska du höra på mig, jag tror inte jag har sagt det här till dig…du förstår…en av de första gångerna som vi träffades, så frågade du om du fick snacka med mig…det var så särskilt rart sagt…jag blev rörd, jag blev skör invändigt…det var sättet du sa det på, så att jag fick syn på dig. Sen är det så, att, detta är det märkliga, att när en människa går hem till någon, knackar hon först på dörren, sen blir hon insläppt, häng av dig där, kom sedan in här…tack tack… hon blir inslussad under ömsesidiga artigheter…men…hur ska jag säga…det behövdes ingen sluss när det gällde dig. Därför att… därför att…du var redan där, redan inne hos mig. Du var redan där. Förstår du? Det var fjärde dimensionen.

Hon tar fram gitarren ur fodralet.

Ska du… ska du sjunga för mig?

Hon ska sjunga för mig…bara för mig!

 

MONICA(sjunger):

Kom, kom till önskeland
Låt oss leva som vänner
Ducka varligt för ödets hand
Känn hjärtat som bränner.

Kom, kom och le en stund
Låt oss skratta som dårar
Utan anledning, utan grund
Tills dagen ger kalla kårar.

Kom, kom och säg farväl
Ensam i rymdens dalgång
Allt det du ser och hör är du själv
Som refräng i din vaggsång.

Kom, kom och somna in
Vakna är inte så viktigt
Dröm om guldskatten som blev din
I döden är allting riktigt.

 

På skärtorsdagen ringer jag henne. Dagen därpå ska jag hämta henne till en promenad i Slottsskogen. Den stora dagen tar jag på mig lite bättre kläder, de bättre skorna, och jag rakar mig. Jag ringer på hennes dörr. Nu börjar det! Hon öppnar. I samma ögonblick vi säger hej, ser jag hur besvärad hon är. Fram till nu har hon hoppats på miraklet att jag skulle lämna återbud.

SYSTER: Dina vitaminer, Jocke. Här. Klockan är 23:00.

JOCKE (har svårt att hålla tårarna tillbaka): Aldrig har jag blivit så inihelvete besviken! Jag borde ha vetat, begripit…hon ville ingenting!

SYSTER: Du måste dämpa dig lite. Du väcker dom andra!

(JOCKE gråter hejdlöst.)

Gråt inte, Jocke!

JOCKE: Det är inte jag som gråter! Det är kärleken. Som sitter på tungan!

SYSTER: Här är vitaminerna. Här lite vatten.

 

(Räcker över en mugg med vatten och några tabletter. JOCKE sväljer ner dom.)

 

JOCKE: Vet du vad jag har varit med om?

SYSTER: Tog du vitaminerna?

JOCKE: Hon var en solkatt. Som satt i mitt hjärta. Jag sa till henne hur vacker hon var! Åh hennes mjuka armar, och små tassar… men …(gråter) hon…jag…hon…så gick hon sin väg…där stod jag ensam…som ett skelett! Då kom jag på att jag skulle sjunga! För henne!

 

(Sjunger):

Ensamheten – en puttefnasker
i en för liten basker.
Ett oeldat rum på fattighus,
en tom dosa snus.

Ensamheten går i trance
sätter torra löv i dans,
sällan tungsint och svår.
Det är du som fäller en tår!

Ensamheten bryter sig in,
öppnar en lucka i ditt skinn.
Ensamheten är stor poesi,
din ensamhet en stor symfoni.

Ensamheten är rymdens nisch,
ett kranium på en glättad affisch,
nyår med festlig tuta,
obäddad säng och en spruta.

Denna visa var inte vis
blott en bunt masochistiskt ris
ensamhet borde finnas hos färre
ta bort den helt – då blir det värre.

 

SYSTER: Och här… två sömntabletter. – Då ska vi se. Kom med här!

(SYSTER för med sig JOCKE in i ett undersökningsrum.)

 

Lägg dig på rygg. Nej, ner på…

JOCKE: Va?

SYSTER: Ner på rygg! Så ja.

JOCKE: Men Syster…

SYSTER: På rygg!

JOCKE: Det här gillar du, va?

(SYSTER låtsas ge JOCKE en örfil.)

Oooh…jaa…härligt…once more!!

SYSTER: Upp med rumpan!

JOCKE: Oooh, ja!

SYSTER: Mera! Mer ändå! Mer ändå! Så ja…

JOCKE: Sååå jaaah…

SYSTER: Lägg dig på sidan…ja…och så drar vi ner brallorna…lite, lite…

(Känner på JOCKES prostata):

Nä ganska OK tycker jag.

(Hjälper JOCKE upp. Lotsar in JOCKE på hans rum. Återvänder till korridoren. HUGO kommer ut i korridoren.)

SYSTER: Är du vaken?

HUGO: Vilken fråga!

SYSTER: Gå in på ditt rum, Hugo.

HUGO: Lätt för dig att säga.

SYSTER: Tror du jag har det så lätt?

HUGO: Du trippar omkring med sprutor och tabletter och vi som bor här, vi…

SYSTER: Jag gör allt jag kan för att du och dina medpatienter ska bli friska!

HUGO: Friska! Ha ha ha! Friska! Skulle vi bli friska! Vi har suttit här i över tjuge år, vi har sett sköterskor som dig komma och gå, vi har sett Danne lägga på hullet för varje kvartal, och Jocke, min bäste vän, är snart komplett vansinnig, och…

SYSTER: Doktor Danne!

HUGO: Han är inte mer doktor än vad jag är! Men vad spelar det för roll, när vården är privat!

SYSTER: Nu lugnar du ner dig. Annars säger jag till vakten!

HUGO: Vilken djävla vakt?

SYSTER: Ordningsvakten!

HUGO: Ha! Ordningsvakten! Som om ni hade ordningsvakt!

SYSTER: Har vi inte? Vill du jag ropar?

(Paus.)

HUGO: Jag ropar åt dig! Hohoo! Hohoo!

SYSTER: Sluta!

HUGO: Vakt! Vakt! Hohoo!

SYSTER: Håll käften!

HUGO: Ni har ingen vakt. Det hör till dom utgifter ni har skurit bort!

Så är det med det.

(HUGO in på sitt rum.)

HUGO(in): Uuuh!

JOCKE: Du ser frusen ut i ögonen.

HUGO: Uuuuh!

JOCKE: Jag minns hur Hugo och jag… vi delade på en gammal…en gammal borg!

HUGO: Uuuh, djävlars faen…

JOCKE: Och blek är du också.

HUGO: Uuuuh!

JOCKE: Hackar tänder.

HUGO: Oh ja-ja-ja-ja-!

JOCKE: Var det kallt ute?

HUGO: Kallt? Kallt? Hör!

JOCKE: Vaddå?

HUGO: Den hörs till och med genom murarna.

JOCKE: Vaddå?

HUGO: Vinden!

JOCKE. Det risslar och det rasslar. Den smeker de nakna och taggiga rosenbuskarna. HUGO: Den slog mig i ansiktet! Hånade mig! Stack i mitt hjärta! Det var jag som var rosenbusken!

JOCKE: Jag vet att du har det svårt på hösten.

HUGO: Dimman. Egentligen är det fråga om dimman.

JOCKE: Hur då?

HUGO: Dimman är ett fängelse! Den omringar mig med stora balar av silke med giftdroppar! De infernaliska dropparna glittrar och sprudlar! Jag såg en kvinna!

JOCKE: Det gör du alltid.

HUGO: Vad gjorde hon därute? Vart är hon på väg? Vart? Vart!! Min längtan gnäggar som sinnesrubbade hästliknande djur!

JOCKE: Hon skulle väl köpa mjölk och cigaretter.

HUGO: Ja kanske det. – Åh alla vindar sjöng samma sång om och om igen, men hennes röst övervann dem allesammans! Det var korall i den!

JOCKE: Korall?

HUGO: Ja, korall, en klarhet upplyst inifrån…

JOCKE: Du menar kristall.

HUGO: Sa jag inte det?

JOCKE: Nej. Du sa inte det.

HUGO: Sa jag inte?

JOCKE: Nej. Du sa…

HUGO: Ja ja ja spelar väl för faen ingen roll!

JOCKE: Ibland var han lite svår att prata med…

HUGO: Måste du göra allt så märkvärdigt?

JOCKE: Så ni talades vid?

HUGO: Några ord om vädret. Kanske.

JOCKE: Men det var väl trevligt. Du kanske får träffa henne igen!

HUGO: Tror du det?

JOCKE: Man vet aldrig.

HUGO: Aldrig. Detta gravens vemod. – Jag vill lägga patiens. Var är kortleken?

JOCKE: Här.

HUGO: Jag börjar med “Självmördaren”. Eller “Budbäraren”. Nej. “Lögnaren”! Men vad faen är detta? Här?

JOCKE: Vad då?

HUG: Det fattas ett kort i leken!

JOCKE: Kolla en gång till.

HUGO: Ruter tvåa är väck! Hur ska jag kunna lägga patiens! Vart har kortet tagit vägen!

JOCKE: Du vet vi har råttor.

HUGO: Har vi?

JOCKE: Ja. Ibland.

HUGO: Råttor. Sen då! What comes next!

JOCKE: Vi kunde skaffa katt.

HUGO: Jag hatar katter! Dom är opålitliga.

JOCKE: Du är så kategorisk. Bara för i förrgår, den där vildkatten…

HUGO: Precis som kvinnor.

JOCKE: Du. Henne som du mötte. Sa hon inget mer? Om vart hon var på väg eller så?

HUGO: Nä.

JOCKE: Och hon var ensam?

HUGO: Såvitt jag kunde se. Det är ganska mörkt ute.

(Det bultar på porten.)

Verkar va någon som vill in?

JOCKE(öppnar): Stig in!

HUGO(till JOCKE): Det är hon! Åh!

(Gömmer sig.)

 

ROSE-MARIE(in): Hej!

JOCKE: Stig in, stig in! Välkommen till oss. Ja…min vän här…Hugo…är inte inne just nu.

ROSE-MARIE: Kanske har jag kommit rätt…

JOCKE: Söker du någon?

ROSE-MARIE: Mitt namn är Rose-Marie Silver.

JOCKE: Du har gått en lång väg?

ROSE-MARIE: Man vet inte förrän man kommit fram. Jag slet mig loss från…en hallick.

JOCKE: Vasadu?

ROSE-MARIE: Han ville ha mig i sitt stall. Men fick inte. Så nu är han förbannad.

JOCKE: Vad gjorde du då?

ROSE-MARIE: Först flydde jag, sen vet jag inte, jag bara gick.

JOCKE: Oj oj. Det var inte småsaker, det här. Vi får hitta på något. Vad ska vi hitta på. Du kan vila dig här. Om du vill? En trappa upp finns ett gästrum med en stor dubbelsäng. Ett relativt välfungerande badrum finns anslutet vägg i vägg.

ROSE-MARIE: Låter bra.

JOCKE: Är du hungrig?

ROSE-MARIE: Nej inte alls. Jag blev bjuden på fasan på värdshuset av en korkad marinofficer.

JOCKE: Inget annat som du önskar?

ROSE-MARIE: Jag är så fruktansvärt trött. Vi kanske kan talas vid i morgon.

JOCKE: Det ser jag verkligen fram emot. Hoppas du får sova gott.

(ROSE-MARIE går upp för trappan.)

HUGO (kommer fram): Jag kan inte sova i natt.

JOCKE: Vem kan sova…

HUGO: Det är så irriterande att leva.

JOCKE: Vilka konklusioner du kommer med!

HUGO: Det var ingen konklusion! Det var ett enkelt påstående!

JOCKE: Jajaja. Hör nu på mig, så ska jag utveckla en allegori. Tänk dig livet som en rund…

HUGO: Vadå?

JOCKE: En rund tavla.

HUGO: Tavla?

JOCKE: Eller fyrkantig för den delen. Till färgen kritvit.

HUGO: Är du inte riktigt klok?

JOCKE: Lugn! Inte vit helt och hållet. Ett hörn av den, en fatal iögonfallande del av den är obestridligen svart. Kolsvart.

HUGO: Ja! Just det.

JOCKE: Ett hörn av den, en fatal, iögonfallande del av den är som sagt obestridligen svart. Kolsvart.

HUGO: Ja! Just det, ja.

JOCKE: Men! För den skumögde, för den av sorg yrvakne, jag menar dig, Hugo…

HUGO: Mig? Vad har jag med det här att göra?

JOCKE: För dig synes tavlan helt och hållet svart, möjligen mörkgrå.

HUGO: Hösten är kolsvart och jag har händelsevis hösten omkring mig nu.

JOCKE. Det varar inte länge. Snart har vi vinter.

HUGO: Nu går jag och lägger mig.

JOCKE: Jag måste sjunga. Tänkte börja så här…

 

(Sjunger:)

Det börjar bli vår…

 

HUGO: Det är ju höst för faen!

JOCKE: Lyssna nu!

 

(Sjunger):

Det börjar bli vår och snart några blommor står
i markens grönskande matta.
Då ska vi vandra hand i hand in i blommornas land.
Le, sjunga, skratta.
Så, vattna, kratta.
Vi ska plocka en maskros då och då.
I solnedgången ska vi gå.
Himlen är röd och i morrn är den blå.

 

HUGO: Nu går jag och lägger mig

 

(Det bultar på porten. JOCKE och HUGO lyssnar först om det ska komma en ny knackning. Därefter går de fram och öppnar alla reglar och bommar. KARLANDER in med en väska i handen, JOCKE och HUGO går baklänges inåt rummet.)

 

KARLANDER: God afton! Jag företräder ett projekt. Får jag lov att stiga in?

JOCKE: Visst, för all del.

(Kommer tyst överens med HUGO om att “bara ta det lugnt”.)

KARLANDER: Jag företräder ett projekt.

JOCKE: Jaha. Du tänker öppna ett företag?

KARLANDER: Någonting ditåt. – Jag tänkte också fråga…det kommer kanske lite plötsligt, men…har ni händelsevis haft att göra med en ung kvinna vid namn Rose-Marie Silver?

HUGO: Vad hette hon sa du?

KARLANDER: Det här låter lite…ja jag förstår att det kommer att låta väldigt…att det verkar egendomligt att jag frågar så här och att…men jag är orolig för denna dam. Hon är paranoid.

JOCKE: Du är alltså bekant med en kvinna som lider av förföljelsemani.

KARLANDER: I vissa lägen gör hon det. Särskilt i förhållande till…till min person. Hon anser sig jagad och förföljd av mig. Nu har hon försvunnit från sitt hem och jag har tagit som min uppgift att leta reda på henne. Hon kan råka illa ut.

HUGO: Ja för hallickar till exempel.

KARLANDER: Men ni har inte sett henne?

JOCKE: Vi har knappt varit utanför dörren.

 

(Tipsar tyst HUGO om en länstol – för gästen.)

 

HUGO(drar fram länstolen med kuddar): Sitt ner, sitt, sitt, du verkar trött!

JOCKE: Alldeles förbi!

HUGO(tar fram en fotpall): Lägg upp fötterna här…

 

(KARLANDER gör så.)

JOCKE: Du behöver vila.

(KARLANDER somnar in. JOCKE och HUGO bäddar in KARLANDER i en filt. För en viskande konversation sinsemellan om vad de ska göra nu, och om ROSE-MARIE borde varnas.)

JOCKE(viskar): Han verkar inte så farlig…

HUGO(viskar): Dom som är trevliga är värst.

JOCKE: Men tror du…

HUGO: Jag har träffat såna som han! I Köpenhamn, i Karlstad, i…ja överallt där jag har varit. I Hamburg! I Hamburg träffade jag en tidningsjournalist, sa han att han var, och han fick kvinnor vilka som helst som han pekade på. Dom kvinnorna såg man inte röken av sen! Och han var så jävlar in i helvete sympatisk, och…

KARLANDER(vaknar upp): Var är jag? Vad heter den här avkroken?

JOCKE: Se här!

(Tar fram en konjaksflaska och glas.)

HUGO: Har aldrig hört något namn på byn här.

(Man skålar. Sitter tysta en stund.

KARLANDER: Hur länge har ni bott här?

HUGO: Det beror nog på hur man räknar…en två tre fyra…en två tre…sådär omkring.

KARLANDER(till JOCKE): Du som sjöng – är du en lycklig människa?

HUGO (till JOCKE): Där fick du nåt och tänka på.

JOCKE: Ja – jag önskar att jag kunde sjunga på min egen grav när jag dött.

HUGO: Tala inte på det sättet!

JOCKE: Jag måste tala. Kan jag inte besvärja döden, kan jag åtminstone snacka om den.

KARLANDER: Men varför…ni är inte så värst gamla – varför har ni inte bildat familj?

JOCKE: Jaa du. För min del får jag säga så här, att jag absolut inte kan inordna mig i ett reguljärt äktenskap. Äktenskapet ser jag som ett fängelse. Ta lån för att hitta en bostad i en socialt väl tillgodosedd miljö. Skaffa sommarhus på en enskild plats, där det senare uppstår en stugby, och så bildar man en förening med ordförande och kassör och så kommer någon på att vägen ska asfalteras. Så ska man sälja sommarhuset, eftersom det är odrägligt att ha semester där med allt oväsen som det har blivit med en masa folk som springer omkring. Då blir det aktuellt med en taxering. Och den är inte gratis!

HUGO(till KARLANDER): Han ska alltid vränga till allting! Vad man än säger!

KARLANDER(till HUGO): Hur vill du ha det då?

HUGO: Jag? Va?KARLANDER: Vad ska du göra om din kompis här träffar någon som han vill flytta ihop med? Han vill kanske ha det här stället för sig själv tillsammans med henne? Eller också drar han och tjejen iväg och du får gå här ensam. Och betala dubbel hyra!

HUGO: Så har vi aldrig tänkt (till JOCKE:)…inte har vi det?

KARLANDER: Men ni äger kanske den här borgen, ni båda? Och så får han lösa ut dig?

HUGO: Nä vi hyr den bara…

KARLANDER: Av kommunen?

JOCKE: Av kommunen.

KARLANDER: Aha. Intressant.

HUGO: Inte särskilt dyrt heller.

JOCKE: Det finns ett rykte som säger att…

HUGO: Hu! Ska du dra upp det också…

JOCKE: …att en gammal kvinna, som bodde här långt före oss i sin ungdom, hon älskade en riddare, som övergav henne. Här levde hon i hela sitt liv, medan riddaren antogs ha rest långt ut i världen. I själva verket stannade han vid gränsen i andra ändan av landet. Skaffade sig en gård. Men samma dag som den gamla kvinnan dog, lär riddaren ha suttit vid sitt lantliga frukostbord, och skulle just dricka en bägare vin, skålade med tjänstefolket…

HUGO: Han skålade alltid med tjänstefolket.

JOCKE:…och drack, men så tog han sig för strupen, skrek, skrek att det smakade blod! Kastade sig ner på golvet och viskade ett namn, namnet på kvinnan han en gång övergivit…

HUGO: Och så dog han.

JOCKE: Samtidigt dog den gamla kvinnan. Sen stod det tomt här i flera år. Folk sa att det spökade. Så hyran är billig.

 

(Sjunger:)

Om du från kärlek viker
Om du din stjärna sviker
Så träffas du av en komet.
När, var, hur?
Vintergatan vet!
Ja detta äntligen förstod
Den riddarn som fick dricka blod.
Han säkert vet att en komet
träffar prick i helvetet.

Han älskade sin kvinna
men ville också vinna
guld och makt och härlighet.
Vem vill inte det?
Så småningom det där förstod
hans hustru som fanns i hans blod.
Hon vet precis när en komet
träffar prick i helvetet.

Riddaren tog fram sin lans
red iväg nån annanstans,
rövade en raritet,
en kuriositet:
en kalk, en dyr klenod.
Den kommer att bli fylld med blod.
Folket vet när en komet
ska träffa prick i helvetet.

Och riddaren tog för sig makt
sysslade med mänskoslakt.
Åren går, hans hustru vet.
Hon vet att maken luktar get.
Ett öde har sin logistik.
Bägaren blir en relik.
Den fraktas med en snabb komet,
som träffar prick i helvetet.

Till väpnarn sade riddarn: Skål!
För staben sin var han idol.
Men vinet var en brännmanet!
Vad hjälpte det att riddarn sket!
Hans fru därhemma nu förstod
att han fick drunkna i sitt blod
på grund av en komet
på väg mot själva helvetet.

 

(ROSE-MARIE in.)

 

KARLANDER: Rose-Marie! Rose-Marie! Jag visste att jag skulle hitta dig! Jag har varit så orolig!

ROSE-MARIE(faller i hans famn): Vad tror du jag har varit då! Åh, åh…

KARLANDER: Lilla purpurduvan…skönare än en ros…vill du ha ett glas konjak?

ROSE-MARIE: Konjak är aldrig fel, min vän.

KARLANDER: Skål för…

ROSE-MARIE: Har du nåt på gång?

KARLANDER: Kanske det kanske det…jag ämnade just framställa ett förslag…

ROSE-MARIE: Låter bra.

KARLANDER: Den här borgen. Den kan bli ett centrum för turism och kultur. Ett museum. Ett kulturellt museum med allt från byggnadsstilar till lokala sägner. Möbler, tavlor, musikinstrument. Jag har en idé.

ROSE-MARIE: Och jag då? Jag då?

KARLANDER: Du blir värdinna.

JOCKE: Hrm, ursäkta, men…

HUGO: Ja. Ja just det.

JOCKE: Vi bor här.

KARLANDER: Vad står det i kontraktet?

JOCKE: Hyressumman ska erläggas den 26-e i varje månad.

HUGO: Det där sköter vi prickfritt.

KARLANDER: Jag antar att det gäller så länge som kommunen är ägaren.

HUGO: Ja just det.

KARLANDER: Men jag kommer att köpa den här fastigheten.

ROSE-MARIE: Varifrån ska du få pengar till det?

KARLANDER: Jag kan stå för finanserna.

ROSE-MARIE: Kan du det? Det var nåt nytt får jag lov att säga. Sist vi sågs fick jag köpa en halv special till dig när du inte hade nånting att äta.

KARLANDER: Har du saknat någonting?

ROSE-MARIE: Inte direkt. Kärlek kanske. Och ett hus. Och en garderob.

KARLANDER: Från och med nu…

ROSE-MARIE: Från och med nu för tre år sen skulle det bli förändringar. Och det blev det. Försämringar. Du är som en politiker.

KARLANDER: Får jag be lilla rödstrumpan att hålla läpparna förseglade någon minut. Så att jag kan redovisa mina tillgångar.

ROSE-MARIE: I can’t wait.

KARLANDER: Här (klappar på sin väska) har jag det som nu kommer att förändra våra liv.

ROSE-MARIE: Vad har du där då? Juveler?

KARLANDER: Bättre upp.

ROSE-MARIE: Värdepapper?

HUGO: Vem är du egentligen? Du har inte sagt vad du heter.

 

(KARLANDER öppnar väskan, håller fram den så alla kan se innehållet.)

 

JOCKE: Vad i alla mina dagar är det här?

KARLANDER: Människohuvuden. Förkrympta människohuvuden.

JOCKE: Va – va – va…

KARLANDER: Det finns excentriska miljardärer som betalar vad som helst för vad som helst. Jag vet oljeshejker som spelar boule med såna här.

ROSE-MARIE: Vem vill lägga pengar på sånt?

KARLANDER: Du ska få se. – Om tio år har vi jubiléum!

 

( VANJA, RONNY in.)

 

KARLANDER: Får jag lov att presentera våra medarbetare: Vanja Ronsson, Ronny Rex.

 

(VANJA och RONNY ler ett inövat leende. ROSE-MARIE, JOCKE, HUGO närmast avvaktande.)

Ronny kommer att övervaka det praktiska med ombyggnaden. När vi är klara, kan han ägna sig åt sin funktion som kökschef.

ROSE-MARIE: Kökschef?

KARLANDER: Vi kommer att ha restaurang här.

ROSE-MARIE: Restaurang? Det skulle ju bli museum?

KARLANDER: Ja naturligtvis. Om du nu tänker lite kreativt, förstår du att museet också behöver en krog. – Vanja blir vår förtjusande receptionist.

VANJA: Tack, chefen.

RONNIE: Den här väggen, var det den chefen mena som vi skulle riva?

KARLANDER: Vi tar det sen. – Jocke, du kommer att bli en alldeles utmärkt guide. Och Hugo, du kan se över trädgården. Börja med att ta väck alla stenarna.

ROSE-MARIE: Vad sa dom på kommunen?

KARLANDER: Det praktiska är i princip avklarat. Det formella får sin finish på måndag.

(Det ringer på VANJAS mobiltelefon.)

VANJA: Ursäkta jag måste ta det här.

 

(Talar med sig själv, byter öra för varje replik:)

 

–Ringa i telefon till Lucia?

–Nej det är omöjligt.

–Förlåt att jag frågade.

(VANJA ringer av.)

RONNY: Men du chefen, den här väggen, alltså. När ska vi riva?

KARLANDER: När jag säger till, Ronny. Till att börja med kan du putsa upp rustningen där borta.

RONNY: Finns det putsmedel?

KARLANDER(med syftning på JOCKE): Det vet säkert vår vän här.

JOCKE: Den gamla riddarrustningen är en klenod som aldrig tidigare har behövt restaureras. Den tillhörde riddaren som en gång residerade här, Alstrand Månsköne.

KARLANDER: Du kan vänta med guidningen tills besökarna kommer.

(Artiga skratt. Till RONNY:)

Se nu till att plåten skiner så man kan spegla sig i den! – Rose-Marie, jag tycker du ska se över din outfit. Ta den tid du behöver. Din bild ska in på varenda hemsida för hotell, restauranger och kulturcentra! – Ronny, du tar befälet. Vi ses i morgon vid samma tid.

(JOCKE, HUGO, VANJA, RONNY, ROSE-MARIE ut. KARLANDER ensam. Sitter och kollar i papper.)

ROSE-MARIE(in): Åh, jag kanske stör ingenjörn?

KARLANDER: Ingenjörn?

ROSE-MARIE: Ja det var väl vad du kallade dig hos kommunförvaltningen. Det är ju vad du brukar kalla dig.

KARLANDER: Rose-Marie. Vi gifter oss.

ROSE-MARIE: Tja.

KARLANDER: Det blir fördelaktigt för dig.

ROSE-MARIE: Blir det?

KARLANDER: Jag behöver en hustru till den här verksamheten.

ROSE-MARIE: Får väl tänka på saken.

KARLANDER: Rose-Marie. Jag behöver dig verkligen.

ROSE-MARIE: Han med mandolinen, han har nåt i ögonen. Som jag går igång på.

KARLANDER: Vad ska du med honom till?

ROSE-MARIE: Avkoppling och upphetsning.

KARLANDER: Du ger faen i den idioten.

ROSE-MARIE: Såja såja lilla gubben.

KARLANDER: Gå inte i gång på det där sättet!

ROSE-MARIE: Vad då för sätt?

KARLANDER: Vi kan väl komma överens?

ROSE-MARIE: Ja då, ja då, ja då. – Ja ja ja, ja ja ja, jaa!!!

KARLANDER: Museum, kulturaftnar, krog – och lite tjänstgöring av dig – det blir oslagbart.

ROSE-MARIE: OK, OK.

(Strax därpå JOCKE in.)

 

JOCKE: Syster! Syster!

(Snyftar.)

Syster! Syysteeeerr! Helvete!

 

SYSTER: Svär inte så där!

JOCKE: Hur ska man svära?

SYSTER: Man ska svära mycket mindre.

JOCKE: Mindre? Vad menar du?

SYSTER: Det svärs för mycket.

JOCKE: Det svärs för lite.

SYSTER: Kom nu Jocke, så går vi in till dig och så stoppar jag om dig och så somnar du.

JOCKE: Nänänänä…

SYSTER: Men vad ska du göra?

JOCKE: Var är hon?

SYSTER: Jag vet inte…

JOCKE: Har du upplevt något liknande? Att du inte kan andas förrän din älskade kommer? – Nähä det har du inte. Du är ju kvinna! Ha-haa!

SYSTER: Var inte oförskämd!

JOCKE: Hahahaha! (Bryter ihop.)

SYSTER: Kom nu.

(JOCKE gråter, skriker.)

 

Jocke!

 

(Flera BOENDE i dörren.)

 

–Det är han Jocke.

–Jaså.

–Ge’en en sup så somnar han!

–Håll käften nu för faen din djävla galning!

–På natten ska man sova!

–Eller ska du ha en omgång!

–Du som har varit boxare! Klipp till han så det blir tyst!

“BOXARN”: Då i femte ronden visste jag äntligen hur jag skulle ta’an, vettdu: combies, lefts, rights, crooks, uppercuts, sen va’re klart! Såhär: lefts, lefts, lefts, sen diekt på med rights! Och sen crooks! Uppercuts! Japp! Flera stycken! Japp! Japp! Japp! Sen va han mör! Och då fick han en riktig smäll. En riktig knock på hakan! Gissa om han stöp! Ja fyfaen!

 

(Under tiden har SYSTER ringt till DANNE, som har sin bostad i fastigheten.)

 

DANNE(in, i nattskjorta, toppig nattmössa): Vad händer här, nu då? – Va?

(Utväxlar blickar med SYSTER. Till de nyfikna BOENDE:)

Så! Gå tillbaks till era rum!

(Inväntar tills att de obehöriga avlägsnat sig. Till JOCKE:)

 

Vad är det som har inträffat, Jocke?

JOCKE: Ingen kommer att tro mig.

SYSTER: Jo vi kommer att tro dig.

DANNE: Jag vore tacksam om Syster ville överlåta den terapeutiska delen av samtalet åt mig. – Hur var det nu, Jocke?

JOCKE: Jag har bevittnat en total förvandling av en människa, en kvinna, som blev en man, närmare bestämt blev hon jag, när jag slutligen hade blivit ett skelett. Efter att hon sjungit sin sång hörde jag plötsligt mig själv sjunga den och sedan blev jag jagad nedför en sluttning, av mig själv då alltså, och Monica var försvunnen. Det var så vidrigt skrämmande och sorgligt, jag måste hitta henne, hon behöver mig inte bara som den sånglärare jag varit här för henne utan jag är också mannen i hennes liv!

DANNE: Sjöng hon för dig till en början?

JOCKE: Ja, ja, ja!

DANNE: Kan det inte tvärtom ha varit så, att du sjöng för henne, och att du inte fick det gensvar du räknat med? – Vad hade hon för anknytning till Anestugan? Jag kan för övrigt inte påminna mig… att du uppträtt som sånglärare här. Vad är din repertoar?

(VAKTMÄSTAREN går lite slängigt. Ser på folk omkring sig. Hejdas av POLISMANNEN.)

POLISMANNEN: Ursäkta, är detta Samuel Fisk?

VAKTMÄSTAREN: Jaha, det är det. Hur så?

POLISMANNEN: Vi skulle vilja prata lite med dig. Du arbetar för pastor Jacobsson i Norra Församlingen?

VAKTMÄSTAREN: Nehej, det gör jag inte.

POLISMANNEN: Inte det?

VAKTMÄSTAREN: Nehej, det gör jag inte.

POLISMANNEN: Nehej?

VAKTMÄSTAREN: Nej. – Inte numera.

POLISMANNEN: Inte numera. – Jaså, jaha? Var arbetar…

VAKTMÄSTAREN: Jag arbetar inte.

POLISMANNEN: Inte det?

VAKTMÄSTAREN: Nej, som sagt var. Det gör jag inte.

POLISMANNEN: Men den 13/9 var du anställd som vaktmästare i Helga Lilla Hjärtats Kapell?

VAKTMÄSTAREN: Den 13/9 var min sista arbetsdag i Svenska Kyrkan.

POLISMANNEN: Och vad har du gjort sedan dess?

VAKTMÄSTAREN: Jag har vari’ bortrest.

POLISMANNEN: Vart då?

VAKTMÄSTAREN: Istanbul.

POLISMANNEN: Istanbul?

VAKTMÄSTAREN(dansar, sjunger fragmentariskt på den gamla schlagern): Istanbul, not Constantinople, Istanbul, not Konstantinopel…every gal in Constantinopel, tradirajdi, she’ll be waiting in Istanbul tradidraddi…

POLISMANNEN: Samuel, jag skulle vilja veta vad gjorde du den 13/9?

VAKTMÄSTAREN: Jag gick i pension.

POLISMANNEN: Aha. Jag förstår. Men vad gjorde du på denna din sista arbetsdag?

VAKTMÄSTAREN: Det vanliga.

POLISMANNEN: Vilket innebär?

VAKTMÄSTAREN: Ställde i ordning för en jordfästning.

POLISMANNEN: Vem skulle begravas?

VAKTMÄSTAREN: En man.

POLISMANNEN: Vad hette han?

VAKTMÄSTAREN: Ja vad hette han. Minns inte…det har varit så många…

POLISMANNEN: Om jag säger…Joakim…ringer nån klocka då?

VAKTMÄSTAREN: Ja! Joakim! Ja ja ja! Då ringer körkklockan! Joakim! Joakim Jocke! Så var det!

POLISMANNEN: Så ja! – När såg du Joakim Jocke sista gången?

VAKTMÄSTAREN: Jag kände honom inte som levande.

POLISMANNEN: När såg du den avlidne Joakim Jocke sista gången?

VAKTMÄSTAREN: Det var när jag öppna kistan.

POLISMANNEN: Öppnade du kistan?

VAKTMÄSTAREN: Japp. – På order av pastor Jacobsson.

POLISMANNEN: Varför skulle du öppna kistan?

VAKTMÄSTAREN: Det var nån som ville ta adjö.

POLISMANNEN: Ta adjö? Vem ville ta adjö?

VAKTMÄSTAREN: Det var nåt fruntimmer. Har aldrig sett’na förut.

POLISMANNEN: Kan du ge ett signalement?

VAKTMÄSTAREN: Nä så noga titta jag inte.

POLISMANNEN: Vad hände sen?

VAKTMÄSTAREN: Ja sen kom två kyrkogårdsarbetare och rullade ut han Jocke.

POLISMANNEN: Rullade ut?

VAKTMÄSTAREN: Ja på den elektriska katafalken.

POLISMANNEN: Va?

VAKTMÄSTAREN: En kärra med en liten elmotor.

POLISMANNEN: Som används vid jordfästningar?

VAKTMÄSTAREN: Ja det är klart! Att den används! Det är vad den är till för.

POLISMANNEN: Nu kommer vi till ett känsligt moment.

VAKTMÄSTAREN: Det gör ingenting. Kör hårt!

POLISMANNEN: Gick ni alla direkt ut på kyrkbacken? Efter ceremonin?

VAKTMÄSTAREN: Nej.

POLISMANNEN: Vilka gick ut först?

VAKTMÄSTAREN: Sune och Pelle.

POLISMANNEN: Vilka var det?

VAKTMÄSTAREN: Dom som körde katafalken. – Kärran.

POLISMANNEN: Och därefter?

VAKTMÄSTAREN: Sen kom jag. – Vänta nu. Jag glömde fruntimret. Hon gick först av alla. Ho’ kom in som ett jehu när vi närapå var klara. Och gick ut först av alla.

POLISMANNEN: Och fru Löwgren och pastor Jacobsson?

VAKTMÄSTAREN: Di dröjde sig kvar. Det gör dom alltid, hm.

POLISMANNEN: Sune och Pelle, vart transporterade de Joakim Jockes kvarlevor?

VAKTMÄSTAREN: Till graven förstås.

POLISMANNEN: Samuel. – Hm, Samuel, skulle du kunna intyga att Joakim Jockes kvarlevor befann sig i kistan när den sista färden startade?

VAKTMÄSTAREN: Jajamen! Men varför skulle jag intyga det?

POLISMANNEN: Därför att kroppen blev stulen.

 

MONICA: Nu behövde jag honom. Det hade hänt en del. Jag kände ingen som kunde vara lika motiverad som han. Så jag gick in till hans avdelning. Basen var så närsynt att jag kunde slinka in utan att bli upptäckt.

Hallå, Jocke!

JOCKE: Nämen hej!

MONICA: Du.

JOCKE: Ja?

MONICA: Det har hänt en del grejer. – Kan du tänka dig att sjukskriva dig på stört?

JOCKE: Va?

MONICA: Jag behöver dig. – (Jo det tog

skruv!)

JOCKE: (Monica behöver mig!) – Till vad?

MONICA: Vi får gå nånstans…hem till mig.

JOCKE: (Detta var stort. Det var det verkligen.) – OK.

Jag gick till Basen.

Jag mår inte bra. Magen. Jag mår illa. Det började i natt. Och jag tänkte, jag tänkte som så: ska jag ringa mig sjuk? Nej, det ville jag ju inte. Det bästa var att gå till Repet. Jag trodde att bara jag kom igång med jobbet, så skulle det gå över. Men det blir bara värre och värre och värre!

BASEN: Det är inte bra. Inte bra. Inte alls bra, kan man till och med säga.

JOCKE: Jag är tillbaka så fort jag är frisk igen.

BASEN: Ta det nu lugnt. Vila dig riktigt ordentligt! Kapitalet tackar oss inte för att vi arbetar när vi är sjuka!

JOCKE: Tack, Efraim. Stort tack ska du verkligen ha!

MONICA: En kväll på Kajsa Warg träffade jag två gamla kompisar, Erik och Anna. Dom jobbar vid tullen. – Jag tror inte dom såg att jag hade gråtit. Det är ju lite halvmörkt där man hänger av sig, och jag hade varit noga med att måla mig runt ögonen.

ERIK: Vi har varit med om något ganska ovanligt.

ANNA: Jag tror vi ska prata lite tystare.

ERIK: Vi träffade din chef.

MONICA: Hans Karlander?

ANNA: Vi satt där mitt i natten och dåsade.

ERIK: En bil.

ANNA: Vi får väl ta och kolla. – En heroinliga var just på tapeten, så vi var extra noggranna. Vi gick fram till bilen som hade stannat framför bommen. Madonna, våran knarkhund, var pigg och alert.

ERIK: Mannen bakom ratten på BMW:n verkade bekant. Jag hade sett honom i “Sett och hört”, när han dansade med…

MONICA: Läser du “Sett och hört?

ANNA: Ja det gör han.

ERIK: Bara när jag är hos frisören. – Han hade dansat med Fröken Sverige.

ANNA: Så tänkte vi att vi kanske inte behövde vara så väldigt noggranna. Heroin var väl ändå inte hans avdelning. Fast vad vet man om det?

ERIK: Godmorgon.

KARLANDER: Morrn.

ERIK: Vart är ni på väg?

KARLANDER: Hamburg.

ERIK: Återvänder ni sedan direkt till Sverige?

KARLANDER: Jag tror inte jag är skyldig att upplysa om det, men enligt mina planer är jag tillbaka inom tjugofyra timmar.

ANNA: För syns skull tänkte jag gå en lov med hunden, som nog också behövde rastas.

ERIK: Men Madonna ville inte gå från bilen. Hon hoppade upp med framtassarna på bagageluckan och skällde och reste ragg.

ANNA: Jag begriper inte vad det tar åt jycken.

ERIK: Får jag se på passet.

KARLANDER: Det trodde jag inte var nödvändigt förrän i den andra kontrollen.

ERIK: Får jag se på passet.

ANNA: Han langade fram det så där utstuderat långsamt.

KARLANDER: Se till att lilla vovven inte gör märken på lackeringen.

ANNA: Han såg ut som en laddad revolver i synen.

KARLANDER: Säg åt hunden nu. Kanske är det köttbullarna han vill åt.

ERIK: Vi tar och kikar på köttbullarna. Om du kommer med här.

ANNA: Han klev ut långsamt. Såg grymt förorättad ut.

KARLANDER: Jag har som sagt korv i bagaget.

ERIK: Var det inte köttbullar?

KARLANDER: Ta bort hunden! Jag tål inte hundar!

ANNA: Hon är inte farlig! – Jag blev lite putt, faktiskt.

ERIK: Karlander öppnade luckan. Madonna körde nosen rakt på nåt som verkade vara en chokladask. – Öppna asken.

ANNA: Nu väntade vi oss någonting i stil med kapslar.

ERIK: Öppna asken, direktör Karlander.

 

(KARLANDER passiv. ERIK sliter av locket. Asken innehåller små förkrympta människohuvuden, som på huvudjägarvis.)

KARLANDER: Ja, ha-ha, det där är stekta äpplen. Lite makabert skulpterade, medger jag. Men vi är en krets av gamla studiekamrater, som ska träffas i Heidelberg.

ERIK: Var det inte Hamburg? – Ta ett par tuggor, så vi får se.

(KARLANDER tar ett huvud i handen, som om han tänker sätta tänderna i det. Svimmar.)

JOCKE: Monica, Monica… dina vackra små händer, du spelade gitarr och sjöng… dina vackra, blanka, skarpa ögon, din röst, åh, din röst med alla nyanser…får jag en gång hålla i dig, så släpper jag dig aldrig, aldrig…

MONICA: Du gullet. Vill du bli min medhjälpare?

JOCKE: Ja, ja! Vad ska vi göra?

MONICA: Vi ska till bårhuset.

JOCKE: Varför då?

MONICA: Ta farväl.

JOCKE: Jaha…av vem?

MONICA: Min pojkvän.

JOCKE: H-ar du…

MONICA: Hade.

JOCKE: Åh…

MONICA: Han – han rånade en bank. Sköt ihjäl en tjänsteman. – Han – han blev hängd.

JOCKE: Hängd! Mot … mot lagen! Det är ju mot lagen!

MONICA: Jag har en teori…

JOCKE(tar upp en näsduk, ska torka MONICAS ögon): Så, vännen…

MONICA: Ge fan i det där!

JOCKE: Förlåt! Det var inte meningen…

MONICA: En sak ska du ha klart för dig! Min sorg är min, och den rör du inte!

JOCKE: OK, OK.

MONICA: Jag har en teori om vad som har hänt.

 

(Paus.)

 

JOCKE: Jaha?

MONICA: Bättre att du ingenting vet. – Kom!

 

JOCKE: Vi gick – hand i hand – genom de långa gränderna tills vi kom fram. Vi ringde på som galningar.

 

(Dov klocksignal. Tung dörr som öppnas.)

 

TRUBADUREN(stående i en smal ljuspelare): Och vad kan jag hjälpa till med?

MONICA: Jag vill ta avsked av min pojkvän.

TRUBADUREN: Jag förstår. Vad heter han – hette han?

MONICA: Sixten Pettersson.

TRUBADUREN: Aha. Födelsenummer?

MONICA: 001026-6215.

TRUBADUREN: Då så ska vi se. (Letar sig fram till rätt frysfack, nynnande på sin bedrövliga melodi.)

Då så. Här.

(Drar ut en kropp. Kollar.)

Men…här skulle ju huvudändan va.

MONICA: Titta i andra ändan då!

TRUBADUREN(kollar): Nej men nej men det går inte, där är ju fötterna.

(Drar av hela skynket.)

JOCKE: Vi beskådade en huvudlös kropp.

MONICA: Var är huvvet?

TRUBADUREN: Jag vet inte. Jag började här i förrgår.

JOCKE: Finns det flera här som är avrättade?

TRUBADUREN: Avrättade? – Möjligt men det vet jag ingenting om.

MONICA: Du har väl nåt register att titta i?

TRUBADUREN: Va?

MONICA: Du har väl nåt javvla register över dom andra som är här? Vad dom heter och vad dom har dött av? Har du inte det?

TRUBADUREN: Tyvärr måste jag be er gå.

MONICA: Listan!

TRUBADUREN: Tyvärr…(till JOCKE:) Rör inte datorn!

JOCKE: Nu ska vi se…ha! Lösenord behövs inte! Den är redan på! Vad är det här? “Döden piskar, sågar varje lem, Döden viskar: när får jag gå hem?” En dikt?

Kolla kolla! Här är registret! “Johansson, Axel, lungcancer, Bengtsson, Elin, cancer, Lovin, Gustaf, stroke, Pettersson, Sixten, avrättad medelst hängning” och här, här: ytterligare avrättningar medelst hängning. Hörru vaktmästarn, du får lov att öppna n:r 57, n:r 63, n:r 104.

TRUBADUREN: Nej!

MONICA: Nycklarna!

JOCKE: Monica tog dom ur handen på den handfallne vaktisen. Öppnade första luckan. Vi kollade. Kroppen saknade…vi skrek till. Så var det 63-an. Vi rev och slet och darrade. Vaktisen stönade. Kroppen halshuggen. Vi gick vidare. Kontrollerade för säkerhets skull kroppar som dött en naturlig död. Dom hade ingen våldfört sig på. Men alla som blivit hängda saknade huvudknopp. Monica och jag gick därifrån. Jag tror vi grät båda två.

TRUBADUREN: Jag kanske ska be att få presentera mig. Jag är trubaduren Leo Fritzén. Jag befinner mig i bårhuset, där jag just fått ett tillfälligt påhugg – anställning.

 

(Sjunger:)

När morgonen sjunger
Spritter jag gladelig upp
Snart blir det krig här utanför
Freden ska brista så öm och skör
Bomber och eldar ska äta opp
Hustru och barn och min kaffekopp
Livet är dödsdömt – det går på dropp.
Jag är trubadur. Jag kämpar mot den här tiden.

 

Min stora skräck i livet är att behöva rapportera om något. Därför blev jag så glad, när jag blev anställd på bårhuset. Där är alla kroppar redan rapporterade som döda och bokförda. Ingenting som jag måste göra med dom! Och så händer detta!

DANNE: Människor är bra besynnerliga. Jag vet. Jag är psykolog med egen praktik. Tro för all del inte att mina klienter vill ha den hjälp dom behöver. Oh nej, oh nej. Dom vill beklaga sig. Gråta i telefon. Jag har hemligt telefonnummer. Jag vill ha lugn och ro. Nu ska jag titta på en…angelägen film som jag har här på en sajt…(klickar på datorn) oh ja…oh, ja, ja…oh…(mobilen ringer) ja?

TRUBADUREN(i tel.): Det är jag.

DANNE: Det bör det vara. Enligt ditt identitetsmedvetande. Men vem är “jag”?

TRUBADUREN: Det är jag. Jag gick i din gruppterapi. Fritzén, trubadur. Kommer du ihåg mig?

DANNE: Dig kommer jag mycket väl ihåg. Du har väl inte hittat nåt nu igen?

TRUBADUREN: Jooo! Men den här gången…

DANNE: Har vi inte kommit överens om att när du ser någon som är död, ska du säga till dig själv: den här människan är död, borta. Det finns ingenting som jag kan göra.

TRUBADUREN: Jag vågar inte gå till mitt jobb!

DANNE: Har du skaffat dig ett jobb? Jättebra, tycker jag. Hördu, jag…

TRUBADUREN: Kan jag få komma upp och snacka?

DANNE: Hördu, jag…ja, jo. Men kan du

vänta nån timme? Jag sitter och ser på…ett

naturprogram.

TRUBADUREN: Det var bara en tillfällighet, sa Psykis. Nånting som hände just i dag. En fullt naturlig företeelse inom fångvården. Ingenting du ska bry dig om att rapportera, sa han! Men nog är det väl lite lite granna knäppt i alla fall. Varför, bara en sån sak: varför blev jag sjukskriven? Tror Psykis att jag håller på att spåra ur? Trodde han inte på det jag hade att berätta? Han kan själv åka till bårhuset och se efter! Nu måste jag! skriva rapport! Rapport! Raaappaortoport! Huj huj! Vem ska jag rapportera till? Polisen? “Varför rapporterade du inte genast utan lät dig bli sjukskriven?” Då måste jag kanske visa intyget från Psykis. Så blir han också indragen, det vill jag inte. Nu vet jag. Att jag inte tänkte på det genast. Jag skriver ett brev till Sjukvårdsstyrelsen. Min arbetsgivare. Där har vi det.

JOCKE: “Jag vill att du ska anförtro dig åt mig”, säger hon. Hennes varma, skarpa, lysande ögon. Jag befinner mig mitt i tillvaron. Ett ok håller på att lyftas från mig och ersättas av en förväntan. Jag pratar om mina pornografiska fantasier. Hon lugnar mig och säger att de där spökena ska hon ta bort. Vi promenerar på en bergknalle och vi håller på att gå för långt ut på berget så att vi skulle kunna falla ner. Hon säger att det det var ett varningstecken av något slag.

MONICA: Ett omen.

JOCKE: Jag ligger mot hennes nakna hud och talar osammanhängande. Inte är jag Nordens störste älskare, men det bekymrar mig inte. Vid ett senare tillfälle går vi hem till gemensamma vänner på Bangatan och fikar bort ett par timmar. När vi går därifrån, säger hon:

MONICA: Jag känner att jag måste få vara lite för mig själv.

JOCKE: Sättet på vilket det sägs gör att jag genast inser och förstår.

KOMMISSARIEN: Jaha, Jönsson?

POLISMANNEN: Ingen av kapellets personal kan vara den skyldige.

KOMMISSARIEN: Vilket kapell? Skyldig till vad?

POLISMANNEN: Helga Lilla Hjärtats Kapell! Stölden!

KOMMISSARIEN: Stöld? – Vilken stöld?

POLISMANNEN: Av liket. – Kroppen. – Joakim Jockes kvarlevor.

KOMMISSARIEN: Va? Vad i hela friden är det du säger! Din uppgift är att undersöka kommunens planerade vräkning av Svenska Kyrkan från Helga Lilla Hjärtats kapell! Men nu handlar det tydligen om någonting helt annat! Varför har du inte informerat mig?

POLISMANNEN: M-men det stod ju i diariet! 210408! “Anmäld försvunnen. Man, Joakim Jocke, anmäld försvunnen av Monica Hansson, anhörig, Göteborg, 210408.”

KOMMISSARIEN: För helvete, din idiot! Då levde han ju!

POLISMANNEN: Med all respekt, Kommissarien, men hur vet vi det?

(Kort paus.)

Jag – tror (gör en citationstecken-gest) “den anhöriga” ljög.

KOMMISSARIEN: Såå?

POLISMANNEN: Jag tror inte att hon var “anhörig”.

JOCKE: Det tog lång tid innan jag förstod vad det var fatt med mig. Men nu klarnade det. Jag insåg precis hur det var. Sanningen om mig är att jag är ensam, rädd, gammal, förbrukad och sjuk. Jag har minnen. De korvar sig runt benen som gamla långkalsonger. Eller dom virar in mig som i ett paket. Som en svepning. Och det finns ingen väg tillbaka. När ska jag börja leva? Varför händer ingenting? Det mest dynamiska jag varit med om var när jag fick en ny kvinnlig tandläkare.

Mottagningen är som ny i vitt och skärt, helt ny tandläkarutrustning där borrarna ser ut som lyxleksaker. Gullig rullgardin, d:o plansch med barn som pussar varandra. Ny sköterska varje gång jag är där. Sköterskorna är säkert praktikanter. Den försiktiga tanddoktorn trippar omkring, ler, söker förklara för syster hur man ska göra med mjuk, låg röst som inte fullt ut döljer irritationen.

När jag kommer i dag, ler hon och säger:

–Hej, du försvann visst.

–Nej, jag lämnade återbud sist.

–Jaså…åh, men sen försvann du?

–Nej, jag fick den tiden jag har i dag. Jag fick den av den jag talade med i telefon.

– Åh, jaså…

När det blir dags att börja borra, duschar hon mig i ansiktet med vattenborren.

–Hoppsan.

KOMMISSARIEN Jönsson! – Jönsson!

POLISMANNEN: Kommissarien ville något?

KOMMISSARIEN: Ja. Jönsson som är så smart? Hmm?

POLISMANNEN: Ja?

KOMMISSARIEN: Nog är det amärkningsvärt.

POLSMANNEN: Ja?

KOMMISSARIEN: Att inte Jönsson har listat ut det.

POLISMANNEN: Ja? Listat ut? Vad då?

KOMMISSARIEN: Lösningen.

POLISMANNEN: Ja? Lösningen? Va?

KOMMISSARIEN: Hur många jordfästningar har ägt rum på Helga Lilla Hjärtats Kapell under de tre år som Svenska Kyrkan har förvaltat verksamheten?

POLISMANNEN: Tja, en…tja det har rört sig om en fyrahundra, femhundra begravningar.

KOMMISSARIEN: Och hur stora summor har Svenska Kyrkan förvaltat?

POLISMANNEN: Kan… röra sig om miljoner.

KOMMISSARIEN: Och varifrån har dom pengarna kommit?

POLISMANNEN: Från… ja från anhöriga, från…

KOMMISSARIEN: Från anhöriga på fattigbegravningar?

POLISMANNEN: Ja, nej, ja…nej, varifrån har dom kommit?

KOMMISSARIEN: Pengarna har kommit från kommunen.

Men de har gått förbi Svenska Kyrkans konto! Och gått rakt in i Helga Lilla Hjärtat!

POLISMANNEN: Skulle Lilla Hjärtats Kapell ha förskingrat…

KOMMISSARIEN: Ha! Bättre opp! De har bedrivit en verksamhet utan produkter!

POLISMANNEN: V-vad menar kommissarien?

KOMMISSARIEN: Jag menar, jag vill påstå att allt har varit ett enda stort falsarium.

POLISMANNEN: Menar kommissarien…

KOMMISSARIEN: Ja! Lilla Hjärtat har tagit emot ekonomiskt stöd från kommunen och alltså även från Svenska Kyrkan! För ingenting! Två tre begravningar om dagen i c:a fem års tid! Vad blir det i runda slängar! — — —

Varför hittar vi aldrig Joakim Jockes kropp?

Han finns icke! Har heller aldrig funnits! Varför kommer aldrig några besökare till begravningarna? Därför att anhöriga icke finns! Det enda som har existerat, det enda som har förekommit är regelbundna sorgehögtider, det vill säga ständiga begravningar vecka efter vecka – utan lik!

POLISMANNEN: M-men-m-en…

KOMMISSARIEN: Sätt dig, Jönsson. Du ser alldeles blek ut! – Om jag inte kände dig så bra, som jag gör, så skulle jag kunna tro, att…

POLISMANNEN: Uhuu, va?

KOMMISSARIEN: Att du tagit mutor.

SYSTER: Där! Där är du!

JOCKE: So what?

SYSTER: Va?

JOCKE: Var skulle jag vara?

SYSTER: I duschen!

JOCKE: Va?

SYSTER: Det är din tur att duscha i dag.

JOCKE: Aha.

SYSTER(härmar): “Aha”. Är det allt du har att säga?

JOCKE: Ahhah?

SYSTER: Vad letar du efter?

JOCKE: Tvålen.

SYSTER: Tvålen?

JOCKE: “Så säg mig var, var är tvålen, syster, undran och skräck mig griper, var, var, var!! Jag undrar blott…”

VÄNNEN(in): Tack, tack det är bra! Bra, Jocke! Just så! Försök att få med det där lilla också, det som vi snackade om, du vet.

 

(SYSTER ut.)

 

JOCKE: Du Gilbert.

VÄNNEN: Ja?

JOCKE: Sen tycker jag att Syster här ska göra Syster i pjäsen.

VÄNNEN: Njaej, det funkar inte. Jag har redan lovat Vanja.

JOCKE: Lovat? Lovat! Vad är ett löfte värt på en teater?

VÄNNEN: Det är så här, Jocke, att…

JOCKE: Att vaddå? Hah! Håhååååhh… du och Vanja…!

VANJA(in): Gilbert! Vad hade du tänkt jag skulle ha på mig?

VÄNNEN: Vanja, Jocke –

VANJA(till JOCKE): Är det du som är Jocke?

JOCKE: Mm. Jag har just ställt ett ultimatum till regissör Ulmheden. Jag tänker inte spela mot dig. Jag kräver att få Syster som Syster.

SYSTER(in): Jocke! Titta! Är den inte snygg?

VANJA: Vafan den är min!

SYSTER: Nej den är markerad.

(Visar upp en lapp.)

VANJA(kollar): Vafan det är ju…Jocke! Har du markerat klänningen som hennes?

VÄNNEN: Nu tycker jag att vi tar det lite lugnt och sansat. Ingenting är bestämt. Vare sig i fråga om roller eller kläder. Förrän på måndag kl elva noll noll.

VANJA: Vafan! Så lät det inte i går!

SYSTER(till JOCKE): Jag trodde…jag trodde…du sa att det var du som bestämde! Men…det är det inte! Va?

VANJA: Att regissören skulle vara den som fattar besluten om uppsättningen är tydligen för mycket begärt av det här sällskapet att förstå.

SYSTER: Men det är väl…är det inte Jocke, som…

VANJA: Vad har du sagt till henne, Jocke? – Jocke!

JOCKE: Jag sa så bara för att jag…

VÄNNEN: Vi får tydligen ta tag i grunderna för…

VANJA (börjar göra sorti): Amatörer! (Går vidare.) Amatörer! Jävla amatörer!

(På vägen ut går hon tätt inpå JOCKE, ger honom en örfil. Ut.

SYSTER får ett utbrott i gråt och ilska. Sliter av sig klänningen, kastar den på golvet, gör sorti åt motsatt håll. VÄNNEN går in på sitt kontors-/chefsrum.)

 

JOCKE: Så kom åldrandet. Ålderstecknen. Den krökta, lite sneda ryggen. Benen som inte ville gå riktigt som förut. Energin som plötsligt tog slut. Balansen som svek. Den gryende inkontinensen. Syn och hörsel som förlorade sin skärpa. Minnet – ja än var det väl ingen fara, men…och så matsmältningen…matsmältningen…uh…och…och…rädslan.

Det var bara att gå framåt. Något annat var inte att tänka på. Regn, dimma och gråstarr. Jag jobbade ofta över på Repslaget. Hellre än att sitta hemma och stirra på fyra väggar. En vacker dag var jag folkpensionär – eller ålderspensionär som det numera heter. Ledig varje dag!

Jag var rädd för att kvävas. Rädd för att falla baklänges ner i en brunn. Rädd för att jag inte skulle ha något att leva på. Jag hade aldrig kämpat mot kapitalet. Jag skulle få lyda under den starkes nävrätt. Fy fy fy vilken ynkrygg jag var!

Det blev värre. Det var dags att gå till doktorn.

 

(Vårdcentralen. En äldre läkare tar emot JOCKE.)

 

DANNE: Varsågod och sitt.

JOCKE: Tack.

DANNE: Varsågod och sitt. Eh…jaha. Berätta lite om…ja.

JOCKE: Om vad?

DANNE: Först kanske du skulle förklara varför du är här.

JOCKE: Det handlar om min livssituation. Hur jag upplever den.

DANNE: Och hur var namnet?

JOCKE: Joakim Jocke.

DANNE: Angenämt angenämt. – Doktor Danne.

JOCKE: Va!

DANNE: Du nämnde begreppet – livssituation.

JOCKE: Va? Ja, ja, jo. Just det.

DANNE: Och vad har du att säga om din livssituation?

JOCKE: Att jag…jag står inte ut längre!

DANNE: Det låter besvärligt.

JOCKE: Jag står inte ut!

DANNE: Nervös?

JOCKE: Jag – jag – står inte ut…

DANNE: Försök att definiera de faktorer som medverkar till att bygga ditt fängelse.
JOCKE: Det kan inte vara svårt.

DANNE: Inte? Inte det?

JOCKE: Samtidigt ser jag befrielsen. Ingen väg tillbaka.

DANNE: Aha ja. – Gå vidare.

JOCKE: Tack, doktorn. Vad blir jag skyldig?

DANNE: Skyldig? Nej, nu har du missförstått något.

JOCKE: Men…

DANNE: Någonting grundläggande.

JOCKE: Vadå…om mig?

DANNE: Ha-h-h-host-ha-h-haa…!

(FÖRSÄLJAREN in.)

Här, Joakim Jocke, här är ingen skyldig.

JOAKIM: Inte?

DANNE: Nej inte här. Inte här.

JOCKE: Var är – detta här då?

DANNE: Detta är Dödsriket.

FÖRSÄLJAREN(till JOCKE): Kista?

DANNE(till JOCKE): Ingenting är gratis, vet du…

FÖRSÄLJAREN(showar):

Vad säger gnäll gnäll gnäll

morgon middag kväll

jo dödens hemska karusell!

DANNE(till JOCKE): Så. – Ja, eh, då är det väl dags för dina sista uttalanden. Vad vill du bokföra som dina absolut sista yttranden?

JOCKE: Det kom lite plötsligt.

DANNE: Vet jag inte om jag kan hålla med om. Du har haft ett helt liv på dig.

JOCKE: Jamen…

DANNE: “Jamen, jamen” – vet du hur många gånger jag suttit här och fått höra det? Alla ni som dör ni svarar “jamen” på presentationen av det ofrånkomliga! – Dina sista ord, Joakim Jocke!

JOCKE: Säg inte så!

DANNE: Nå, säg då din egen version!

(Lång paus.)

JOCKE: Det jag tänker berätta har plågat mig hela livet. – Det var såhär. Såhär. – Jag var tretton år. Det var mitten av 1950-talet. Min far, alltså Pappa, skulle gå på nattskiftet på pappersmassefabriken. Han var – det kallades hjälpeldare. Två man skötte pannan – min pappa och kompisen, Johan. Johan var eldare. Pappa var alltså hjälpeldare. De hade likadana uppgifter. Men Johan hade varit anställd i flera år före Pappa. Därför var han eldare. Medan Pappa var – ja…som sagt, som jag sa…och…den här speciella kvällen var det som vanligt i pannrummet. Ingenting särskilt hände. – Och hemma hos oss var allting som vanligt. Pappa låg på en säng, en gammal enmanssäng, som stod i ett av rummen. Men nu hände ett par saker som inte hörde till det vanliga. Mammas röst. Lite mera klagande, eller ska jag säga förebrående. Mamma var emotionellt undernärd. Pappa låg och tog emot. Tills: “Nu är du tyst!” “Nej”, sa Mamma. “Jag är inte tyst!” Detta var också ovanligt. Jag var starkt modersbunden. Nu blev jag rädd. Det var också lite spännande. Pappa inriktade sig på att åka till jobbet ett par timmar tidigare. Och att eventuellt inte komma hem mera. Det var nära skilsmässa. Han frågade mig: “Vad tycker du? Ska jag komma hem igen?” Jag svarade… jag svarade…

DANNE: Vad svarade du din far? — Detta blir dina sista ord!

JOCKE: Jag svarade: “Det rör mig inte i lilltån!”

(Lång paus.)

DANNE: Tack, Joakim Jocke.

JOCKE: Trubaduren, Leo Fritzén, gjorde sig i ordning. Galans höjdpunkt närmade sig, då Monica och jag skulle avrättas inför publik. Vi visste för mycket. Trubaduren tog en sista titt på frisyren och flugan. Elgitarren i stadigt grepp i svettvåta händer. Tog ett glas vatten. Det fick bli hans sista efter att ha druckit åtta. Nu var frågan: skulle han se på själva hängningen? Han hade inte följt med vad som hände. Repetitionerna hade tagit all tid och kraft. Faktum var att han inte visste vilka offren var och hur dom såg ut. Det skulle kunna rubba hans koncentration, om han tittade. Men när kom tillfället åter?

– Egentligen är jag förfärlig, tänkte han.

Monica och jag stod och såg oss omkring för sista gången. Vem i all sina dar stack ut huvet därborta och glodde? Jovisst var det han!

Båda skrek vi:

–Ses i bårhuset, djavvla döskalle!

Vi hann uppfatta hur trubadurens ljusa sommarkostym fick en fläck i skrevet med katastrofal spridning åt alla håll. När knycken kom, lutades våra huvuden mot varandra, och direktör Karlander svimmade. Monica och jag sprang mot fabriken på min favoritgata. Den är bred och har almallé. Varje dag går jag på den gatan till och från jobbet. Bäst kommer den till sin rätt på hösten med ett lager grå fukt. Där hade jag velat leva mitt liv med Monica. Det ringde på telefonen. Efter tredje signalen var jag vaken. Jag lyfte luren, svarade något, vet ej vad.

JOCKE: Till dig! Sixten.

(Stänger TV:n.)

MONICA(tar telefonluren): Hallå! Ja, jag är på väg. Hej! Kram! Puss!

(Kort paus.)

Ses! Hej! Hej!

(MONICA på med luren, upp ur soffan.)

Vi drömmer som vi lever. På medeltiden drömde fattiga bönder om fogden som kom och hotade dom med pilbåge. Fattiga bönder i dag drömmer om Kronofogden som kommer med leg och med vräkningsbesked.

JOCKE: Arbetet gick trögare än vanligt. Basen, som hade ett frireligiöst förflutet, stod bredvid mig och fumlade med något. Han såg på mig som när Sfinxen börjar tala:

BASEN: Var det Vår Herres mening att vi skulle släpa och slita på det här viset?

(LENNE, CARINA, MARTHA, HUGO, JOCKE sitter håglösa på avdelningen. DANNE söker intala dom lite fighting spirit utan framgång. Det gör han på olika sätt, t.ex. genom att jämföra dem med sig själv. “Se på mig!” Han försöker t.o.m. använda sig av smicker. Till slut ger han upp. DANNE ut. Nu somnar ALLA. Snarkningar. VANJA in tillsammans med en PRAKTIKANT, en stilig ung man. VANJA stannar upp. Ber PRAKTIKANTEN kolla, när hon går fram till de gamla. Hon stryker JOCKE över håret. Som på en given signal vaknar alla. VANJA säger något rart och uppmuntrande till var och en. Ut i skogen! Nu ska vi gå ut i skogen och leka! Leka? Leka? Nej det är bara att följa med farsan ut i skogen och skotta snö. Skotta skotta skotta snö, skotta snö, snö, snö, fy faen! Martha säger något om meningslösheten i att klaga och gnälla.

MARTHA: Vad vill vi ha?

JOCKE vaknar till liv:

–Det vi vill ha, det ska vi ta.

LENNE och HUGO smusslar med något på butelj. ÖVRIGA somnar in.

VANJA går genom salen igen. Pratar ivrigt i sin mobil, skrattar, tar danssteg, sjunger. Stannar upp hos de gamla. Frågar MARTHA och CARINA om hur de lekte som barn. Får svaret att dom kastade boll mot en husvägg. Eller hoppade rep! Jamen era barnbarn hoppar väl rep? Om dom är flickor, alltså. En efter en vaknar upp. Hö hö, säger HUGO, hoppa rep, ja det är det väl ingen som gör nu!

VANJA: Joho! Det är det visst!

GUBBARNA: Nänänä!

Så fortgår snacket ett par vändor ytterligare, tills VANJA tröttnar och går därifrån. Gubbarna hö-höar vidare. DANNE kommer in tillsammans med PRAKTIKANTEN. Gubbarna får medhåll av DANNE, som heller inte sett röken av hopprepande flickor på ja han vet inte när. VANJA in, medhavande ett rep, vilket hon snabbt och effektivt håller upp som ett hopprep. Och börjar hoppa. Succés pyramidal! VÄNNEN in. Gör ett tecken till JOCKE. Går fram till JOCKE. Börjar prata sceninstruktioner med honom. Långa haranger. Får inget svar. VÄNNEN allt enträgnare, slutligen ilsken som en demonregissör. VANJA uppmärksammar skeendet, går ifrån sina beundrare fram till JOCKE och VÄNNEN. VANJA söker efter JOCKES puls. Tvingas ge upp. JOCKE är död.)

 

Manuscript av: Bruno Bran