Det är i London månadsskiftet oktober och november 2018. Jag sitter på buss 48 på väg till ett medlemsmöte med den lokala Labourföreningen i Hackney i nord-östra delen av den gigantiska staden. Bussen åker på smala gator där den mångkulturella påverkan syns i restaurangernas skyltar, affärernas utbud och på gatorna under den trekvart minuter långa resan som blir lite av en resa genom en spegel av det en gång så stolta samväldet. Inte för det finns mycket kvar mer än den kosmopolitiska staden som London är. Det är också en resa från det mer mondäna London som jag lämnar vid Kings Cross när jag stiger på bussen mot de forna arbetarkvarteren dit jag är på väg denna kväll.
Vädret är typiskt för London vid denna tid på året. Mulet, men inte särskilt kyligt. Hit når inte Themsens kyliga och fuktiga vindar utan temperaturen dröjer sig kvar vid för vad en svensk uppfattar som behaglig hösttemperatur. Mörkret har dock fallit men gatlyktorna ger nödvändigt ljus. Jag har fått en inbjudan till Labours månatliga medlemsmöte som hålls i lokalerna som en karibisk kulturförening hyr av den Labourregerade stadsdelen. Med sina 250.000 invånare är Hackney relativt genomsnittlig valkrets sett till storlek. Det är en mix av människor som är typisk för denna del av London. Arbetare som har lyckats behålla sina hyreskontrakt, inflyttad medelklass, invandrare från Karibien och andra delar av det forna imperiet.
Vi sitter i en stor ring. Cirka 60-70 personer. Unga, gamla, kvinnor och män. Invandrare och britter. Arbetare och tjänstemän. Kort sagt, ett snitt av Hackneys befolkning. Det är medlemsmöte i Labour. Det som slår mig är hur aktionsinriktad man är. Alla diskussioner mynnar ut i ett – vad gör vi? En busslinje skall dras in och det kallar på aktivitet. Beslut tas och förberedelser för en aktionsplan mot det privata bussbolaget förbereds. Ett uttalande tas riktat mot den lokala förvaltningen som vill höja hyran för organisationer. Spelar ingen roll att det är Labour som styr i valkretsen – oacceptabelt anser man på mötet och beslutar om ett hårt formulerat uttalande. En ung grabb berättar om kampen mot “zero-hours contracts” – dvs. anställningsavtal som inte garanterar något arbetstidsmått. Fackföreningen som organiserar dem som jobbar inom snabbmatsbranschen driver frågan globalt. Givetvis kommer Labour att delta i lördagens manifestation utanför McDonalds.
*
Jag läser i antologin For The Many – Preparing Labour For Power
, (QR Books London 2017). Filmregissören Ken Loach skriver:
Manifestet av 2017 är kännetecknet för förändring i partiet. Där Blairs slogan var “Labour means business”, som snart blev uppenbart, menade storföretagen, lånade Corbyn från Shelley; “Ye are many, they are few”. Offentligt ägande är nu tillbaka på dagordningen. Järnvägen, Royal Mail, offentliga tillgångar och energiförsörjning skulle helt eller delvis åternationaliseras. Sjukvården skulle påbörja processen att ta bort alla privata entreprenörer, alla skulle vara anställda direkt. Vi skulle återigen bygga för att möta bostadskrisen som har tolererats av både Tory – och Labourregeringarna. Marknaden avvisas som en universell lösning: den kommer inte alltid att vara lösningen, som dess förespråkare hävdar. Om det finns ett behov men ingen vinst, behöver behovet mötas likafullt.
Viktigast av allt skulle vi investera med offentliga medel i hållbara industrier i de mest försummade och berövade områdena, trygghet och inkomst erkänns som grundläggande för alla aspekter av livet.
Ord och politiska tankar som är helt främmande för den svenska socialdemokratin: Tidigare en folkrörelse med stora likheter med brittiska Labour. Både historiskt och ideologiskt; välfärdsstaten i Sverige och Storbritannien föddes ur samma tankevärld och insikt att mellankrigstidens eländiga politik var en omöjlighet när det andra världskriget var slut. Det fanns ingen annan väg än att med reformismen söka omdana samhället i en jämlik riktning. Att vänta på socialismen som en slags Godot var en politisk omöjlighet. Man måste istället aktivt omforma samhället i en rättvis riktning och sätta en hård nosgrimma på kapitalismen. Reformismen kom också att ideologiskt bli ett alternativ till den sovjetryska byråkratiska statskapitalismen, som saknade verklig jämlikhetstanke. Denna insikt fanns hos Clement Attlee och Aneurin Bevan liksom Tage Erlander och Ernst Wigforss. Insikten om att samhällets utveckling inte kunde lämnas till marknaden och åt den oreglerade kapitalismen att styra. För det skulle bara leda till en upprepning av 1930-talets politiska misstag och sociala elände. Utan politiken, en praktisk, men ack så radikal, politik som långsiktigt hade som mål att omforma det kapitalistiska fattighuset till en långt värdigare och jämlikare välfärdsstat.
Sedan 1980-talet har socialdemokratin i Sverige förlorat nära hälften av sina röster. Den forna folkrörelsen är i idag en förödd organisation där uppgivenheten dansar på borden medan en partibyråkrati uppträder som om medlemmarna vore en belastning. Det är denna socialdemokrati som nu befinner sig på ett sluttande plan där lutningen ökar med var uppgiven socialdemokrat. Trettio år av sökande mot mitten har fött ett monster i form av en högerpopulism och ett SD som idag tar mellan 20-30 % av rösterna hos dem som befinner sig i LO-yrken. Över 50 procent röstade på de borgerliga partierna inklusive då SD. Valresultatet blev också det sämsta på 107 år!
Den fackliga tankesmedjan Katalys presenterade sin valanalys häromdagen. Det var en massiv kritik i en grundligt genomarbetad skrift. Slutsatserna var dock inte nya utom möjligen hur de formulerades. Partiets fortsatta nyliberalt påverkade politik, bristen på intern demokrati och oviljan att se självkritiskt på den politik som varit allenarådande under så lång tid. Det fortsatta sneglandet mot mitten istället för en socialdemokratisk, i betydelsen reformistisk, politik. I Dagens Nyheter skriver Katalys genom Enna Gerin och Daniel Suhonen att tiden för ständiga reträtter måste vara slut
. Men till vem talar de? Vem lyssnar när den socialdemokratiska apparaten inte lyssnat på samma kritik under flera årtionden utan avfärdat den nonchalant med en överlägsen gest.
En annan ekonomisk politik. Demokratisk socialism, dvs. en reformpolitik där samhällsproblemen får långsiktiga lösningar och välfärdsnostalgin
som högerpopulismen surfar fram på adresseras på ett trovärdigt sätt. Anna Herdy i Flamman (46/2018) skrev i tidningens ledare att S skulle ge upp sin nuvarande mittenposition och vända näringslivet ryggen hade varit hedervärt (och det är inte omöjligt) – men hur sannolikt är det?
En tänkvärd reflektion. Hur troligt är det? Hur väl genomarbetad, hur än välskriven och hur än trovärdiga slutsatser Katalys gör blir det sannolikt ännu en rapport som faller på hälleberget då ingen griper den och använder dess ord för att förändra – ta striden och konflikterna inom arbetarrörelsen.
*
Den brittiska akademikern och politiska aktivisten Hilary Wainright sammanfattar i sin bok “A New Politics From The Left” (Politity Books, London 2018) det som fällde avgörandet när Blairismens Labour gick i graven och Corbyn bars fram av en entusiastisk rörelse inom den radikala delen av det brittiska samhället och arbetarrörelsen.
Energin i den rörelse som lyfte Jeremy Corbyn till ledarskap kom från miljöaktivister och aktionsgrupper, av de med minne från den massiva rörelsen för att stoppa kriget i Irak, radikaliserades av den ökade ojämlikhet, åtstramningspolitiken och 2008 års finanskrasch och det växande hotet mot det planetens ekologiska överlevnad – liksom tusentals fackföreningsmedlemmar upprörda över regeringens nedskärningar och deras konsekvenser för offentlig sektor, kommunalt självstyre och ungdomars liv och framtidsutsikter.
Kan det som sker i Storbritannien också ske i Sverige? Finns förutsättningarna för det? Kort sagt, är det möjligt att förändra den svenska socialdemokratin till en radikal samhällsförändrande kraft som den var innan den nyliberala eran? Är det möjligt när den politiska pendeln i Sverige pekar mot höger och ett allt tydligare blå-brunt block växer fram samtidigt som nyliberalismens partier framstår som svaga och vacklande? Kan en socialdemokrati som den svenska förändra sig – finns de krafter eller motsvarande inom rörelsen som Wainright beskriver? Ärligt talat, jag har svårt att se detta så länge som fackföreningsrörelsen fortsätter att välja alltid det minst onda i politiken och i slutänden rätta in sig i ledet hur illa det än ser ut.
Anna Herdy frågade i sin ledare i Flamman hur sannolikt det är. Katalys konstaterar att tiden för de ständiga reträtterna måste vara slut. Svaret vi hittills fått är fler reträtter och därmed osannolikt att svensk socialdemokrati ska bli en Fågel Fenix likt Labour. Den svenska pippin är vingklippt av ideologisk förvillelse och organisatorisk förtvining.
Ingemar EL Göransson
