När Natos försvarschefer ber oss vara beredda på krig, och norska politiker säger detsamma, bör vi ta det på allvar. Planerar Nato en militär attack, eller en provokation, som utlöser krig mot Ryssland?
I onsdags denna vecka hade Venstres ledare Guri Melby plats i Dagsnytt 18-studion. Melby är andre vice ordförande i utrikes- och försvarsutskottet och har under lång tid utmärkt sig som hök. Den här gången upprepade hon budskapet som flera personer har kommit med den senaste tiden: Vi måste vara mentalt förberedda på krig, Ryssland är ett direkt hot mot Norge.
Detta krigsbudskap framfördes först av Sveriges civilförsvarschef Carl-Oscar Bohlin den 7 januari och upprepades sedan av den svenske försvarschefen Micael Bydén dagen därpå. Försvarsminister Bjørn Arild Gram följde snabbt upp med att säga att det är naivt om vi inte förbereder oss för krig i Norge. När Nato-ländernas försvarschefer träffades i Bryssel i veckan var melodin densamma: Alla måste nu vara beredda på krig.
Oavsett vad dessa innebär att säga, är det intryck som skapas i opinionen att vi måste vara beredda på ett förestående angrepp från Ryssland mot västra Nato-länder. Vi kan anta att detta är ett medvetet och samordnat budskap, avsett att mobilisera och öka stödet för Natos och USA:s aggressiva konfrontationspolitik.
Demoniseringen av Ryssland
Inga politiker pratar om möjligheten till fred. Fred står inte på agendan. Den omfattande och långvariga demoniseringen av Ryssland, och särskilt av president Putin, har tjänat ett syfte: att förstärka uppfattningen att vi inte kan förhandla med Ryssland och att militär makt är den enda lösningen. Detta legitimerar den krigsretorik som nu sprids bland politiker och militära befälhavare.
Politikerna använder talartiden för att piska upp en stämning som liknar en krigspsykos. Vi måste skrämmas till att acceptera bilden av fienden och att tro att krig är oundvikligt. Natolojala medier ställer upp, knappast en kritisk kommentar kommer igenom i de stora medierna som inte delar denna verklighetsbeskrivning. Politikerna å sin sida tävlar om att fördela flest miljarder till krigsindustrin. Tyvärr får vi heller ingen hjälp av den så kallade “vänsterflygeln” i Stortinget, som röstar för det ena krigsbidraget efter det andra, och som har slutat angripa Nato-imperialismen.
Men chansen att Ryssland attackerar ett Nato-land är ganska osannolik, vilket någon nykter analytiker kommer att skriva under på. Under de 75 år som Nato har funnits har varken Sovjetunionen eller Ryssland attackerat något Nato-land. Ingen kan heller dokumentera att de någonsin haft planer på det. Rysslands militärbudget motsvarar 8% av Nato-ländernas, och så de vill att vi ska tro att Ryssland nu omedelbart kommer att gå i krig mot oss?
Varför ska Ryssland lita på väst?
Ett krig mot Ryssland kan å andra sidan komma om Nato fortsätter att utmana Ryssland på ett sätt som ryssarna anser vara ett existentiellt hot, som att göra Ukraina till ett Nato-land. Nato insisterar fortfarande på att den före detta sovjetrepubliken Georgien ska bli medlem, trots att Ryssland redan 2007 pekade ut både Ukraina och Georgien som “en röd linje” som Nato inte får passera.
Denna konfrontationspolitik är ett val som USA och Nato gör. Ett direkt krig mot Ryssland är ett resultat vi kan undvika, om det finns politisk vilja på den västra sidan. Nu är det dock lite som tyder på det.
Tyvärr har västerländska ledares ständiga brott mot löften efter Sovjetunionens kollaps, med många Nato-expansioner österut, förstört Rysslands förtroende för västerländska ledare. Säkerhetsgarantier mot NATO-expansion gavs till sovjetiska ledare av en mängd västerländska ledare: Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Wörner, några bland andra. Dokument från National Security Archive visar.
Alla Rysslands försök sedan 1991 att närma sig väst har avvisats. Boris Jeltsin ska ha undersökt möjligheten till ryskt NATO-medlemskap 1991, medan Vladimir Putin gjorde detsamma när han tog över 2000. Här följde Putin Gorbatjovs vision om ett “gemensamt europeiskt hem”. Bill Clinton gav kalla handen till Putin försök till samarbete.
Minskavtalen från 2014 och 2015, som fick status som folkrättsfördrag av FN:s säkerhetsråd, saboterades av västvärlden. Hade avtalen respekterats hade Ukraina varit fredligt, enat och neutralt i dag. Men västerländska ledare hade inte för avsikt att hedra avtalet, som slöts för att få tid att utrusta Ukraina militärt för ett krig mot Ryssland. Detta berättades bland annat av den tidigare franske presidenten François Hollande helt öppet i en intervju med “The Kiev Independent”. Tysklands Angela Merkel har bekräftat detsamma.
Dessutom har flera förslag på förhandlingslösningar på kriget i Ukraina stoppats. Under de första veckorna efter invasionen den 24 februari 2022 engagerade Ryssland och Ukraina tre separata och betydelsefulla försök att förhandla fram en fredlig lösning. Alla tre förhandlingsrundorna innehöll ett erbjudande från Ukraina att inte gå med i Nato. Alla tre förhandlingsförsök stoppades av USA.
Ryssland måste försvagas, helst förstöras.
Det geopolitiska perspektivet saknas helt i medias bevakning av kriget i Ukraina, och i den allt mer spända konflikten mellan NATO/USA och Ryssland. Därför är det få som ser helheten, vilket gör att analyserna är felaktiga. Starka krafter arbetar systematiskt för att försvaga, och mest fullständigt förstöra, Ryssland. Västerländsk imperialism, frontad av USA och NATO, och stödd av de gamla europeiska kolonialmakterna, är drivkrafterna bakom detta.
Tankesmedjan Rand Corporation, som bl.a. rådde Solbergs regering att säga ja till amerikanska militärbaser på norsk mark, publicerade 2019 en omfattande rapport som beskriver hur detta kan göras. Det verkar som om den amerikanska administrationen följer dessa rekommendationer till punkt och pricka.
Den ryska attacken mot Ukraina kallas i västvärlden för en oprovocerad attack , som om den nästan kom som en blixt från klar himmel. En rad politiska val och handlingar visar dock att attacken var allt annat än oprovocerad. Tvärtom är kriget resultatet av medvetna val från västs sida från 1990-talet fram till idag. Professor Ola Tunander är tydlig med att USA ville ha krig, och att militära rådgivare kring president Zelenskyj också ville ha ett storkrig mot Ryssland.
Detta är inte ett imperialistiskt krig från Rysslands sida, som många på vänsterkanten hävdar. Tvärtom är kriget ett resultat av västerländsk imperialism, där Ukraina offras som en bricka i det stora geopolitiska spelet.
Ukrainakriget misslyckades
Det provocerade Ukrainakriget har inte gått som USA och Nato förväntat sig, något alla som sysslar med andra medier än Natomedia har känt till sedan länge.
Ryssland har stärkt sig på många sätt. Ekonomin pekar uppåt, trots historiens mest omfattande sanktioner. Befolkningen har inte vänt sig mot Putin, utan stöder till stor del kriget. Om väst hade hoppats på en typ av “färgrevolution” som ett resultat av kriget har detta visat sig vara fel. En färsk undersökning visade att 75% av ryssarna stöder Putins krigföring.
Så vad gör västvärldens krigshökar då? Öppnar ett erkännande av Georgien som NATO-medlem en ny front? Skapa en skarp provokation som tvingar Ryssland att svara militärt? Militära befälhavare, ledande politiker och media är på stadig kurs mot ett storkrig.
Terje Alnes
- Er du mentalt forberedt på krig? – spartakus.no, 20 januari 2024
