Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
- Sverige infogas ännu mer i USA:s kärnvapen-block
- Natomotståndet fortsätter även efter medlemskapet
- Kampen mot kärnvapen blir ännu viktigare i framtiden
Nato är en kärnvapenallians som bygger på hotet om ömsesidigt självmord för mänskligheten. Den leds i praktiken av USA, den mäktigaste imperialistmakten, med en lång historia av ingripanden och anfallskrig.
USA har också lyckats använda Nato för att bedriva krig, som mot dåvarande Jugoslavien 1999, mot Irak efter att det ockuperats 2003 eller under inbördeskriget i Libyen 2011.
Nato är inte en försvarsorganisation, utan har använts och kan komma att användas för militära angrepp. Att gå med i Nato innebär att Sverige dras in ännu mer under USA:s hegemoni och tvingas att delta i militära operationer på dess sida. En Nato-anslutning ökar inte heller landet Sveriges säkerhet. Istället blir vi då definitivt en måltavla för kärnvapenangrepp.
Nu ska det samtidigt sägas att Sverige redan sedan länge närmat sig Nato. Det har till exempel skett genom värdlandsavtalet från 2014 eller genom deltagandet under Nato-befäl i Afghanistan. Även längre tillbaka, då det alliansfria Sverige vågade ha en mer anständig utrikespolitik, så skedde ett samarbete “under täcket” med USA.
Den svenska högern har alltid varit för Nato och stöttat USA. Men folkopinionen har varit emot. Processen för att ansluta Sverige till Nato möjliggjordes därför framförallt av två faktorer: Putin-regimens angrepp på Ukraina och den kuppartade och snabba omsvängningen inom ledningen för det socialdemokratiska partiet. Kriget skapade de rätta förutsättningarna i form av rädsla för Ryssland. Den socialdemokratiska ledningens omsvängning, med en inre “partidialog” som bestod av ett antal hårt styrda digitala möten, förändrade sedan allt.
Det blev inte bättre av att Vänsterpartiets ledning agerade väldigt svagt i frågan och att partiledaren uttryckte att partiet accepterade beslutet av en majoritet i riksdagen, trots att detta inte var en politik som socialdemokratiska väljare röstat för. Och trots att ingen folkomröstning genomförts.
Nu tycks medlemskapet ändå dröja. Regeringens alla krumbukter och avskyvärda kryperi för Erdoğan-regimen har inte räckt, ännu. Men mycket starka krafter arbetar för Sveriges Nato-anslutning. Deras massiva propaganda-kampanj har förvisso lyckats uppnå en stor förändring av den folkliga opinionen. Läget ser därför svårt ut för oss Nato-motståndare.
Men vi ska inte ge upp!
Inte heller ifall Sverige blir medlem av Nato.
I stället måste vi också fundera över hur vi kan och ska agera om vi blir en del av Nato. För samtidigt som propagandasegern för militaristerna inom breda folklager inte går att förneka är det också så att detta är den föränderliga faktorn.
Att statsledningen knyter band och skriver på avtal kommer vara ett stort bakslag på många sätt. Men det betyder inte att vi inte kan påverka den folkliga opinionen.
Även i Nato-länder har vi sett exempel på framgångsrika kamper mot militarism, krig och kärnvapen. Både genom massdemonstrationer mot imperialistiska krig, som Irakkriget 2003, eller som då italienska hamnarbetare i Genua 2019 vägrade lasta skepp med vapen till Saudiarabiens krig.
Vår kamp för internationell solidaritet, fred mellan folk och mot kärnvapen måste fortsätta. Som den gamla socialdemokraten Pierre Schori påpekat, så var Olof Palmes demonstration 1968 mot USA:s krig i Vietnam en “lyx”, som var möjlig tack vare det faktum att Sverige inte var med i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll nämligen tyst om USA:s krig.
Men vi kan tillägga att Palmes deltagande inte heller skett utan en stark (och förändrad) folklig opinion. Vi kan också tillägga att medlemskap i Nato inte hindrade starka folkliga opinioner i dessa länder att samlas mot USA:s krig. Så måste vi fortsätta att organisera internationell solidaritet oavsett vår höger-regering och dess väg in i Nato.
Frågan om värnpliktsvägran kommer också att bli en stridsfråga den dag unga svenska män och kvinnor beordras ut i nya imperialistiska krig.
Vi måste vidare fortsätta att kämpa mot kärnvapen. Det gäller fortfarande att få Sverige att skriva på avtalet om förbud mot kärnvapen. Vi måste också på alla sätt motsätta oss att kärnvapen förs in på svenskt territorium. Dels genom avslöjanden och olika fredliga kampmetoder, dels genom att kräva sådan lagstiftning som finns i några Nato-länder mot utplacering av kärnvapen på eget territorium.
Internationalen,
ledarredaktionen
