Efter 85 dagar av förhandlingar efter parlamentsvalet i mars var det meningen att Italien skulle få en ny regering. Det skulle blivit en högerregering bestående av det populistiska Femstjärnepartiet och det rasistiska högerpartiet Lega. Men det gillande varken marknaden eller EU-makten i Bryssel.
Italiens president Sergio Mattarella stoppade nämligen deras försök att bilda regering, därför att partiernas kandidat till ekonomiministerposten var ekonomen Paolo Savona. Denna har nämligen tidigare talat om att Italien ska lämna euron, vilket var ett tillräckligt skäl för presidenten, att stoppa regeringsbildningen.
Femstjärnepartiets och Legas premiärmisterkandidat Guiseppe Conte gav då upp försöken att bilda regering. Varpå president Mattarella gav den före detta chefen för Internationella Valutafonden, Carlo Cottarelli, i uppdrag att bilda en tillfällig regering. En regering utan stöd från någon majoritet i det italienska parlamentet.
Italien slapp därmed att få en högerregering med utpräglad främlingsfientlig politik. Men priset är högt – den borgerliga demokratins svanesång inom EU.
Presidentens makt i Italien är vanligen svag och mest ceremoniell. Han ger också – precis som Sveriges kung tidigare gjorde och som numera talmännen gör i Sverige, uppdrag åt en politiker som har stöd av en majoritet i parlamentet att bilda regeringen. Tidigare presidenter i Italien har sagt nej till förslagna ledamöter i regeringar, på grund av jävsituation eller misstankar om brott, men aldrig lagt sig i de föreslagna ministrarnas politiska åsikter.
Parlamentarismen vilar på att människors val ska respekteras och att det parti eller grupp av partier som kan samla en majoritet i parlamentet bildar regering. Men i EU och kanske främst inom eurozonen etableras nu en ny princip, nämligen att politiker kan diskvalificeras från att delta i regeringar om de är motståndare till att landet ingår i eurosamarbete och vill ersätta euron med en egen nationell valuta.
När viktiga demokratiska principer kastas åt sidan i ett av de största länderna i EU, borde man vänta sig starka protester i omvärlden. Den US-Amerikanska nationalekonomen Paul Krugman konstaterar:
“Detta är verkligen hemskt. Man behöver inte tycka om populistpartierna som vann ett helt klart mandat i valet – för att bli bestört över försöket att hålla dem borta från makten, därför att de vill ha en euroskeptiker som finansminister.”
Men i Sverige verkar både media och politiker närmast vara lättade över att det italienska folkets val inte respekteras. Ett sådant exempel är Svenska Dagbladets artikel om Italien, där investmentbanken Carnegies “omvärldsanalytiker” Helena Haraldsson får kommentera president Mattarellas beslut:
“Jag tror att han tänkte på det italienska folket. Du har en väldigt hög statsskuld i Italien, över dubbelt så stor som landets ekonomi. Om du då får en svag euro eller högre räntor, som vi ju har sett, då blir det dyrare och du får mindre pengar över till annat. Detta hade skapat stora problem med en regering med dålig budgetdisciplin, vilket den föreslagna regeringen sannolikt hade haft.”
Helena Haraldsson anser alltså inte att man ska bry sig om hur det italienska folket röstade. För henne är det “marknaden”, det vill säga kapitalet som ska styra, inte folket:
“Marknaden tycker inte om att det är politisk osäkerhet i ett så viktigt land. Marknaden ogillar en regering som inte är så förtjust i budgetdisciplin och som är i konflikt med Bryssel, vilket den här regeringen hade varit – man vill riva upp reformer.”
Det som ekonomen Paolo Savona, den föreslagne finansministern, ville riva upp var den tvångströja för den italienska ekonomin, som den gemensamma valutan euron har inneburit. Den italienska industrin håller på att konkurreras ut av den tyska industrin.
Genom att ingå i samma valutaunion som det ekonomisk starkare Tyskland har Italiens – och även Greklands, Spaniens och Frankrikes – internationella konkurrenskraft utarmats. Detta har ökat de ekonomiskt betingade spänningarna inom EU.
Omvärldensanalytiker Helena Haraldsson ser istället protesterna mot EU-politiken som det stora problemet:
“Samtidigt kan den politiska krisen i Italien förvärra de redan existerande spänningarna mellan Nord- och Sydeuropa. Om man får den typen av politik i ett stort land, då får tilliten mellan Nordeuropa med Tyskland i spetsen och Sydeuropa med Italien sig en törn… Det marknaden vill se är budgetdisciplin och att man kommer överens med Bryssel.”
Det är alltså inte längre folken i Europa som ska bestämma – det är marknaden som ska avgöra – vilka som ska regera. Och helst så ska tydligen EU-etablissemanget i Bryssel överpröva valresultaten i EU:s medlemsländer. På det altaret är ledande svenska media beredda att offra demokratin.
H. Foste Hjälte
